I den brutala balansräkningen efter anfallet och en över femårig ockupationstid ingår mellan fem och sex miljoner offer, dvs en femtedel av den dåvarande befolkningen. Bland dem tre miljoner polska judar som förintades i nazistiska koncentrationsläger som Auschwitz eller Treblinka.

Särskilt hårt drabbat blev dessutom huvudstaden Warszawa som lades i ruiner.

Det ofantliga lidandet slutade inte förrän i februari 1945 då Polen befriades av den framryckande röda armén.

Om den komplicerade relationen mellan ”Brott och straff” skrev redan den ryske författaren Fjodor Dostojevskij i sin första stora roman.

Om omfattningen av Nazirikets brott råder självfallet inga förnuftiga tvivel.

Frågan om ”straffet” är däremot sjuttiosju år efter den tyska kapitulationen fortfarande ett omstritt ämne.

Inrikespolitik

Att företrädare för den nationalkonservativa polska PiS-regeringen diskuterar och utreder tanken om ersättningskrav mot Tyskland var sedan länge mer än bara lösa spekulationer.

En omfattande analys till skadeståndskraven färdigställdes redan i maj 2019. Även den materiella kalkylen på över en biljon euro var ingen hemlighet längre.

Med anledning av 83-årsdagen på det tyska militära anfallet mot Polen presenterade PiS-ordföranden och landets ledare bakom kulisserna Jarosław Kaczyński den slutliga rapporten förra veckan.

Inför ett brett medieuppbåd summerade han de polska kostnaderna efter Tredje rikets förödande framfart på sex biljoner złoty eller cirka 1,3 biljoner euro.

– Tyskarna anföll Polen och vållade enorma skador. Även ockupationsmakten var enastående grym och brottslig med konksevenser som i många fall fortlever fram till idag, motiverade Kaczyński den kolossala storleksordningen på skadeståndsbeloppet.

Jarosław Kaczyński leder det nationalkonservativa partiet Lag och rättvisa (PiS) i Polen. (Foto: Wikimedia Commons)

Ingen tvivlar på att PiS-politikerns anförande har absolut tragiska grunder i historien. Men ändå finns det element i hans utspel som ger anledning till en kritisk granskning.

Något som irriterar är tidpunkten för reparationskravets presentation.

Varför kommer den med en treårig fördröjning? Och vilken roll spelar de aktuellt dåliga opinionssiffrorna för PiS omkring ett år inför valet?

Misstankar om att Jarosław Kaczyński använder sig av det ”tyska kortet” av taktiska och inrikespolitiska skäl ligger närmast till hands.

Att bygga den kommande valkampanjen på kompensationer för andra världskrigets fasor kan locka många polacker att återigen satsa på PiS nationalistiska framtoningar.

Kruxet är dock att dessa ofantliga belopp aldrig lär hamna i finansministerns budget i Warszawa.

Till helhetsbilden hör dessutom att Kaczyńskis krav hittills aldrig blev föremål för officiella diplomatiska noter eller regeringssamtal med Berlin.

Även förra veckan använde han sig av vaga formuleringar om ett ”internationellt forum” med uppdrag att behandla ärendet.

Till den senaste aktuella utvecklingen hör att det polska utrikesministeriet informerade om att konflikten om ersättningar kommer att fortsätta. Enligt den tyska nyhetsradion NDR-Info hänvisas till att anspråken inte är preskriberade och ska följas upp.

Juridik och moral

Med blick på de således tänkbara polska krav på 1,3 biljoner euro har tyska regeringar alltid haft en annorlunda folkrättslig tolkning.

I synnerhet utgår man ifrån att Polen redan 1953 avstod från ytterligare ersättningar. Själva förklaringen bekräftades då även av FN.

Till bakgrunden hör att f d tyska landområden öster om Oder-Neisse-linjen blev en del av den nybildade polska republikens territorium.

Vidare hänvisas till att Polen under 1990 års förhandlingar om den tyska återföreningen mellan Västtyskland, DDR och andra världskrigets segermakter inte hörde av sig med kvarvarande finansiella anspråk gentemot den återförenade staten.

Argumenteringar från polsk sida att landet under hela efterkrigstiden var en slags sovjetisk lydstat med begränsat eget politiskt manöverutrymme, är tveklöst korrekta.

Men Polen är enligt folkrätten även arvtagare för alla avtal som t ex under SPD-kansler Willy Brandts era bidrog till avspänning mellan öst och väst.

Bland dem finns Warszawa-fördraget om erkännandet av de polska västgränserna.

Att värdera juridiska aspekter högre än det moraliskt-politiska ansvaret som förbundsrepubliken har för andra världskriget är självfallet problematiskt.

I ett läge då freden i Europa redan är rubbad på grund av det ryska anfallskriget mot Ukraina, är en framtida konflikt om ersättningar mellan Tyskland och Polen absolut kontraproduktiv. Den gynnar endast Putins ansträngningar att splittra och försvaga EU.

Det polska draget kan dock även symbolisera en i Polen kvarvarande känsla om att inte vara tillräckligt respekterat som offer efter den tyska nazitiden.

Det som i så fall behövs är sonderingar om hur medvetandet om det historiska ansvaret kan ökas. Willy Brandts knäfall i Warszawa kan visserligen inte upprepas, men åtgärder i syfte att stabilisera relationen mellan de båda länderna vore ändå ett sätt att förbättra atmosfären.