Serien som baserar sig på verkliga händelser presenterar en stark tidsbild när det gäller 1960-talets sexuella revolution. Bohemiska konstnärer från hela världen söker sig till den grekiska ön Hydra. En av dem är en ung kanadensare, Leonard Cohen, som har svårt att slå igenom som författare tills han så småningom lyckas stort som låtskrivare och sångare. Till seriens höjdpunkter hör skildringen av de situationer där hans stora klassiker ”Suzanne” och ”So Long, Marianne” kom till. I serien är det en amerikansk skådespelare och musiker, Alex Wolff, som får spela en av de största legenderna i kanadensisk musik. Det är ett nöje att se Wolff i huvudrollen i serien.

Det biografiska dramat fokuserar alltså på de tidiga åren i Cohens karriär fram till det stora genombrottet. Det hör till genrens natur att mottagandet beror på TV-tittarens bakgrund och förutsättningar. Den som är ett stort fan av Cohen kan lätt ha för höga förväntningar gällande hur mycket skådespelaren bör likna den gestaltade idolen, medan den som avskyr Cohens musik kan tycka att det är fullständigt likgiltigt hur ”Suzanne” blev till. Själv är jag inget sådant stort fan av Cohen som kan alla hans låtar utantill, men just ”Suzanne” hör till mina absoluta favoritlåtar och inte minst i Judy Collins ursprungliga version. Det var alltså inte Cohen själv som först spelade in låten, utan Collins som redan var någorlunda känd i USA och tack vare att hon gjorde det fick Cohen skivkontrakt och kunde själv spela in en egen version av den tidiga klassikerlåten. Om kanadensaren Cohen porträtteras av en skådespelare från USA, är Judy Collins från USA och hon porträtteras i serien av Christina Bennington från Nordirland.

En mycket viktig tidig mentor för Leonard Cohen var den rumänskfödda kanadensiska poeten Irving Layton. Rollen som Layton spelas av Peter Stormare från Sverige. Till Cohens vänkrets hörde också författaren Göran Tunström från Sverige och det är svensken Simon Lööf som får spela honom. En stor del av serien handlar om en period då Cohen satsar allt på skrivandet och skrivandets vånda är ett centralt tema. Dessa manliga författarvänner ger ovärderligt stöd och fast det är en romantisk relation som serien främst handlar om, är So Long, Marianne också en serie om vänskap. Det är ganska slående i hur hög grad konstnärskollektivets författare på Hydra stöttar varandra. Det är främst kärleksrelationer som leder till en viss friktion men när det gäller tävlandet författarna emellan, skildras en stor välvilja och förmåga att fira varandras triumfer och sedan finns man till som stöd när personliga och professionella motgångar verkar närmast förkrossande.

Huruvida man ser på 1960-talskonstnärernas agerande som pubertalt eller som moget beror alltså rätt mycket på huruvida man väljer att fokusera på deras vänskaps- eller kärleksrelationer. Den som vill främst fokusera på Leonard Cohen och hans utveckling ser serien ur en annan synvinkel än till exempel den som fascineras av skandinaverna i serien.

Till Hydra kommer ett norskt par, författaren Axel Jensen (Jonas Strand Gravli) och hans fru Marianne Ihlen (Thea Sofie Loch Næss). I detta fall spelas norska ikoner av norska skådespelare och många av replikerna är dessutom på norska. Parets relation är en patriarkal kvarleva från 1950-talet där mannen tjänar pengarna och vill bestämma över sin fru. Hon får ta hand om barnet och han får komma och gå hur han vill. Marianne vill inte leva så och förhållandet är annars också dömt att misslyckas. Det blir något symboliskt i det hela hur det norska parets skilsmässa sammanfaller med kvinnans frigörelse. Den relation Marianne skapar med Leonard Cohen är mer jämlik och han är mer närvarande i Mariannes och Axels sons liv än vad den biologiska fadern är. I Norge kan det sedan vara upprörande hur Axel Jensen porträtteras i serien. Jonas Strand Gravlis Jensen är inte någon särskilt mångdimensionell gestalt i och med att serien fokuserar på Jensens mörka sidor.

