I stället införs nu ett mål om balansmål. Alltså att statsbudgeten ska vara i balans över en konjunkturcykel och att målet för den offentliga sektorns skuld (”skuldankaret”) ska vara 35 procent av bnp (i dag är den cirka 33 procent). Det betyder att istället för att Sveriges offentliga finanser (stat, regioner och kommuner och ålderspensionssystem) över en konjunkturcykel ska gå plus med 0,33% av bnp, ska framgent det offentliga samlat gå plus minus noll, det vill säga vara i balans. Alla underskott i en lågkonjunktur ska betalas tillbaka vid efterföljande högkonjunktur.

I övrigt behålls dagens skuldankare på samma nivå (35% av bnp). Förändringen i regelverket beräknas frigöra i genomsnitt 25 miljarder kronor mer per år i så kallat reformutrymme. Bra, kan tyckas. Men är det verkligen så?

Det faktum att Socialdemokraterna, ledande och största oppositionspartiet, ställt sig bakom uppgörelsen har lett till en hel del intern kritik. En av västvärldens lägsta statsskulder – Sveriges på 31 procent av bnp – borde snarare ses som ett straffsparksläge av oppositionen. Vara ett perfekt läge att med landets så starka statsfinanser nu i stället ta fram ambitiösa framtidsplaner som kan locka väljare. En tandvårdsreform, rejäl satsning på sjukvården, ökad satsning på arbetsmarknads- och yrkesutbildningar, fler billiga bostäder och upprustad järnväg, klimatsatsningar och bättre vatten- och avloppsnät. Visa vilket Sverige man vill att Sverige ska vara några år inpå nästa mandatperiod.

Sådant som verkligen skulle behövas för att både öka välfärden och bygga Sverige bättre rustat igen. Detta i ett läge där landets ekonomi inte har växt alls på tre långa år, arbetslösheten är betydligt högre än i våra grannländer och de flesta vet att järnvägen fungerar uselt och vatten- och avloppsnätet borde få många miljarder mer årligen i nya investeringar.

Men i stället blev det ängsligt och räddhågset självmål av S. Fegade när man borde gått på offensiven och sagt: balansmål för statsbudgeten över en konjunkturcykel kan vara acceptabelt om vi därutöver också får en investeringsbudget och lånar till nödvändiga investeringar för att stärka landets konkurrenskraft. Kan erbjuda billig el, stabilt fungerande elnät, bra och säker järnväg, klimatinvesterar mer och ger kommunerna ett rejält handtag att rusta upp sitt vatten- och avloppsnät. Och för just sådant lånar staten billigast. Just nu betalar svenska staten två procent i ränta för att låna pengar i tio år. Billigare än alla andra och när man vill underhålls- och nyinvestera för att rusta vårt realkapital för framtiden. Sådana investeringar i realkapital ger mångdubbelt tillbaka i form av bättre fungerande infra redan på några års sikt.

Särskilt som ju Sverige jämfört med Tyskland, Storbritannien och flertalet andra har en rekordlåg statsskuld. Fokuset på Sveriges rekordlåga statsskuld på 31 procent (och sjunkande!) är dessutom lite missvisande eftersom det offentliga också har stora tillgångar. I själva verket har svenska staten en stor nettoförmögenhet. Förra året uppgick den till 2 200 miljarder kronor, enligt Ekonomistyrningsverket. Sverige är med detta sätt att räkna en av världens allra rikaste nationer. Så visst har vi också av det skälet inga problem om vi, via staten, lånar – utanför den balanserade driftbudgeten – för motsvarande minst ett par procent av bnp årligen till olika infrastrukturinvesteringar under tio, kanske femton år. Dessutom höjer det värdet rejält på vår samlade nettoförmögenhet.

Till och med Svenskt Näringslivs chefsekonom Sven-Olov Daunfeldt anser att vår underfinansierade infrastruktur måste rustas rejält via statliga lån och att Sveriges skuldmål ska kunna höjas till åtminstone 40 procent av bnp. Svensk fackföreningsrörelse och många ledande ekonomer resonerar i liknande banor.

Sverige kan bättre än så här!

Robert Björkenwall, frilansjournalist, utredare