Här är största delen, kring 75 procent, av befolkningen muslimska kister. En folkgrupp med tjetjenska rötter, som migrerade över bergen på 1800-talet. De har överlevt ockupationer och förändringar i närområdet, undvikit Stalins utrensningar – och genom allt hållit fast vid sin egen, särpräglade kultur. Idag är de runt 10 000 kvar, de flesta här på Alazanis strand.

Själv kom jag hit från Kazbegi, 75 kilometer fågelväg mot nordväst. Eller åtta timmars strapats, med marshrutka-byte bland annat i Tbilisi, för en människa utan bil. Längs vägen blev det allt tydligare hur den ledde bort från den upptrampade turiststigen. Medan Kazbegi – eller Stepantsminda som byn officiellt heter numera – har blivit något av en turisthotspot, är det fortfarande ganska få resenärer som hittar hit. Den sista biten var det bara jag och en australisk backpacker – och en handfull kistkvinnor, på väg hem från den närmaste större staden Telavi. Med teckenspråk och några lari hittade vi ändå fram.

Efter en vecka i Georgien, först i den temperamentsfulla huvudstaden och sedan i den turisttäta bergsbyn, var Pankisi på alla sätt ett miljöbyte. Åkrarna och ängarna, moskéerna och de gamla stenhusen, herdarna som vallade sina får längs flodstranden. Lugnet och stillheten. Medan jag skriver det här, kring 22-tiden en fredagskväll, är det bara insekternas sång och böneutropen som bryter tystnaden. Emellanåt pausar jag för att blicka ut i det kompakta mörkret, där en enorm stjärnhimmel börjar ta form.

En kväll som denna är det svårt att tänka sig att Pankisi länge har haft ett rykte som en av Georgiens mest otämjda och farliga platser. Om min väg hit var bökig har kisternas varit mycket längre.

***

I december 1994 bröt det första Tjetjenienkriget ut. Den fortfarande unga Ryska federationen gjorde då ett första försök att ta kontroll över den Tjetjenska republiken, som också den hade utropat självständighet. Försöket misslyckades men ledde snart till ett andra krig, där Ryssland till slut tog kontroll över området. Mycket tack vare en viss Vladimir Putins brutalt effektiva krigföring. Framgången i Tjetjenien bidrog till att han kunde stärka sin makt och även invadera Georgien år 2008. I dag strider tjetjenska styrkor vid hans sida mot Ukraina.

Under krigen flydde tusentals tjetjener över bergen, ett tiotal kilometer över gränsen till Pankisi. Bland dem många kister, som hade lämnat dalen för Tjetjenien efter Sovjetunionens fall. Enligt vissa uppgifter ska upp till 85 procent av de tjetjenska flyktingarna ha hamnat i Pankisi. I stort sett varje familj i byarna tog emot någon.

Bland flyktingarna fanns också militanter och islamistiska extremister. I takt med att de georgiska myndigheterna och kisterna tappade kontrollen tog de snart över dalen, som under några år blev en grogrund för kriminalitet och islamistisk terror.

Kort därefter är vi framme vid 11 september 2001. Den ryska regeringen gick ut med uppgifter om att självaste Usama bin Ladin kanske gömde sig i dalen. Just ryssarna visade ett stort intresse för Pankisi under de här åren och bombade även dalen – på en annan stats mark, kom ihåg – i sin kamp mot “terrorismen”. Inte helt olikt dagens attacker mot ukrainska “fascister”.

Amerikanerna kunde inte vara sämre och skickade både pengar och specialförband till Georgien, för att få bukt med problemet. För den unga staten Georigen blev “Pankisikrisen” ett sätt att hävda sig internationellt, samtidigt som sprickan mot den egna befolkningen i dalen djupnade. Som Barbare Janelidze och Maria Barkaia skriver i sin läsvärda rapport Under the Security Gaze: History, Religion and Politics in the Pankisi Gorge från 2018: “Since September 11 2001, it was only through anti-terrorist special operations that the state reminded the residents of its existence”.

***

Drygt 20 år senare rullade – eller snarare rusade – jag själv in i dalen, en tryckande het sensommardag. Där och då var det inte mycket som vittnade om Pankisis tumultartade historia. Så fort marshrutkan hade gasat iväg var tystnaden och lugnet nästan totalt. Så är det oftast numera. De främmande trupperna och militanterna har övergett dalen. Och befolkningen gör sitt bästa för att tvätta bort terroriststämpeln.

Ett av de främsta redskapen stavas turism. Sedan några år tillbaka pågår en storsatsning under ledning av Pankisi Valley Tourism and Development Association, en organisation grundad av kistkvinnor för att främja ekoturism och den egna kulturen i Pankisi. De är idag den drivande kraften bakom de flesta investeringar och affärsverksamheter i dalen. Flera hem i Pankisi har öppnat sina dörrar och fungerar numera som homestays, små gästhus där besökarna bor hemma hos lokala familjer. För en extra peng ingår också kopiösa mängder fantastisk mat, lokalt producerad och tillagad i hemmen enligt traditionella recept. Dessutom erbjuds numera aktiviteter och guidade turer, där besökarna erbjuds en inblick i livet och kulturen i Pankisidalen.

