Ett barn kan inte tolka den sanna brutaliteten som ligger i den ytliga informationen att farfar i fyra år kämpade skyttegravskriget på västfronten från 1914 till kejsarrikets nederlag 1918.

Som sju eller åttaåring hörde jag honom berätta om ”dumdum-kulor” som fienden sköt med för att krossa unga soldaters liv. Vid ett annat tillfälle säger han i Frankrike hade förlorat tron på Gud.

Det lät skrämmande men självfallet uppfattade jag inte vilket trauma dessa och andra krigsminnen måste ha lämnat. Farfar avled 1969.

Bergers filmtolkning av Remarques roman

Någon gång under sjuttiotalet läste jag Erich Maria Remarques berömda roman Im Westen nichts Neues. Då började jag på ett djupare plan inse allt detta som han inte hade kunnat redovisa. För det gjorde man inte i hans generation.

Häromveckan var farfar åter nära i mina tankar. Jag såg den tyske regissören Edward Bergers nya filmatisering av Remarques litterära alster.

Det två och en halv timmar långa historiska dramat producerades med stöd av streamingtjänsten Netflix och kommer att ingå som kandidat som ”bästa utländska film” i årets Oscarsgala.

Den hittills mest uppmärksammade filmtolkningen var tvivelsutan Lewis Milestones svartvita inspelning från 1930. Filmen belönades med två Oscar-utmärkelser.

Om den aktuella och första tyska versionen kommer att nå så långt återstår däremot att se.

Remarques starka skildringar var verklighetsorienterade för att avslöja krigets grymma och meningslösa framfart.

Huvudpersonen den unge och i början begeistrade rekryten Paul Bäumer slungades in krigets fasor.

Det förväntade äventyret muterade snabbt. Vid åsynen av att kamraterna mejas till döds av i maskingevärseld, kvävs efter gasangrepp eller bränns av eldkastare återstår en hopplös förtvivlan.

Bäumer ser hur tusentals människoliv spills för enbart ett hundratals meter frontområde som sedan återigen förlorades i en motoffensiv.

Redan bokens lektyr satte igång mina föreställningar om den mardrömmen farfar måste ha genomgått.

Det är svårt att föreställa sig honom som artonårig. Men liksom roman- och filmfiguren Paul Bäumer deltog han som frivillig i den krigsivern som miljontals soldater inte överlevde.

Min farfar Albert Kasten kom undan med endast lindriga fysiska skador.

Tillsammans med sin hustru Emma bodde han i ett litet hus i en koloniträdgård i Hamburg. Han byggde gungor och sandlåda åt barnbarnen.

Filmdukens skräckvisioner

Redan i Milestones inspelning överläts krigets brutala verklighet inte längre endast till den egna fantasien. Den visas på filmduken fast nästan som i gamla svartvita dokumentärer.

Genom Edward Bergers nya version mångfaldigas skräckens dimensioner genom färgsättningen och urvalet av handlingsscener. I många fall svårt att uthärda.

Själv tvivlar jag om alla dessa effekter som publiken utsätts för är nödvändiga för att förmedla budskapet att det rör sig om en antikrigsfilm.

Mitt minne av farfar innesluter även hans granne ”Herr Nordmeyer”. Han var krigsinvalid. Slagen på västfronten hade kostat honom båda hans ben.

Ännu ser jag honom sittandes på en rullbräda för att rensa ogräs mellan rabatterna. Han kunde även med bräcklig röst ropa efter ”Albert”. Och då fick farfar komma för att hjälpa honom på toa eller i rullstolen. Där slutar min barndoms erinringar om krigets reella konsekvenser.

Behövs det 2022 ett bevis på den väpnade kampens blodiga påföljder?

På 30-talet var På västfronten intet nytt åtminstone i Tyskland ett tabubrott. Nazistledare som Joseph Goebbels störde biovisningen med hjälp av bl.a. SA och lyckades till och med pressa myndigheterna till ett tillfälligt förbud.

Motiveringen var att den vanhedrade frontsoldaternas ”hjältemodiga” kamp.

Under Weimarrepubliken var den värderingen knappast sällsynt. Jag uppfattade även min farmor vid något tillfälle hävda att Tyskland var ”im Felde ungeschlagen” dvs obesegrad på slagfältet.

Den förfalskande läsarten låg sedan även bakom nazisternas ”dolkstötslegend” som Hitler använde för att erövra makten och sedan starta ett nytt krig.

Varningsrop

Den aktuella filmen är således inget tabubrott. Idag räcker egentligen en blick på tevens nyhetsrapportering om Ukraina för att skåda vilket elände en politisk ledning trampar igång när den har ambitionen att med vapenvåld utvidga sitt territorium.

Nyhetsmagasinet Der Spiegel hänvisar i en filmrecenion att Edward Berger lämnar Remarques litterära förebild genom att dra in ytterligare en politisk berättelse.

Med hjälp av politikern Matthias Erzberger som i november 1918 undertecknade vapenvilan med den franska militärledningen leder han tanken till det nationalistiska motståndet som avtalet bemöttes av i Tyskland.

Erzberger mördades av gärningspersoner ur den sfären 1921 som ”Novemberverbrecher”.

Möjligen är det en övertolkning men själv ser jag filmen också som ett varningsrop mot en ohejdad nationalism både historiskt och aktuellt.