Mycket är bra i förslaget, somt kunde nog formulerats bättre, och tydligare.

Men jag vill här närmare granska och göra nedslag i några centrala politikområden.

Intressant är hur svenska Socialdemokraterna nu ändå tydligt skärper sin kritik mot marknadsmisslyckandena inom skola, välfärd, järnväg och annan infrastruktur. Väl i linje med vad många välfärdsforskare och idéhistoriker (prof Jenny Andersson, Sven-Eric Liedman etc) länge lyft fram i deras granskningar av nyliberalismen.

Nu är deras kritiska perspektiv mera i fas med också det nya förslaget till socialdemokratiskt partiprogram som kom för tre dagar sedan. Där tar man tydligt ställning mot t ex vinster i skolan (”avskaffande av marknadsskolan” i punktprogrammet) etc. Och rätt mycket samma men lite mindre tydligt om privata vinster i sjukvården.

Och det ligger ju rätt nära det t ex prof Jenny Andersson skrivit i tidskriften Respons om nyliberalismen i Norden och hur den kom till stånd.

“I själva verket tycks Sverige vara otvetydigt mera nyliberalt än de andra nordiska länderna. Flera andra nordiska länder – både Norge och Danmark – har till exempel friskolor men dessa är till större delen inte vinstdrivande utan ordnade i stiftelse- och inte bolagsform.“

Och ännu vassare så har prof S-E Liedman varit om marknadsskolan i flera artiklar i Dagens Nyheter Kultur.

Nya svenska förslaget till S-partiprogrammet tar nu tydligare än tidigare ställning här : ”ingen vinst på skolområdet.” Och så även att ”vård och omsorg till medborgarna efter behov och inte utifrån vinstsyfte.” Och på ett annat ställe i S-programförslaget konstateras: ”Sammantaget förvärrar marknadsmisslyckanden många av de samhällsproblem Sverige har.”

Så tydligt att S i Sverige nu skärper sin kritik av marknads- och vinstjakten inom skolan, vården men även inom den avreglerade järnvägen (”att tågen går i tid”, ”nya stambanor”, förbättrat underhåll, ”huvudsakligen i statlig regi”), ”bostadsbrist och segregation byggs bort” och olika offentliga upphandlingar – och där det finns inte obetydliga inslag av kriminalitet, ekobrott och korruption. Och som det konstateras i S-programförslaget: ”Även marknadsföringen av välfärden har bidragit till detta.” Liksom att ”de samhällsbärande myndigheternas kontrollsystem har försvagats istället för att förstärkas.”

Men ”Socialdemokraterna står redo att vända denna utveckling och ta Sverige i en ny riktning genom en offensiv och handfast politik där samhället kliver fram, stärker gemenskapen, ökar jämlikheten och möter samhällsproblemen med kraft.”

Och till detta finns sedan ett avslutande punktprogram på områden som demokrati, kultur, rättvis fördelningspolitik, arbete, tillväxt och samhällsbygge, demokratisk kontroll i stället för marknadsmisslyckanden, klimat och miljö, vård och omsorg, utbildning, migration och integration, kriminalitet, politik för hela landet, europeiskt och nordiskt samarbete, säkerhetspolitik och utrikespolitik. Om det sista området slås det bl a fast att ”medlemskapet i Nato höjer tröskeln för kris eller konflikt i vårt omedelbara närområde. Ett aktivt deltagande i försvarsalliansen ökar säkerheten för både Sverige och Nato som helhet.” Men det slås också fast att ”inga kärnvapen på svenskt territorium”.

När det gäller målet full sysselsättning – apropå att Sverige fastnat i rekordhög arbetslöshet – så borde analysen och dess genomförande ha formulerats mera fullödigt tydligt i programförslaget.

Och visst märks att Magdalena Andersson är ordförande i programkommissionen. Tydligast när det under rättvis fördelning i punktprogrammet slås fast: ”Ett starkt finanspolitiskt ramverk, för sunda och välskötta statsfinanser.” Det är fortsatt den gamla finansministern och nuvarande S-ledarens imperativ och tydligaste signum.

Ett tydligt dagspolitiskt och språkligt kanslisvenskt anslag men säger just inget om vad Socialdemokraterna vilja fram mot 2030-talet. Och här flyger tyvärr inte språket som önskvärt vore i ett idé- och principprogram.

Robert Björkenwall, frilansjournalist, utredare