Och faktiskt. Efter bara kanske fem till tio minuters väntande sitter jag inomhus i detta kafé som blivit känt främst tack vare alla de berömdheter som under decenniernas lopp varit stamgäster. Främst bland dem existentialisterna Jean-Paul Sartre, hans väninna och livskamrat Simone de Beauvoir, samt Albert Camus.

Osökt kom jag att tänka på mina klasskamrater i Svenska Normallyceum, Norsen, våren 1968. Framförallt Folke Sundman, Henrik Ulfvens, Jarl Ekström samt numera avlidna Thomas Micklin och Rolf Johansson vilka alla senare samma höst var med om att återuppliva Helsingfors socialdemokratiska ungdomsklubb. Vår ordinarie lärarinna i franska hade insjuknat och min far Harry som var både skolans rektor och överlärare i tyska och franska hade hoppat in för att vikariera henne under en månad. På ett fascinerande sätt berättade han bland annat om Paris, om turistattraktionerna, om stadens uteliggare clocharderna, och om existentialisternas stamkaféer i Quartier Latin. Av mina forna klasskamrater är det många som ännu minns hans förmåga att lära eleverna franska.

Nu femtiofem år senare besöker jag till slut ett riktigt existentialistkafé i Paris. Jag bär till och med en svart tröja till deras åminnelse. Fast egentligen borde jag också ha haft svart basker, mörk kavaj med svarta manchesterbyxor och pipa, jag har dock slutat röka för länge sedan, för att se ut som en riktig efterkrigstida fransk existentialist ivrigt diskuterande Sartres verk, till exempel Varat och Intet.

Diskret försöker jag iaktta publiken. En mager äldre man med glasögon, grått skägg i svart-orangerandig rock diskuterar ivrigt med en rödhårig dam i grann scarf. Kanske är det en övervintrande existentialist eller en sista representant för demonstranterna i maj 1968 som ännu drömmer om fornstora dag. I övrigt gör den blandade publiken delvis ett ganska turistiskt intryck. Inte att undra på så som Café de Flore marknadsförs i alla böcker och broschyrer om Paris.

Bredvid mig sitter två fransktalande damer i min ålder. Jag frågar dem artigt på min blandning av engelska och knagglig franska om de kan ta ett foto av mig. Det passar bra. Samtidigt undrar jag om de ännu minns studentrevolten i maj 1968 med Daniel Cohn-Bendit i spetsen. För att inte tala om filosofen Jean-Paul Sartre. De skrattar vänligt och säger att allt detta nog en gång hände. Men det var för mycket länge sedan.

Café de Flore vid Boulevard Saint-Germain är världsberömt inte minst tack vare existentialister som Jean-Paul Sartre och Simone de Beauvoir. (Foto: Henrik Helenius)

Oemotståndligt i den här miljön funderar jag igen på det dramatiska året 1968 med studentupplopp och -demonstrationer världen över. I maj 1968 var det dock Paris som stod i händelsernas centrum. Det som börjat som små missnöjesyttringar bland kritiska studenter kom att accelerera med en så rasande fart att resultatet just här i Quartier Latin blev regelrätta gatustrider mellan studenter och poliser. Polisernas batonger och tårgas liksom gatstenarna studenterna rev upp kom flitigt till användning. Under det som kallades ”barrikadernas natt” mellan den 10 och 11 maj byggdes de barrikader som åtminstone hos den äldre generationen parisare skulle föra tankarna tillbaka till Frankrikes mycket dramatiska och revolutionära historia. Barrikader var nämligen ingenting nytt under solen i Paris.

I och med att de två största franska fackliga centralorganisationerna, den kommunistledda CGT och den katolskt och socialdemokratiskt dominerade CFDT utlyste en generalstrejk som skulle omfatta omkring tio miljoner arbetare sattes hela Franrike, president de Gaulles regim liksom den bestående samhällsordningen i gungning. Men studentrevolten kom av sig på grund av Gaulles skickliga motdrag: att försäkra sig om arméns stöd i händelse av inbördeskrig, att i ett tv-tal direkt vädja till det franska folket och genom att utlysa ett nyval där gaullisterna segrade.

