Den österrikiska skådespelaren Rony Herman har fått rollen som Georg Kollmann, förintelseöverlevaren som Finland hade utlämnat till Nazityskland och som fick ett nytt liv i Israel efter kriget. De övriga judiska flyktingarna som Finland utlämnade med samma båt fick sätta livet till i Förintelsen, bland dem Kollmanns fru och barn. Naemi Latzer, även hon från Österrike, spelar hustrun Janka Kollmann. Hermans och Latzers rollprestationer som paret Kollmann hör till filmens starkaste och de bidrar till det att filmen är så berörande och på många sätt fulländad. Deras berättelse är oerhört viktig när det gäller att förstå på vilket sätt Förintelsen är en del av också Finlands historia.

I första hand är filmen ändå inte de utlämnade flyktingarnas berättelse utan den mest centrala huvudpersonen är affärsmannen Abraham Stiller i Helsingfors som hjälpte judiska flyktingar och som annars också var en stor gestalt bland Finlands judar på den tiden. Ur det perspektivet kan man se Härös nyaste film som en finländsk motsvarighet till Steven Spielbergs klassiker Schindler’s List. Ville Virtanen övertygar i huvudrollen som Stiller. Virtanen har för första gången samarbetat med Härö i kortfilmen Nattflykt år 1999 och i Aldrig ensam har de tillsammans lyckats nå något sällan skådat i finländsk filmhistoria. Både regissören Härö och filmstjärnan Virtanen är ytterst erfarna, men här känns det att båda två når en imponerande höjdpunkt i karriären. Vid sidan om Virtanen har Nina Hukkinen en sympatisk biroll som fru Stiller.

Så lysande som Virtanen är i huvudrollen, är det ytterst viktigt för filmen som helhet att också de övriga skådespelarna i de centrala rollerna håller måttet. En mycket intressant roll är filmens stora skurkroll där Kari Hietalahti spelar Arno Anthoni som var chef för Statspolisen (Stapo) mellan 1941 och 1944. I Finland tänker man ofta på hur självklart det var att beskydda den egna judiska minoriteten och hur statsledningen såg till att Finlands viktigaste allierade i andra världskriget, nämligen Nazityskland, inte fick Finlands judar trots att de ville. Men Statspolisen hade på den tiden en chef som ville samarbeta med nazisterna och tänkte aktivt på hur han skulle få judar utlämnade till Tyskland.

Hietalahtis rollprestation som Anthoni är en studie i ondskans innersta väsen. Hietalahti har bland annat spelat Eino Leino i filmen Sibelius så det är inte helt nytt för honom att få spela en gestalt ur Finlands historia. Ändå har han i stort profilerat sig i komediroller och i Aldrig ensam imponerar han i en stor dramatisk roll. De tyska nazistrollerna påminner något om motsvarande roller genom filmhistorien i det att de är närmast karikatyrer. Också filmens Anthoni är något av en personifikation av ondskan men det är en viktig påminnelse om hur utbredd antisemitismen trots allt var i Finland och hur mäktiga personer hade antisemitiska motiv.

En film som Aldrig ensam väcker förhoppningsvis ett större historiskt intresse för just Anthonis betydelse som en finländsk quislinggestalt. Finland allierade sig med Nazityskland frivilligt och Anthoni kan inte direkt jämföras med kollaboratörer i ockuperade länder som Norge och Danmark. Ändå handlar det om att en finländare har medverkat i Förintelsen. På samma sätt som med tyskar som medverkade i Förintelsen, uppstår den stora frågan, lydde Statspolisens chef order eller var det här något han aktivt planerade?

Att det fanns olika åsikter i regeringen om Finlands judeutlämningar är tämligen klart. De som mest högljutt försvarade judarna var de socialdemokratiska ministrarna Väinö Tanner och Karl-August Fagerholm. I filmen spelas de av Hannu-Pekka Björkman och Max Bremer. Samlingspartisten Toivo Horelli var Finlands inrikesminister och han samarbetade med Anthoni med syfte att få utlämningar av judiska flyktingar till stånd. I filmen spelas Horelli av Carl-Kristian Rundman.

Eftersom Fagerholm är en liten biroll i filmen, accentueras Tanners betydelse som den tyngsta socialdemokratiska ministern i regeringen. Vänskapen mellan Stiller och Tanner har stor betydelse för vad Stiller lyckas åstadkomma, men ändå lyckas han inte rädda de flyktingar som utlämnades i november 1942. Uppdelningen inom Finlands regering i en human och inhuman linje är slående och filmen ger lärdom i hur politiken kan påverka i frågor om liv och död. Filmen är förstås en fiktiv dramatisering av det historiska förloppet och den baserar sig på en faktabok skriven av Rony Smolar om Abraham Stillers liv.

Det är inte bara de duktiga skådespelarna som lyfter filmen till en internationell nivå. Filmfotografen Robert Nordström har gjort ett gediget arbete och Matti Bye svarar för den gripande filmmusiken. Den kusliga stämningen är väl underbyggd och filmen kör hem den dramatiska poängen att Finland inte var något tryggt land under andra världskriget för judiska flyktingar. Också på höga poster fanns det de som ville beskydda även flyktingars liv och sedan fanns det de som aktivt ville överlåta dem åt nazisterna. Det fanns både övertygade antisemiter och opportunister som innehade höga ställningar och en del trodde på Nazitysklands seger. Judeutlämningarna pågick samtidigt som ett av andra världskrigets blodigaste fältslag, nämligen slaget vid Stalingrad utkämpades. Nazitysklands förlust i det slaget innebar att allt färre i Finland trodde på nazistisk seger i världskriget och i och med den vändpunkten blev det mindre opportunt att vara Nazityskland till lags.

Aldrig ensam är välbehövlig som historielektion i de mörka tider vi lever i. Abraham Stillers berättelse är en förebildlig berättelse om en person som var beredd att riskera sitt eget liv för att rädda andra. Fast han inte lyckades rädda till exempel paret Kollmann och deras barn från att hamna i nazisternas händer, lyfter filmen fram hur mycket en enskild individ kan göra i kamp mot ondska. Aldrig ensam är också en film om försoning. Stiller plågas i livets slutskede av skuldkänslor för att han hade lovat att se till att ingen blir utlämnad och sedan misslyckades han. Satu Tuuli Karhu spelar en journalist som vill intervjua Stiller årtionden efter det skedda. Att växla mellan Stillers ålderdom och krigstiden fungerar bra och bland Ville Virtanens starkaste stunder är de där han spelar en åldrande man som har svårt att möta en yngre journalist som frågar om ytterst plågsamma händelser i det förflutna.

Filmrecension: Aldrig ensam (Ei koskaan yksin, 2025)

Regi: Klaus Härö
Manus: Klaus Härö, Jimmy Karlsson, baserad på Setä Stiller av Rony Smolar
Fotograf: Robert Nordström
Producent: Ilkka Matila
Skådespelare: Ville Virtanen, Kari Hietalahti, Rony Herman, Naemi Latzer, Hannu-Pekka Björkman, Nina Hukkinen, Satu Tuuli Karhu
Musik: Matti Bye
Genre: Drama
Speltid: 85 min

Åldersgräns: 12 år