Den långsamma radikaliseringen under 1960-talet spred sig från ensaksrörelserna – Förening 9, De hundrades kommitté och Majoritet – över den socialdemokratiska valsegern 1966 till skolorna och till Skolungdomsförbundet.

Det innebar att också Norsens ofta ganska konservativa familjetraditioner fick sina törnar och öppnade upp för ungdomlig upprorsanda. På en av de röda klasserna gick Thomas “Micco” Micklin. När vi sedan under 1970-talets första år började organisera oss, bl.a. genom att återuppliva den folkdemokratiska ungdomsorganisationen Avant, tillhörde Micco det bekymmerslösa gäng som läste Marx, spelade fotboll på sandplanen nära Rautalampivägen och funderade på inkomstpolitikens goda och dåliga sidor.

Det var kanske oundvikligt att vi skulle uppfatta inkomstpolitiken som ett sätt att låta en samhällselit integrera konflikter i tråkiga och byråkratiska procedurer. Ur samhällets synvinkel var det eventuellt klokt. Ur vår synvinkel var det politik, som inte krävde engagemang. Inkomstpolitiken blev alltså en skiljelinje, som pressade ut oss på en mera upprorisk vänsterkant.

Vi sökte andra lösningar. En del av dem ganska roliga så här i efterhand betraktade. I något skede kring 1973 eller -74 fanns både Leif Salmén, Micco och jag på Kabelfabrikens proletära betonggolv. Lefa och jag som brädläggare, Micco som utkastare, dvs den som ansvarade för att kabelrullorna kom ut på gården och togs hand om av traversens kranförare. Det är inte alldeles omöjligt, att de första planerna om Arbetartidningen Enhet tog form mellan koaxialkabelrullorna på väg till Sovjetunionen.

Men där hamnade vi. När jag hade fått nog fortsatte Micco ännu en tid, till en del eftersom det inte fanns särskilt många villiga arbetsgivare köande för att anställa någon av oss.

Sen gick det många år innan vi sågs på nytt. Det var en annan återupplivad förening – SF, som i Micco hade fått en stabil organisatör. Micco var alltså någon man under alla omständigheter kunde lita på. Han gjorde det inte med yviga gester. Snarast med en knastrande torr och ibland lätt sarkastisk humor, men varje gång vi möttes – också om avbrotten kunde vara långa – var det med en stor känsla av bestående vänskap.

Nils Torvalds

Europaparlamentariker (SFP)