Ändå om man ser på Mariannes liv med både Axel Jensen och Leonard Cohen, upprepas vissa mönster. Den konstnärliga framgången är i båda fallen en viktig faktor bakom det att parrelationen söndras. Marianne har inte motsvarande ambitioner för egen del, hon är legendarisk som musa men inte som konstnär. Männen hon dras till vill sätta konsten främst och då är det lätt att offra den privata familjelyckan för beröm och pengar, också om Hydra är ett ställe där de bohemiska konstnärerna bryr sig rätt lite om det materiella till att börja med. Jensen når en viss framgång med romanen Line som utkommer 1959. En amerikansk bildkonstnär, Patricia Amlin, blir så småningom Jensens nya kärleksintresse. Rollen som Patricia spelas av en engelsk skådespelare, Sophie Simnett. Man får den bilden att inte heller Axel trivs som gammaldags hustyrann utan en förevändning för att lämna Marianne är att med Patricia går det att ha en mer jämlik relation, eftersom även hon har storskaliga konstnärliga ambitioner.

Ett viktigt konstnärspar i sammanhanget är de australiska författarna Charmian Clift och George Johnston, vilka var bosatta på Hydra och det är hos dem Cohen först bor och blir Clifts älskare för en tid. De porträtteras av de australiska skådespelarna Anna Torv och Noah Taylor. Clift lyfter fram medvetet feministiska tankegångar om den kvinnliga konstnärens betydelse, vilket bryter mot den tidigare konventionen där den manliga konstnärens kvinnliga partner sätter mannens behov främst. Åtminstone ångrar hon sig att hon som yngre prioriserade makens karriär. Torvs skådespelarinsats hör till de starkaste i serien.

Det är ett viktigt tema i serien hur 1950-talets borgerliga familjeidyll slås sönder av 1960-talets fria kärlek. Det är inte bara på Hydra där serien utspelar sig utan i städer som Montréal, Oslo och New York. Många av konstnärerna flyr konventionella liv för att kunna leva fritt från omvärldens förväntningar. Detta nya liv söker man också i New York. Där lär Leonard Cohen känna många musiker och övriga kändisar, inte minst Judy Collins men också Andy Warhol som i serien spelas av Sid Phoenix som är en brittisk-fransk-amerikansk skådespelare, dvs. född i London till föräldrar från Frankrike och USA.

Øystein Karlsen har varit verksam som en av regissörerna och manusförfattarna. Han har tidigare skapat de norska TV-serierna Dag och Exit. Den konstnärliga mångsysslaren Jo Nesbø har också gjort en stor insats som manusförfattare. Nesbø har dessutom i likhet med Leonard Cohen levt livet som både författare och musiker och själv upplevt ett stort genombrott till internationell megastjärna. Det som kan verka för otroligt för att vara sant eller bestå av klichéer för vanliga tittare kan ur Nesbøs perspektiv mycket väl se ut som en betydligt alldagligare konstnärsskildring. Själv berördes jag av serien på samma sätt som jag brukar beröras av Nesbøs låttexter eller böcker. Allt som han skriver behöver inte vara autentiskt men det är alltid slagkraftigt och berörande. Dessutom får jag en känsla av att han upplever en viss själsfrändskap med Leonard Cohen och är rätt person att göra en hyllning till honom. En rätt erfaren kanadensisk regissör, Bronwen Hughes, står dessutom för en stor del av seriens regi. Allt som allt känns det att det är mycket skickliga proffs som har kommit fram med rätt gripande stämningar i den grekiska övärlden och annanstans var serien utspelar sig.

***

TV-recension: So Long, Marianne (2024)

Regi: Øystein Karlsen, Bronwen Hughes
Manus: Øystein Karlsen, Jo Nesbø
Producenter: Ingeborg Klyve, Glenn Lund
Skådespelare: Alex Wolff, Thea Sofie Loch Næss, Anna Torv, Noah Taylor, Jonas Strand Gravli
Genre: Drama
Speltid: 362 min (45+47+45+45+48+42+45+45 min)