Opinion
28.3.2024 17:25 ・ Uppdaterad: 28.3.2024 17:25
När diktatorer bjuder på ”demokratiska” val
I våra västliga samhällen är det enbart statschefer i form av monarker som inte behöver ”utsättas” för risken att få folkets misstroende genom en demokratisk omröstning.
Så avgick t ex den danska drottningen Margrethe II och lämnade över tronen till Frederik X. Men å andra sidan har drottningar eller kungar i Danmark eller annorstädes i Europa i regel endast representativa befogenheter utan verklig makt.
I länder med statsskick som är värda att kännetecknas med hedersattributen ”demokratiskt” legitimeras befogenheten att politiskt gestalta ett land i fria val.
Som basförutsättning för det gäller medborgarnas rätt att avsätta en sittande regeringschef eller statspresident. Vidare får röstläggningen inte kontrolleras eller kandidater hindras från att delta i tävlingen. Även ett val utan oberoende medier eller juridiska instanser hamnar tveklöst i farozonen att fördömas som ett auktoritärt styrt evenemang.
Häromsistens bevittnade vi valen i Ryssland där självutnämnda demokrater inscenerade en tredagarsomröstning vars resultat redan stod fast innan valurnorna tömdes.
Som bekant vann Vladimir Putin med över 87 procent av rösterna, hans två närmast namnlösa ”motkandidater” fick blygsamma 4,19 och 4,08 procent.
Den omvalde presidenten Putin firade sin stora seger med en ofantlig propagandashow i Moskva.
Skendemokratin hade då mobiliserats till en storartad parodi. Till dess makabra bismak hör att Putins möjligen ende politiske rival oppositionspolitikern Aleksej Navalnyj några dagar tidigare hade avlidit i ett sibiriskt tortyrfängelse.
”Slumpen” som inte är en ”slump” talar klarspråk om frånvaron av rättstatliga mönster i Ryssland.
När jag för dryg två år sedan deltog i demonstrationer mot det ryska anfallskriget mot Ukraina såg jag inte sällan protestplakat med bilder på Hitler och Putin.
Jag förstod det emotionella budskapet som en tillspetsad protest mot det brutala militära våldet som Ryssland ansvarar för.
Ändå hade jag svårt för att helt enkelt sätta likhetstecken mellan de båda despoterna.
Den ryske presidenten är ansvarig för krigsförbrytelser men någon uttalad strategi som liknar nazisternas förintelse ser jag däremot inte.
Putin är ingen ny Hitler och Ryssland är ingen arvtagarstat till Grossdeutschland.
Men till en seriös analys hör ändå att peka på klara paralleller mellan Tysklands historiska förtryckarsystem och den aktuella utformningen av det ryska herraväldet.
Och dit räknas inte bara en brutal krigföring som leds av revisionistiska strävanden att skapa eller återupprätta ett imperium.
Intressanta resultat ger i det avseendet en jämförande betraktelse av valens funktion. Något som möjligen är föga känt är att det tyska naziriket efter maktöverföringen till Adolf Hitlers NSDAP i januari 1933 organiserade fyra riksdagval och fem folkomröstningar.
Varför kan man förstås undra? Det fanns aldrig något att välja emellan.
Resultatet som då förkunnades av makthavarna i Berlin var lika givet som det som senast fastställdes i Moskva.
Svaret får man i en historisk expertis som bl a redovisas i boken Als die Demokratie starb dvs ”När demokratin dog”. Enligt författaren rör det sig om rena propagandaspektakel för att mobilisera människorna och rikta ett budskap till utlandet om att maktutövandet vilar på ”legitima grunder”.
Till helhetsbilden hör att ”valrörelserna” bidrog till att tysta alla oppositionella röster.
Avsikten var att avbilda en uppslutning för det som nazisterna kallade ”germansk demokrati”.
I den märkliga formen ingick självfallet manipulation och förtryck, men det vore ändå en missförståelse att framställa ”valsegrarna” enbart som propaganda och förfalskningar.
I fasen före andra världskriges utbrott 1939 finns goda skäl för antangandet att Hitlers diktatoriska regim i alla fall inte hade folkets majoritet emot sig.
Att t ex socialdemokrater och andra oppositionspolitiker tvingades till landsflykt eller sattes i fängelser är underförstått och belägger att motsvarande val endast var ett spel för kulisserna.
En likadan slutsats kan säkert även dras för dagens Ryssland. I ett land som historiskt saknar en fullgod demokratisk kultur, är röster för krigsherren Vladimir Putin även ett uttryck för att systemet har lyckats med att åstadkomma ett stabilt maktunderlag.
Kommentarer
Artiklar kan kommenteras i ett dygn efter publicering. Använd ett sakligt och respektfullt språk: administratörerna förbehåller sig rätten att vid behov radera opassande kommentarer och förhindra skribenten från att kommentera vidare.
Mer om ämnet
Nyheter
Internationellt
Opinion
Internationellt