Regissören och manusförfattaren Halina Reijn har skapat en drömlik och väldigt professionellt gjord film som är lätt att ta till sig men som kanske inte är särskilt världsomvälvande som berättelse. I huvudrollen lyser en karismatisk Nicole Kidman som lyckas med att uppnå någonting liknande som i Stanley Kubricks sista film Eyes Wide Shut år 1999 där hon också spelade den kvinnliga huvudrollen i en psykologisk thriller med erotiska undertoner.

Det mest spännande i Babygirl är att Kidman i den nya filmen är 25 år äldre än vad hon var i Eyes Wide Shut och att hon fortfarande accepteras i en roll av den här typen i en film med en så stor budget och mainstreampublik. När hon var i tonåren på 1980-talet gjorde till exempel Roger Moore sina sista roller som James Bond i en motsvarande ålder som Kidman är nu. Givetvis skulle den äldre medelålders mannen duga som motspelare mot betydligt yngre kvinnor också i erotiska scener. Men vem skulle på den tiden ha föreställt sig en film av det här slaget som Babygirl där könsrollerna är de motsatta, kvinnan är betydligt äldre än mannen, med en superstjärna i den kvinnliga huvudrollen.

Det är inte alls obetydligt att Babygirl överhuvudtaget görs med en sådan budget med en skicklig kvinnlig regissör och manusförfattare, med en lyskraftig kvinna över 55 år i den erotiska huvudrollen. Filmen reflekterar en värld där en del kvinnor innehar stora maktpositioner både i företagsvärlden i New York och i filmvärlden i Hollywood. För fyrtio år sedan skulle en kvinna i Kidmans ålder inte ha fått erbjudanden om den här typen av roller, men en man skulle ha fått det.

Reijn har ett starkt grepp om sin film. Hon har skrivit en roll som passar Kidman och hon får väldigt mycket ut av sin superstjärna. Kidman gör en klanderfri prestation som VD:n Romy. Något svagare är Harris Dickinson i den manliga huvudrollen som praktikanten Samuel. Om filmen kretsar kring Romy och hennes begär och hennes sexuella uppvaknande i medelåldern, förblir Samuel något av en gåta. Det är förstås innovativt också det att mannen är mer än skyltdocka och en projektionsyta för det kvinnliga begäret, men det tillför inte filmen djup.

Kidman är inte den enda australiska skådespelaren som har fått en betydande roll i Babygirl. Sophie Wilde spelar Esme, en yngre kvinna på väg uppåt i hierarkin som blir något av Romys rival och som ser att Romy inte lever upp till de höga idealen hon hade för en kvinnlig chef. Generationskonflikten de två kvinnorna emellan ger filmen spänning och dynamik.

Babygirl är framför allt en psykologisk thriller. Det thrilleraktiga uppstår av att relationen mellan VD:n och praktikanten är förbjuden på två sätt. Det ena handlar om firmans företagsetik och det andra handlar om Romys äktenskap. I teaterregissören Jacob som spelas av Antonio Banderas har hon i princip en perfekt man och så har de två döttrar och en familjeidyll som det går att visa upp. Problemet är bara att sexlivet mellan Romy och Jacob inte fungerar. Eftersom spänningen finns på det planet, kunde man förstås också använda sig av genrebeteckningen erotisk thriller när VD:n inleder en erotisk relation med en praktikant.

En nederländsk regissör av en erotisk thriller har tidigare tagit Hollywood med storm, Paul Verhoeven med Basic Instict och året var 1992. Man kan säga att Halina Reijn har lyckats följa i Verhoevens fotspår och förnya genren något ur ett kvinnligt perspektiv. Den som förväntar sig en uppdaterad version av Basic Instinct och en genretypisk erotisk thriller blir ändå utan vidare besviken. Erotiken framställs på ett helt annat sätt, inte minst som ett festligt firande av den kvinnliga sexualiteten med ”Father Figure” av George Michael i en av filmens mest minnesvärda scener som bakgrundsmusik. Scenen är antingen avsiktligt eller oavsiktligt komisk men det finns ändå en grundläggande stämning i filmen som består. Erotiken är betydligt mer diskret än i Basic Instinct eller i en film som man lätt kommer att tänka på när det gäller VD-typer som gillar sadomasochistiska lekar, nämligen Fifty Shades of Grey.

