Syad Pervez Musharraf föddes i Delhi i Brittiska Indien den 5 december 1943 och växte upp i Pakistan och i Turkiet. Till Turkiet kom familjen på grund av faderns diplomatuppdrag och Pervez Musharraf lärde sig turkiska redan som barn. Modern Zarin var hemmafru men hade universitetsutbildning i engelsk litteratur. Hon dog 2021 och hann troligen fylla 100 år, eftersom hon var född omkring 1920.

Uppväxten var således kosmopolitisk och hans två bröder gjorde båda en internationell karriär, Javed Musharraf som ekonom i Rom och Naved Musharraf som anestesiolog i Illinois i USA.

I Turkiet var Pervez Musharraf bosatt mellan 1949 och 1956. Sedan var det dags för den jesuitgrundade gymnasieskolan St. Patrick’s High School i Karachi. Därefter studerade han matematik och nationalekonomi vid en högskola grundad av en presbyteriansk missionär, nämligen Forman Christian College i Lahore.

Det var dock den militära banan Pervez Musharraf valde som skulle leda honom till Pakistans militära härskare. Han utexaminerades 1964 från Pakistans militärakademi och fick den första krigserfarenheten med ett artilleriregemente i indo-pakistanska kriget 1965, som också kallas andra Kashmirkriget. Tack vare insatserna i kriget dekorerades han för tapperhet. Inga gränsjusteringar förekom utan efter eldupphöret behöll både Indien och Pakistan de ställningar länderna hade före kriget.

I indo-pakistanska kriget 1971 avancerade de indiska trupperna så snabbt att Musharraf inte hann till frontlinjen innan kriget var över. Pakistans kapitulation var det största med tanke på den militära styrkans storlek efter andra världskrigets slut. Som en följd av kriget blev Bangladesh ett självständigt land.

På 1990-talet hade Pervez Musharraf avancerat till generalmajor. Han spelade en aktiv roll i det afghanska inbördeskriget när det gällde att leverera pakistansk hjälp till talibangerillan.

Premiärminister Nawaz Sharif befordrade Musharraf till fyrstjärnig general år 1998. Som överbefälhavare ledde han Pakistan till krig mot Indien. Såpass ivrig var han att gå till krig att Sharif påstod att Musharraf saknade den politiska ledningens tillstånd att anfalla Indien. Kargilkriget varade från maj till juni 1999 och den anfallande pakistanska armén tvingades till reträtt. Resultatet av kriget var att man behöll de gamla ställningarna.

Sharif var så missnöjd med Musharraf att han försökte avsätta sin överbefälhavare, men det lyckades inte. Det var Musharraf som genomförde en militärkupp den 12 oktober 1999. Efter det behövde han inget tillstånd från den politiska ledningen att bestämma om frågor som hade med krig och fred att göra. Som militärdiktator innehade han också den politiska makten.

Varken USA eller Saudiarabien ville att Nawaz Sharif skulle gå samma öde till mötes som den år 1979 avrättade Zulfikar Ali Bhutto som störtades i 1977 års militärkupp. Efter påtryckningar från båda länderna gick Musharraf med på att landsförvisa Sharif till Saudiarabien år 2000.

Musharraf var formellt Pakistans president från juni 2001 till augusti 2008. Försvarsminister var han mellan 1999 och 2002.

Under Musharrafs styre genomfördes ett program av ekonomisk liberalisering. När det gällde militärregimens syn på islam, talade han om en upplyst moderat version av islam. Detta skilde sig från vad talibanregimen ställde till med i grannlandet, till en början med stöd från Pakistan.

Pakistan såg stigande bnp-siffror och under Musharrafs period som president steg landets bnp med 50 procent. Den ekonomiska ojämlikheten ökade också markant.

Zafarullah Jamali var premiärminister från 2002 till 2004 och Shaukat Aziz från 2004 till 2007. Aziz var dessutom finansminister från 1999 till 2007 och huvudarkitekt för den ekonomiska politiken under Musharraf. Det var Aziz som tog initiativ till det omfattande privatiseringsprogrammet som var utmärkande för Musharrafs styre. Aziz hade gjort karriär i Citibank innan han fick en central roll i den militärstyrda regimen.

När det gäller kriget i Afghanistan, övergav Musharraf talibanregimen och allierade sig med USA.

