Det är aldrig lätt att vara först, den som trampar upp nya stigar. Därför är det förståeligt att man kan kliva på en och annan mina på vägen. Det är ett sätt att se på skildringen av Dingos kometliknande, men korta karriär.

Eftersom förra seklets första del i Finland så starkt präglades av överlevnad i krigens skugga, är det mycket vi har varit tvungna att göra och erfara för första gången rätt sent i jämförelse med andra länder. Det är också den här karga, manliga tystnaden som regissör Mari Rantasila väljer att förankra vinklingen i.

Ramberättelsen utgörs av Neumanns såriga förhållande till sin stränge far, vars godkännande och förväntningar han upplever att han aldrig förmår leva upp till. Tjurskalliga, känslomässigt stumma finska män som de i grunden är, vägrar båda att mötas ens halvvägs innan det är för sent. Fadersupproret är inte ett nydanande spår, däremot tryggt med tanke på att bandets frontfigur Pertti “Nipa” Neumann fortfarande lever. Det samma gäller för flera av de övriga personerna som utgör den närmaste kretsen. I filmen framstår de dock mest som en fond för att belysa huvudpersonens berättelse.

En tanke som slår mig är faktiskt om filmen kunde ha tagit ut de konstnärliga svängarna på ett mer ärligt sätt, om förhållanden varit de omvända? Jag saknar också att få känna de andra bandmedlemmarna bättre, vilken var på riktigt den inneboende dynamiken och varför sväljer de bara Neumanns divalater? Alla behövs ju på scenen. Men kanske är världen inte rättvis, åtminstone inte musikvärlden?

I filmen viks ganska mycket tid till att skildra splittringen, med fokus på auktoritärt ledarskap som till slut sviktar och sist men inte minst, alkoholen som förgör och förstör. I och med att Levoton Tuhkimo utgår från frontfiguren Neumanns perspektiv, blir problemen väldigt personifierade. Men egentligen är det väl så, att varken samhället eller den finska musikbranschen hade erfarenhet eller redskap att hantera en så explosiv framgång som Dingos i början av 1980-talet. Samma fenomen kan skönjas i historien om telekombolaget Nokia. Den finska kreativiteten och sisun stupade på sitt eget grepp – bolaget blev för stort för sitt eget bästa för att överleva på en föränderlig global arena.

En av filmens stora förtjänster är den autentiska tidsskildringen. Det både syns och hörs, att regissören Rantasila och manusförfattaren Hanna Leivonniemi har rötter i Björneborg. De känner sin hemstad, 1980-talets rockscen samt kan återge Björneborgsdialekten mitt i prick. Det bubblar i kuststaden, där gamla industrisläkters kapital och arv trängs med en arbetarklass på uppgång. Neumanns starka konstnärsego, vars inre drivkraft stärks av att han varit till sjöss och sett världen, är bandets starka fundament och det som tar publiken med storm. I Finland älskar vi starka ledare. Nipas flirt med könsrollerna är också något som i finländska förhållanden krossar glastak, även om nog andra band som till exempel Hanoi Rocks lekte med samma trend.

Förstås talar också musiken för sig själv. Det romantiska vemodet i lyriken, som i örhängena Levoton Tuhkimo, Nahkatakkinen tyttö; Autiotalo, Kirjoitan och Valomerkki ja viimeinen kalja i kombination med Dingos unika sound har inget annat band lyckas komma nära. För det tredje har vi publikens masshysteri, som kan sägas ha börjat med The Beatles på 1960-talet men alltså nådde Finland först med Dingo.

Mari Rantasila har medvetet valt skådespelare som ännu inte är så kända för den stora publiken, ett smart drag. Saku Taittonen är helt fenomenal i rollen som Neumann, liksom resten av bandet. Först som de först stöttande, kreativa individer som de var, till det hunsade kollektiv de reducerades till. Med små medel maximerar den lilla insats de har till sitt förfogande.

En eloge också till Ronja Keiramo som spelar rollen av musan och flickvännen Marika, som först helt tydligt inspirerar till låtar som Sinä ja minä, låten med vilken Dingo mot alla odds slog igenom med i dåtida Levyraati. Deras kärlekshistoria skildras inledningsvis finstämt, men drunknar sedan i hysterin ingen av de inblandade kunde värja sig emot. Det samma gäller Neumanns föräldrar i filmen, de gör ett styvt jobb med lite skärmtid, för att uttrycka det i dagens terminologi. Varför bandets manager Lasse Norres (Elias Salonen) i filmen är den enda som framställs som en karikatyr förbryllar en smula.

Levoton Tuhkimo är en av bandets första hits, filmen heter också så på svenska. En dingo är en omkringströvande halvvild hund på den australiska kontinenten. Trogen ingen annan än sin flock, allra minst etablissemanget. Dingo klarade inte av att tämjas, men dess ylande och gläfsande ljuder lika än i Neumanns smäktande vibrato.

Filmrecension: Levoton Tuhkimo (2024)

Regi: Mari Rantasila
Manus: Hanna Leivonniemi
Fotograf: Sari Aaltonen
Producenter: Marko Talli, Anni Pänkäälä
Skådespelare: Saku Taittonen, Alvari Stenbäck, Mauno Terävä, Samuel Kujala, Valtteri Lehtinen, Ronja Keiramo, Elias Salonen, Reino Nordin
Genre: Drama, biografi, musikalfilm
Speltid: 88 min

Åldersgräns: 7 år