De mest extrema vänstergrupperna allt ifrån trotskister och maoister till anarkister hade ett öppet revolutionärt mål: att skapa ett nytt och annorlunda samhälle, ett kommunistiskt utopia. Men hur det samhället i verkligheten skulle ha gestaltat sig kan man bara fråga. I Kina försökte Mao Zedong genom kulturrevolutionen med ett liknande experiment. Liksom de röda khemerna under Pol Pot i Kambodja. Spåren efter de massgravar och slavläger som följde deras terrorregimer förskräcker.

Största delen av de franska studenterna var främst intresserade av reformer som skulle göra studietillvaron drägligare. Vilka senare också genomfördes. Bland annat fick studenterna ökade påverkningsmöjligheter gällande de egna studierna. Samtidigt förbättrades överlag förhållandet mellan lärare och studenter i och med att många föråldrade hierarkiska strukturer avskaffades eller åtminstone moderniserades.

För de franska arbetarna gällde protesterna tjockare lönekuvert, kortare arbetstid, bättre arbetarskydd, mera medinflytande på arbetsplatserna, sänkt pensionsålder mm. Faktum var att löneklyftorna vuxit under de Gaulles tio år vid makten. Några utopiska samhällsprojekt med förödande och okända effekter var den överväldigande majoriteten av arbetarna inte intresserad av.

Medan jag rekapitulerar maj 68 minns jag många fascinerande och humoristiska slagord från den tiden. ”Jag är marxist i Grouchogenren”, efter den amerikanska komikern Groucho Marx, inte Karl Marx, ”Var realist – kräv det omöjliga”, och ”Fantasin till makten”.Fast med en ironisk kommentar efter det läget lugnat sig: ”När fantasin misslyckats med att ta makten gick den istället under jorden”.

De berömda kaféerna i Quartier Latin fungerade ofta som diskussionsklubbar för revoltörerna och hamnade därmed in i kravallerna. En kväll slogs alla dörrar i kaféet Le Luxembourg sönder när polisen stormade stället. Vid stängningsdags slog kaféägaren ut sina händer och sade: ”I kväll stänger vi inte våra dörrar för det finns inga dörrar kvar”.

Oförglömlig är också den fackligt aktiva städerskans arga kommentar när hon skulle reda upp i den kända Odéonteatern som ockuperats av studenterna. ”De där busungarna kunde själva komma hit och städa efter sig!”

Ändå arvet efter Sartre? Utan tvekan har han sin plats i både Frankrikes och i filosofins historia. Den kända schweiziska psykologen Carl Gustav Jung ansåg att existentialisterna kring Sartre hade rätt när de betonade den förtvivlan som präglar vår tid. Gudarna har dött, livet är meningslöst. Ett ångestrop som fortfarande är aktuellt. Existentialisterna pekar på en port. Men de kan inte öppna den, skrev Jung.

Hård kritik fick Sartre för sitt vurmande för både Stalins Sovjet och Maos Kina. Hur kunde en så kritisk och vis man som Sartre tro på den kommunistiska världens värsta lögner och mest billiga och enfaldiga propagandakulisser? Det har många undrat. Inte utan orsak.

Alla existentialister tänkte dock inte som Sartre. En välbehövlig motvikt var den tyska existentialistiska filosofen Karl Jaspers som i motsats till Sartre försvarade västerländsk frihet och demokrati. Jaspers visade också på möjligheterna att vinna djupare kunskap om verkligheten på annat håll än vad Sartre gjort. Nämligen i Österns visdom. Jaspers skrev: ”Vi förnimmer där (i buddhism och hinduism) det stora, slutliga övervinnandet, en oöverträfflig sanning och källan till en djupare ro än en västerlänning någonsin vunnit”.

De dörrar Sartre trodde vara stängda går alltså att öppna.

Det sägs att Simone de Beauvoir på Café de Flore för Sartre en gång skulle ha föreslagit att de skulle äta omelett till frukost. Men Sartre tyckte att omeletter är småborgerliga.

Omelett tycks inte ens finnas på de Flores meny. Så jag beställer en traditionell Club Sandwich, hoppeligen av nordisk typ. Och gärna gjord efter ett socialdemokratiskt recept.

Henrik Helenius