Här har jag nyligen rest drygt 1 000 km. På en av de fina vägarna möter vi återkommande tunga Kaunis-lastbilar med järnmalm från Pajala mot järnvägsdepån i nära Kiruna. Så många upprustade vägar men också andra mindre bra eller som rustas upp som bäst. Möter också kritik för att järnvägstrafiken just nu fungerar så uselt, sämre än i Finland. Och att viktiga Malmbanan alltför långsamt rustas upp med nu bara 400 miljoner kr mot de 2,3 miljarder kr som krävs för helt säker person- och tung godstrafik. Besöker sex av länets kommuner: Kiruna, Överkalix, Pajala, Övertorneå, Haparanda och Luleå. En avstickare till finska Torneå (med dess ädelmetallverk Outokumpu) blir det också. En intressant och viktig tvillingsstad till det mindre Haparanda med 9 100 innevånare.

Men just Haparanda har också sina problem. Precis som Helsingborg (Skåne) har också Haparanda blivit en ny hub för droger och lönsam försäljning vidare in i Finland, berättar S-riksdagsledamoten Ida Karkiainen hemma i hennes kök. I stan finns också en växande trend, där minderåriga unga visar sig råka illa ut när de blandar alkohol med amfetamin och ADHD-medicin. Oroar starkt elevhälsan i stan. Tidiga insatser måste nu sättas in brett mot skolfrånvaro, psykisk ohälsa. Fler vuxna behöver finnas där minderåriga barn rör sig.

Hemma hos Ida Karkiainen i Haparanda den 29 maj 2026. (Foto: Robert Björkenwall)

Så många möten – noga planerade men också spontana – blir det. Och det där flera av kommunerna kämpar med både kompetensbrist och rekordlåg eller just ingen arbetslöshet. Så många måste bila eller flygas in. Inte bara bygg- och anläggningsarbetare, tekniker utan även restaurang- och hotellpersonal. I klar kontrast till den rekordhöga arbetslösheten i t.ex. sydliga Skåne och de totalt 500 000 arbetslösa i Sverige.

Medan man i norr däremot skriker efter arbetskraft, har investeringsboom men samtidigt också akut brist på bostäder. Särskilt så i gruvkommunerna Kiruna och Gällivare. Där dessutom LKAB:s gruvexpansion gör att gamla bostäder rivs (men vissa värdefulla flyttas) samtidigt som de i rask takt måste ersättas av nya och bra mycket dyrare.

Något som i riksmedia är så underrapporterat att många har svårt att få hela bilden. Kiruna flyttar inte sin stad för att man vill bygga nytt. Det sker för att LKAB och Sverige behöver den högvärdiga järnmalm som finns under staden. Och kostnaden för det måste staten ta. Inte Kirunas skattebetalare.

– Det förstår få utanför malmfälten. Förstår inte att det nya Kiruna som vi på 8-10 år nu måste bygga upp för det gamla som LKABs växande gruva ”äter upp”. Det är proportionellt lika många som om 250 000 i Stockholm tvingades flytta till snabbt uppförda, nya boenden. Så stor är påverkan i Kiruna, säger det luttrade kommunalrådet Mats Taaveniku, S, i nya, fina stadshuset Kristallen.

Kiruna kommun har i nuläget en låneskuld på 2,9 miljarder kr. Och stadsflyttpengarna från LKAB är nu slut. Så den andra fasen i omställningen för kommande åtta år kan, enligt ekonomichefen och kommunalrådet, tvinga kommunen att ta ett nytt 1,8 miljarders lån eftersom flyttpengarna för första fasen från LKAB nu är slut, konstaterar Taaveniku bekymrat. Det här nya, andra steget måste staten och det mycket lönsamma gruvbolaget tillsammans också betala för. Fullt ut! Det är orimligt att lägga nya, miljardstora bördor på skattebetalarna i Kiruna, säger kommunalrådet. Så full kompensation och ett riktat investerings- och bostadsstöd för att bygga det nya behövs. Och så att även äldre på väg in i eller redan pensionärer har råd att bo i det nya med 12 500 kr eller mer i månaden, jämfört med de ca 7 000 kr i månaden som det gamla boendet kostat dem. Byggkostnaderna i Kiruna är 50-75 procent högre än i landet i stort. Vilket t.ex. även gör att när kommunens familjeomsorg måste flytta från sina gamla till nya lokaler så ökade lokalkostnaderna för dem med 6 miljoner per år, säger Taaveniku.

