Romanen Vi ska ju bara cykla förbi av Ellen Strömberg vann Augustpriset i kategorin barn- och ungdomsböcker 2022. Ida Kronholm har regisserat berättelsen om Malin och Manda som går sista terminen i nian för Åbo Svenska Teater. Manus och dramatisering är i detta fall ett samarbete mellan regissören och romanförfattaren.

Det är ingen lätt uppgift att dramatisera en såpass rik roman där det finns så mycket stoff. Ungdomspjäser på Studioscenen är ofta lite kortare enaktare men den här pjäsens längd är ungefär två timmar inklusive paus. Det är rätt beslut för att det annars skulle vara ännu svårare att göra rättvisa åt den litterära förlagan. Strömbergs roman förtjänar verkligen en såpass grundlig teaterföreställning som ÅST har åstadkommit.

Trots att pjäsen tar ett par timmar, finns det inte en enda tråkig stund i den genomtänkta och välregisserade helheten. Ida Kronholm lyckas verkligen hålla i trådarna och leverera ett proffsigt slutprodukt som är redo att turnera Svenskfinland runt, Österbotten nästa. Den 4 februari står Schaumansalen i Jakobstad i tur och den 7 februari Wasa Teater.

Kanske det mest magiska med föreställningen är hur den verkligen lyfter efter pausen. Kronholm lägger i en högre växel och får ännu mera ut av den strålande skådespelarduon Mathilda Kruse och Daniela Franzell. För att åstadkomma det krävs det ett vattentätt samarbete av alla medverkande. Iida Hägglunds mäktiga komposition och ljuddesign kommer till sin fulla rätt mot slutet och det samma kan sägas av Antti Niitemaas ljusdesign. Den utstuderade koreografin av Soledad Howe och den sparsamma men genomtänkta scenografin av Jan Fredriksson bidrar också starkt till hur pjäsen når en förtätad stämning mot slutet. Sabina Segerströms maskdesign samt Ellinor Hellströms och Camilla Reuters kostymdesign är också synnerligen vällyckade när det gäller att åstadkomma rätt sorts look åt skådespelare som inte är tonåringar och som ska föreställa tonårstjejer.

Strömbergs roman är ett sådant kraftprov att det lätt leder till uppskruvade förväntningar när ett såpass engagerande verk sätts upp på scen. Medan teaterversionen håller hög klass från första början, är det först mot slutet som det börjar kännas att det på något sätt ens är möjligt att kunna uppnå samma nivå med scenkonstens medel som romanen uppnår som text. Pjäsen är en del av ÅST:s satsning för ungdomar men den är såpass djup att den fungerar perfekt för vuxna. Samtidigt är den väldigt underhållande med en fyndig humor. En medelålders recensent kan kanske inte på ett trovärdigt sätt påstå att en tonåring helt garanterat kommer att trivas i två timmar i sällskap av Franzells Malin och Kruses Manda. Dessutom verkade rätt många i premiärpubliken vara vuxna människor. På basis av premiären kan man ändå konstatera att för en medelålders människa går det rätt bra att komma i kontakt med sin inre tonåring tack vare den här väldigt välgjorda pjäsen.

Både Kruse och Franzell imponerar stort i huvudrollerna, vilka är också de enda rollerna i hela pjäsen som har förverkligats som ett kammarspel med två skådespelare. Det är klart att Strömbergs roman skulle kunna dramatiseras på olika sätt och ÅST:s lösning är en av många tänkbara. I romanen finns det rikligt med stoff och en annan teater skulle kunna lyfta fram andra aspekter av den. Visst är det en roman om vänskap två tonårstjejer emellan, men de andra karaktärerna spelar definitivt en större roll i romanen än vad de av naturliga skäl gör i ÅST:s komprimerade uppsättning. Man kan till och med tänka så att någon skådespelare har blivit snuvad på konfekten när ingen får spela den rätt osympatiska gestalten John som Manda till en början är kär i. I och med att det bara är Manda och Malin i den här pjäsen är resultatet på ett annat sätt feelgoodbetonat än vad det är i romanen.

Det är ändå inte sagt att John eller någon annan romangestalt saknas i den här versionen. Hurdan John visar sig vara får man veta av Malins och Mandas repliker. Den främsta orsaken till varför den här pjäsen fungerar med enbart två skådespelare är att både Kruse och Franzell lyckas så väl att ge en mångsidig bild av tonårsflickans inre liv. Det hela sätter väldigt mycket press på de enskilda skådespelarna för att om någondera prestationen skulle falla platt eller kemin mellan de två inte fungera så som den gör, skulle allt kollapsa när det finns inga statister i den här uppsättningen. I premiären var slutresultatet utan tvekan lyckad. Helheten kändes både kontrollerad och övertygande, samtidigt som det är tonårstjejernas ytterst kaotiska känsloliv som gestaltas på ett medryckande sätt av två väldigt proffsiga och duktiga skådespelare.

Recension: Vi ska ju bara cykla förbi (Åbo Svenska Teater)

REGI: Ida Kronholm
MANUS OCH DRAMATISERING: Ellen Strömberg & Ida Kronholm
KOMPOSITION OCH LJUDDESIGN: Iida Hägglund
KOREOGRAF: Soledad Howe
SCENOGRAFI: Jon Fredriksson
LJUSDESIGN: Antti Niitemaa
KOSTYMEDSIGN: Ellinor Hellström, Camilla Reuter
MASKDESIGN: Sabina Segerström

PÅ SCENEN Mathilda Kruse, Daniela Franzell