Alltså detta hur det på folkrörelsedemokrati och tillit byggda Sverige släppt fram en politisk elit som skamlöst utnyttjar alla tänkbara kryphål och svängdörrar mellan regering, riksdag och PR-byråer för att lobba för välfärdskapitalistiska skol- och andra privata välfärdsföretag och samtidigt själva tillskansa sig både mer makt och bygga upp goda privata överinkomster.

Det som blev ”äggkläckningsmaskinen” för PR-branschen var, enligt Klenell, var kampanjen för Sveriges EU-medlemskap. Då förenades EU-positiva vänster- och högermänniskor, bildade allianser och började umgås och visa sig trivas med varandra. Därifrån var steget sedan kort och svängdörren öppen till blocköverskridande PR-byråer, där politiska ungdomar i 30-årsåldern kunde använda sina kunskaper och nätverk för lobbyindustrins olika, heliga uppdragstagare. Och de återkommande regeringsskiftena blev sedan ”en rekryteringsfest för lobbyföretagen” , skriver Klenell i sin granskning.

Politiska tjänstemän som behövde jobb efter maktskiftena blev rena buffébordet för PR-byråerna att plocka de ”bästa och smartaste” hantverkskunniga politrukerna ur – och med färska ingångar och kompisnätverk i riksdag och regering. Och särskilt användbara blev de när tempot i utförsäljningarna och marknadifieringen av skolan, vården, bostadsmarknadens allmännytta och annan gemensam välfärd avreglerade och fick allt mera av vinststyrande inslag. Även politiska motståndare som kunde tänka sig arbeta för lobbyindustrin till en rejäl månadslön och bonus visade sig vara användbara och nytta i lobbande kontaktarbete.

Många också kända namn har periodvis varut verksamma i den här ”svängdörrsbranschen” mellan lobby och politik. Vänkretsen runt statsminister Ulf Kristersson och hans fru Birgitta Ed (numera präst) beskrivs in boken. Och inom Liberalerna och utbildningsdepartementet finns statsråd som tidigare varit verksamma som skolmarknadslobbyister. Och gott om moderater i regeringskansliet som tidigare gjort tjänst i lobbyindustrins PR-byråer.

Lobbyistkritikern och f.d. statsministern Göran Persson blev själv lobbyist och konsult. Den tidigare näringsministern Björn Rosengren är en annan, liksom den Mona Sahlin närstående fixaren Stefan Stern, numera sedan länge i Wallenbergs tjänst. Så även f.d. statsminister Stefan Löfven i lite mindre blygsam skara.

Johannes Klenell föreslår – utöver att uppmana till ökat engagemang, politisk och facklig organisering – att PR-branschens lobbyaktiviteter måste fram i ljuset bättre. Uppdragsgivarna till PR-folket måste offentliggöras, inte fortsätta vara hemliga. Ett lobbyregister måste införas, liksom hårdare karensregler för att undvika direktövergångar från politiska uppdrag till PR-byråjobb och att aktiebolagen (drivs av vinst) måste bort från den skattefinansierade välfärdssektorn.

Det finns även tunga och viktiga motioner (Kjell Rautio m.fl.) med likande krav på regeringar till den kommande socialdemokratiska partikongressen 28 maj – 1 juni 2025. Så lobbybranschens svängdörrar till politiken kommer att debatteras i vår och försommar.

Och då finns mycket matnyttigt för debattsugna att hämta ut Johannes Klenells viktiga granskning. Trots att ”bara snuddat vid det enorma påverkansarbete” som lobbybranschen är inblandad. Och då inte bara inom välfärdssektorn utan så även, som han skriver, inom ”energipolitiken, transportsektorn, bankerna och vapenindustrin”. Så läs och lär av Klenells viktiga granskning i hans Bananrepubliken Sverige.

Robert Björkenwall, frilansjournalist, utredare

Recension: Johannes Klenell; Bananrepubliken Sverige – Hur politiker, välfärdskapitalister och PR-byråer utarmar demokratin (2025); Natur & Kultur; 264 s.