I grunden handlar allt det här om en tvångsflytt orsakad en järnmalmsgruva som växer och ger många miljarder kr årligen tillbaka till statskassan.

– Staten och regeringen måste ner från åskådarläktaren och börja göra verkstad av sin välmenande, men föga förpliktande retorik. Nu kräver vi aktiv stöttande handling. Kiruna och malmfälten har alltför länge behandlats som en råvarukoloni. Dags nu för staten och regeringen att ta ansvar, slår kommunalrådet fast med pondus.

Fakta är ju det finns 3,5 gånger mer högvärdig malm att utvinna under gamla Kiruna än som LKAB hittills utvunnit under sina första 100 år! Lönsamheten är också mycket god. Så detta stöd från staten som Kiruna nu omgående behöver är i praktiken snart återbetalt genom de mångmiljardvinster som det statliga bolaget årligen levererar till statskassan. Kommunen ska inte behöva skuldsätta med ytterligare miljardlån om staten nu ställer upp och skjuter till vad som krävs. Anser man i Kiruna kommunhus.

Kommunalrådet efterlyser också ett rejält statligt handtag för att bygga ut Luleå tekniska universitet, LTU, campus och yrkesutbilda bort den kompetensbrist vi nu har i malmfälten. Behövs fler lärare, sjuksköterskor, byggnadsarbetare etc. för att täcka upp den personalbrist vi nu har. Få fler skattebetalare boende i kommunen och minska andelen fly in and fly out-personer. Alla de dryga 2 000 som återkommande kommer in för jobb men bor och skattar i kustkommunerna i Norrbotten.

Liknande problem har även t.ex. Gällivare och Boden (där nya stålverket Stegra nu byggs som bäst). Både behov av många nya bostäder och mer av yrkesutbildad personal.

Små kommuner som Kiruna – 22 450 invånare – och andra har normalt själva inte heller en så stor stab av stadsplanerande och upphandlande kompetens som stora omställningar kräver. För att de själva fullgott bra ska klara så extra ordinärt stora stadsomvandlingar med ny mark (i Kiruna ägd till 99 procent av Statens fastighetsverk, SFV) med nytt byggande som görs klart på kort tid. Så det kräver inhyrning av mer och ”rätt” kompetens. Och när det dessutom också ska gå fort, så blir det också fel. Som fallet med det redan uppskattade men miljarddyra Midnattssolsbadet (Fick själv en specialvisning av hela badet, så nog är det fint!) Men dyrt! Därför har kommunalrådet – efter en grundlig revision – nu satt till en extern utredning om vad som gick snett i badupphandlingen, som upphandlades under förra kommunalrådets tid. Noteras ska också att den tidigare projektledaren redan fått lämna jobbet. Misstagen som då gjordes är kommunen, jämte byggaren Peab, tillsammans ansvariga för, säger Mats Taavenuku.

Men det tar på intet sätt bort faktum att staten, inte Kirunaborna, här ansvaret för stadsflytten som den växande gruvan nu orsakar.

Så läget är på alla sätt extra ordinärt stort och så svårt. Också när den mycket lönsamma gruvan nu växer och genererar nya miljardvinster på sin export [86 % till EU] och till SSAB i Luleå. Notera att mellan 2005 och 2024 blev det samlande överskottet 150 miljarder kr för LKAB. Så logiskt och rimligt att Kiruna nu tycker att mer av den vinsten på malmen – snart även sällsynta jordartmetaller i Geijergruvan – borde stanna i Kiruna (och Gällivare/Malmberget). Enligt samma modell som t.ex. gäller i norska och finska gruv- och råvarukommuner. Liksom i Yukon i Kanada.

Blir det så, kan fler bo kvar. Fler också vilja bosätta sig och skatta där i stället för att vara fly in- fly out-personal. Några som även jag träffat i olika städer vid Norrbottenskusten – och som var på väg för att göra olika jobb i kompetensbristens Kiruna.

Som historikern Curt Persson i Luleå och andra sade så skulle nog även förståelsen öka i LKAB:s ledningsgrupp och styrelse om flera av dem själva bodde i malmfälten. Vilket faktiskt var ett krav från Kirunas grundare och tillika LKAB:s förste disponent Hjalmar Lundbohm (1900-1920). Det påpekar historikern Curt Persson för mig. Och jag tror han har rätt där.

Historikern och Lindbohm-biografen Curt Persson i Luleå den 26 maj 2026. (Foto: Robert Björkenwall)

Robert Björkenwall, frilansjournalist, utredare