Moské i byn Duisi. Här utför Kist-kvinnor en traditionell Zikr-ceremoni varje fredag – men tyvärr inte då jag var på besök. (Foto: Lukas Lundin)

Målet är tydligt: att bemöta stereotyper, förändra attityder och skriva en ny berättelse om Pankisidalen. Både i Georgien och internationellt. Och det är framför allt kvinnorna som skriver den.

Själv bor jag hemma hos Leila, en milt leende men samtidigt bestämd och rejäl dam, med fötterna djupt i Pankisidalens jord. Faktiskt inte helt olik “skärigummorna” i min egen närhet. Hon driver sedan några år tillbaka gästhuset tillsammans med sin mamma och sin egen dotter Mariam. Några män ser jag inte till under hela min vistelse. Men över både henne och den otroligt vackra trädgården vilar också en sorg, som jag först senare ska förstå vidden av.

***

Kvinnorna i Pankisi arbetar fortfarande delvis i motvind. Turismen har medfört nya möjligheter men sysselsättningen förblir en utmaning i Pankisi. Inte minst bland unga. Jag går en guidad tur med Lisa, en ung kvinna som tills vidare har valt att stanna i dalen. Hon berättar att många av hennes jämnåriga redan har lämnat, för Tbilisi eller Europa. Det finns helt enkelt inte tillräckliga möjligheter hemma i Pankisi. Enligt vissa uppgifter är arbetslösheten så hög som 95 procent. Många känner sig marginaliserade och avskurna från resten av världen.

Då är det kanske inte så konstigt att vissa väljer mer extrema utvägar. Och trots de senaste årens satsningar har extremistiska islamister behållit ett visst inflytande i den djupt konservativa dalen. För inte så många år sedan fick ryktena kring Pankisi ny fart, då det visade sig att Omar Shishani, en av den så kallade Islamiska Statens (IS) ledare, var hemma från dalen. Han dödades av amerikanska styrkor 2016, men hann före det inspirera flera unga män från sin hemregion. Ett antal pankisibor har sedermera stupat i Syrien. Först senare får jag veta att Leilas två söner, som tidigare åkt till Europa, är två av dem. Nu arbetar hon för att ge sin dotter en annan framtid.

***

Den andra kvällen hos Leila får jag sällskap till kvällsteet av japanska Makoto. Språkbarriären är verklig, vi kommunicerar mestadels genom en översättningsapp. Men han förevisar entusiastiskt ett nummer av det japanska magasinet Transit. Tidningen, som publicerades ifjol, innehåller ett långt fotoreportage från Georgien – och från Pankisi. Flera av bilderna är bekanta, både Leila och trädgården vi sitter i får plats. Makoto, som är i min egen ålder, berättar att resan är hans första utanför hemlandet – och att han valde destinationen efter att ha läst reportaget. Under en vecka i Georgien spenderar han tre dagar i Pankisi.

Traditionell kistmat i mängd och massor. Just den här kvällen zhizhig galnash. (Foto: Lukas Lundin)

Reportaget är inte första gången som Pankisi får synlighet i japanska medier. Flera japanska fotografer och filmteam har besökt dalen sedan början av 2000-talet. År 2021 hade filmen Adamiani – Inori no Tani (“Bönens dal”) premiär, skriven och regisserad av japanen Hirotoshi Takeoka. Filmen lär vara den mest ambitiösa skildringen av kisternas livsvillkor och kollektiva krigstrauma som hittills har producerats. I centrum står – förstås – Leila. I efterhand har jag förgäves försökt hitta filmen online. Den visades och prisades under filmfestivalen i Kraków samma år men tycks sedan ha försvunnit i något arkiv.

I dag bor cirka 10 000 människor kvar i dalen. Utöver kisterna, georgerna och resten av den gamla befolkningen består den numera också av tjetjener, som lever kvar i Georgien. Åtminstone ett hundratal saknar fortfarande medborgarskap. De flesta andra flyktingar har sökt sig vidare till Europa, där också många av dalens unga hamnar. Framtidsutsikterna är fortfarande mycket oklara. Tack vare kistkvinnornas målmedvetna arbete och turismens positiva effekter tycks alternativen ändå fler än tidigare.

***

Jag lämnade Pankisi en lugn och solig augustiförmiddag. Tog farväl av den stillsamma trädgården och de tre generationer som skämt bort mig i lika många dagar. Släpade väskorna upp till vägen som passerar genom dalen.

Medan jag väntade på min lift hamnade jag i samspråk med två unga damer från byn, kanske åtta eller nio år gamla. Kanske inte ens födda då Leilas söner stupade i Syrien. En ny generation – som, trots sin ålder, visade sig både förstå och tala förvånansvärt bra engelska. En produkt av en ny tid i dalens historia. Och kanske också dess framtid.

Skribenten i traditionell kaukasisk huvudbonad. (Foto: Privat)