Kulturellt bejakade han rockmusiken, speciellt om man kunde utnyttja populärkulturen till nationalistiska ändamål. År 2001 sjöng han nationalsången tillsammans med rockbandet Junoon under bandets konsert. En ökad tolerans för populärmusik och TV-underhållning påminde om den moderna linje som Benazir Bhutto hade företrätt och markerade ett avståndstagande från Nawaz Sharif som störtades i 1999 års militärkupp. Den liberala hållningen i kulturfrågor gällde också teater, film och folkmusik. Det var inte bara acceptabelt att underhålla utan rent av önskvärt, så länge folket fick sina nöjen i patriotisk och nationalistisk anda.

Ett av Musharrafs löften och offentliga motiveringar för militärkuppen var att få slut på korruptionen. Det är oklart huruvida korruptionen minskade men den ojämnt fördelade markanta ekonomiska tillväxten gav ett intryck av ett effektiviserat nyliberalt styre. Med Indien förhandlade Musharraf år 2004 ett avtal om vapenvila och spänningarna på gränsen minskade.

I juli 2007 träffades Musharraf och Benazir Bhutto i Förenade Arabemiraten för att förhandla om Bhuttos återkomst från exil. Både Bhutto och Nawaz Sharif återvände till Pakistan under hösten 2007. Sharifs första försök misslyckades, men Saudiarabien krävde att om en kvinna som är demokratisk socialist får återvända, då måste en konservativ man också få återvända till politiken i Pakistan.

Den 6 oktober 2007 omvaldes Musharraf med 671 röster av 679 möjliga i elektorskollegiet. Den stora frågan var vem som skulle vara premiärminister efter parlamentsvalet 2008. I november 2007 utlyste Musharraf undantagstillstånd men möttes av växande protester. Shaukat Aziz fick avgå som premiär- och finansminister. Pakistan fick en expeditionsministär fram till valet 2008. Den 28 november 2007 avstod Musharraf från sin militära roll. Detta försvagade hans maktposition betydligt och undantagstillståndet upphävdes några veckor senare.

Oppositionsledaren Benazir Bhutto åtnjöt stor popularitet men hon mördades den 27 december 2007 i Rawalpindi. Fallet blev aldrig avklarat men myndigheterna utpekade den pakistanska talibanrörelsen som skyldiga till dådet. Enligt USA var det sannolikt att så var fallet. Många av Bhuttos anhängare misstänkte Musharraf och demonstranterna skanderade ”dö, Musharraf, dö!”

Valet sköts upp något på grund av mordet på Bhutto men hölls i februari 2008. Bhuttos parti PPP blev det största partiet. Yusaf Raza Gilani från PPP tillträdde som premiärminister i mars 2008. I den nya situationen hade Musharraf varken regeringen eller militären under sin kontroll. Bhuttos änkling Asif Ali Zardari och Nawaz Sharif kom överens om att samarbeta för att få Musharraf inför riksrätt i augusti 2008. Han anklagades bland annat för militärkuppen 1999 och för undantagstillståndet 2007.

Musharraf såg ingen annan utväg än att avgå den 18 augusti 2008. Efter några veckor med en interimspresident tillträdde Asif Ali Zardari från PPP som ny president den 9 september. Musharraf ville inte ställas inför riksrätt, varför han självmant emigrerade till London. Enligt en opinionsundersökning var 63 procent av de tillfrågade nöjda med att Musharraf avgick.

I mars 2013 återvände Musharraf till Pakistan med målsättningen att delta i parlamentsvalet. Han hade grundat ett nytt parti och hoppades på en återkomst till makten. En domstol avgjorde att han inte fick kandidera den gången. Musharraf fängslades och en rättsprocess mot honom inleddes. En av åtalspunkterna gällde mordet på Bhutto men det var inte den åtalspunkten som ledde till en fällande dom.

År 2016 tilläts Musharraf emigrera till Dubai där han tillbringade sina sista år. I sin frånvaro dömdes han till dödsstraff år 2019 av en specialdomstol i Islamabad. Det var specifikt beslutet att utlysa undantagstillstånd i november 2007 som ansågs ha uppfyllt kriterierna för landsförräderi. En annan domstol i Lahore kullkastade dödsdomen mot Musharraf år 2020 och rättegången som hade lett till dödsdomen bedömdes inte ha följt den pakistanska konstitutionen.

Pervez Musharraf avled i en ålder av 79 år i sviterna av amyloidos.