Filmen inleds med Nicole Kidman och Antonio Banderas i en ytterst oerotisk sexscen som illustrerar varför deras äktenskapliga samliv inte fungerar. Kidmans gestalt Romy är på många sätt en kliché, en högavlönad VD som är dominerande på jobbet och som vill bli dominerad i sängen och därför måste söka sig någon utanför äktenskapet för att tillfredsställa sina begär. Det nydanande är att VD:n är kvinna och hon går in för en relation med en manlig praktikant. På ytan känns Romy rätt ointressant och hela konstellationen skulle antagligen vara omöjlig efter #metoo med ombytta könsroller med en 50+ man som vill leka S/M-lekar på jobbet med en 20+ kvinna som han har makt över i företagets hierarki. Det här fungerar för att könsrollerna är ombytta jämfört med vad de klassiskt har varit och berättelsen har helt enkelt inte berättats alltför många gånger.

För tio år sedan pratades det mycket om pumakvinnor men ändå känns det att det inte finns någon självklar förebild för Nicole Kidman i Babygirl att jämföra sig med. På något plan känns filmen som både nydanande och stilbildande när det gäller berättelser om kvinnor med makt och pengar som söker sig till yngre män. Den motsatta konstellationen börjar vara uttjatad och den här kan bli det också. En större åldersskillnad mellan kvinnor och män i den riktningen att kvinnan är betydligt äldre har ändå varit tabubelagd och här neutraliseras och normaliseras saken, tabun försvinner. Visst är det fel att en chef inleder en relation med en praktikant, men filmen framställer inte åldersskillnaden i sig som märklig eller chockerande. Det är befriande att kvinnor får samma handlingsutrymme som män när det gäller att utforska sin sexualitet och Babygirl är ett tecken på att så håller på att ske, åtminstone när det gäller heterosexuella vita kvinnor i maktpositioner.

Man ska inte fästa sig för mycket vid förhandsföreställningen att filmen är erotisk eller att den är thrilleraktig. Babygirl är både dramatisk och har ett visst psykologiskt djup. Det är främst tack vare Nicole Kidman som med sin personliga insats lyckas med att få Romys berättelse att lyfta. Romy är varken sympatisk eller trevlig men hon har sina mänskliga svagheter och Kidman lyckas med sin rollprestation. Detsamma kan inte riktigt sägas om hennes brittiska motspelare Harris Dickinson som har svårt att hitta rätt i sin roll som kan helt enkelt vara för snäv till att börja med. En starkare rollprestation levereras av Antonio Banderas som en snäll familjefar med konstnärliga ambitioner. Hans gestalt Jacob är teaterregissör och håller på med en uppsättning av Henrik Ibsens Hedda Gabler.

Ett av filmens mest sympatiska drag är att Ibsen spökar i bakgrunden. Den norska teaterns stora mästare skrev kvinnoroller som var fullkomligt revolutionerande för det sena 1800-talet. Särskilt rollen som Hedda Gabler har kallats en kvinnlig motsvarighet till titelrollen i William Shakespeares Hamlet. En teaterregissör som regisserar Hedda Gabler är bättre positionerad att förstå det kvinnliga psyket än mången annan. Det finns mycket ytligt och lättvindigt i Babygirl, men referensen till Ibsen är upplyftande. Ibsen vågade förnya könsrollerna på teaterscenen, något som banade väg till för verklighetens kvinnor att befria sig i det vardagliga livet.

Babygirl är en film som definitivt förtjänade sig att göras, men formeln är svår att upprepa. Med någon annan än Nicole Kidman i huvudrollen kunde den lätt ha floppat. Cristobal Tapia de Veer som ansvarar för musiken förtjänar också beröm. Han har lyckats med att bidra till att stämningen hålls uppe genom filmens många tempoväxlingar. Babygirl fungerar nämligen inte bara visuellt utan också ljudmässigt. Filmen har sina fallgropar och allt fungerar inte, men till en övervägande del är det en positiv upplevelse. Skulle man ha sett en liknande berättelse för femtioelfte gången hade det inte varit mycket att hänga i julgranen, men så länge det finns något nydanande och fräscht i det hela, går det riktigt bra. Babygirl har premiär i Finland den 10 januari, men i Sverige först den 24 januari.

Filmrecension: Babygirl (2024)

Regi: Halina Reijn
Manus: Halina Reijn
Fotograf: Jasper Wolf
Producenter: David Hinojosa, Halina Reijn, Julia Oh
Skådespelare: Nicole Kidman, Harris Dickinson, Sophie Wilde, Antonio Banderas
Musik: Cristobal Tapia de Veer
Genre: Psykologisk thriller
Speltid: 115 min

Åldersgräns: 16 år