Utvecklingar med bakgrund till krigiska konflikter och förändringar i den globala geopolitiska maktfördelningen är ett återkommande analysgenre för Herfried Münkler som är en av Tysklands mest meriterade statsvetare.

Münkler är professor emeritus på Humboldtuniversitetet i Berlin. Hans utrikespolitiska expertis lånades även in under Angela Merkels regeringstid. Ett medlemskap i SPD var inget hinder för denna tjänst.

Münkler utmärkte sig med ett flertal prisbelönta böcker och berömdes vid ett tillfälle av den ansedda veckotidningen Die Zeit som en ”enmans tankesmedja”.

Hans genuina kompetens medför att han ideligen figurerar som efterfrågad intervjupartner i tyska medier.

Macht im Umbruch dvs ”Maktens omvälvning” är titeln för hans aktuella alster som för närvarande också ingår i Der Spiegels bestsellerlista för sakprosa.

Vid två tidigare tillfällen recenserade ABL hans böcker. För tio år sedan presenterades Kriegssplitter med författarens analys om ”våldets evolution”. Då hyste Münkler vaga förhoppningar om att ett systematiskt storkrig på grund av samhällenas sårbarhet verkar uteslutet.

Som en trevande framtidsprognos publicerade han 2023 boken Welt in Aufruhr (”Värld i uppror”).
I centrum stod teser om ny global ordning med en slags ”pentarki” dvs. femmaktsdominans bestående av USA, Kina, Ryssland, EU och Indien som tänkbara hörnpelare.

”Maktens omvälvning” kan ses som en slags uppföljning med författarens fokus främst på Tysklands kommande roll i Europa med perspektivet på 2000-talets utmaningar.

Hårt paradigmskifte

Den omkring 80-åriga freden i Europa är över. Ansvarig för det är bevisligen Rysslands diktator Vladimir Putin. Redan 2007 hade han åberopat Sovjetimperiets undergång som landets största geopolitiska katastrof.

En revisionistiskt motiverad konsekvens blev sedan annekteringen av Krimhalvön. Sedan februari 2022 eskalerades våldsstrategin med ett fullskaligt och oprovocerad krig mot grannlandet Ukraina.

Det var inte för intet att den tyske förbundskanslern Olaf Scholz i den fasen talade om en ”Zeitenwende”, dvs. en historisk vändpunkt. Ordvalet signalerar ett gravt paradigmskifte som innebär att Tyskland framöver måste forma en miltär försvarsförmåga mot Rysslands tydliga avsikt att rita om kartbilden i Europa med hjälp av militära maktmedel.

Den tidigare vägledande tanken om ”gemensam säkerhet” tycks sedan dess vara ett kärt minne blott. Något som också bevisas i form av ryska cyberangrepp och en hybridkrigföring mot den inomeuropeiska kommunikationsstrukturen i Östersjön.

En liknande insikt gäller efter allt att tyda på idag även för det trygghetsmomentet som tidigare skapades med hjälp av försvarsalliansen Nato och dess centrala militärpotential i USA:s regi.

Landets nygamle president Donald Trump hotar med att säga upp Atlantpaktens traditionella tolkning om militär solidaritet parterna emellan.

Och då ifrågasätts även det amerikanska kärnvapenparalyet som instrument att avskräcka Kremls strateger att t.ex. starta militära erövringar i Baltikum.

Alla konkreta dramatiska utspel som Trump de senaste veckorna riktade mot sina möjligen f.d. allierade ingick inte i Herfried Münklers utredning. Men ändå förutsåg han Förenta staternas vägval som mångfaldigar dagens utmanande element i den europeiska politiken.

Att en regering Trump 2.0 främjar extremt nationalistiska värderingar i Vita huset är ingen spekulation längre utan ett faktum.

Kruxet för Europa är att Putins våldsamma revisionism numera paras med USA:s expansionistiska tongångar om att införliva Grönland, Kanada och Panama i det egna territoriet.

Tygla motsättningar

Att Trumpadministrationens markeringar mot Natoalliansen passar som hand i handske för makthavarna i Kreml är illavarslande.

De ger enligt Münkler näring åt farliga geopolitiska föreställningar. I Ryssland utvecklades och främjades dem inte minst av Putins favoriserade filosof Aleksandr Dugin. I medierna figurerar han ibland som Kremlchefens ”hjärna”.

Dugins inflytande innebär högernationalistiska impulser om att skapa ett Eurasien med rysk hegemoni över större delen av den europeiska kontinenten.

Putins praktik följer tydligen den strategin. Ett första steg i det avseendet vore enligt Münkler en militär seger över Ukraina. Denna utveckling skulle tveklöst påskynda Moskvas målsättning att efter hand återinta tidigare positioner som en dominerande makt i Östersjöområdet.

Den krigiska processen västerut kunde sedermera stegvis fortsätta. Bara tanken på ett perspektv av det slaget är en allvarlig utmaning för den europeiska sammanhållningen.

Till Herfried Münklers analysinstrument hör bl.a. bilden om centrifugala och centripetala krafter som framöver kommer att avgöra om EU kan spela en självständig roll i den rubbade geopolitiska ordningen.

Avgörande är enligt professorn emeritus om man kan tygIa olika länders intressen och får dem att inte sträva bort från den sammanhållande kraften i mitten.

Men det är inte bara det geografiska läget som formar olika nationella prioriteter eller t.o.m. egoismer. Herfried Münkler ser de centrifugala ansträngningarna bort från Bryssel även inom EU:s respektive stater. Han varnar i det avseendet främst för partier som sprider nationalistiska och illiberala värderingar bland väljarna.

Deras landvinningar kan äventyra bildandet av ett nödvändigt centripetalt mönster i Europa, anser Münkler på olika ställen i boken.

I hans analys ingår dessutom farhågorna om att Europa kan hamna i en slags ”sandwich-position”. Orons enkla anledning att ett oenigt och splittrat EU gynnar både Putins avsikt att öka inflytandet västerut och Trumpadministrationens attityd att på allvar säga upp västvärldens tidigare värdegemenskap.

Tysklands roll

Divide et impera lyder det klassiska mottot som redan romarrikets härskare begagnade för att bygga sitt imperium.

Ett Europa som präglas av småstatliga nationalismer skulle tveklöst lätt hamna i den fällan som gilras av stormakter österom och numera även i väst på andra sidan Atlanten. En blick på världskartan borde egentligen räcka för insikten om de ”stora elefanternas” förmåga att bromsa eller förinta EU:s samlade styrka att stå emot dessa risker.

Något som enligt Münkler krävs i det avseendet är handlingskraftiga stater som som är beredda att ta initiativ för att sammanföra och leda ”flocken”.

På grund av både väl- och ökända historiska aspekter var den politiska eliten i efterkrigets förbundsrepublik alltid återhållsam med att åberopa ”Führung” från Bonn eller Berlin.

Under Helmut Kohls långa period som kansler och även med Angela Merkels ledarskap användes ofta en politik då ”checkhäftet” blev ett instrument för att minska EU:s flytkrafter.

Då togs hänsyn till grannstaternas rädsla för en gammaldags tysk dominanssträvan.

Främst med blick på den aktuellt härjande omvälvningen ser Herfried Münkler inga alternativ till ett tyskt omtänkande i den frågan.

Som skäl för att just Tyskland framöver borde inta en större nyckelposition i Europa uppger han landets geografiska mittenläge men i synnerhet dess status som både befolkningsmässigt och ekonomiskt tyngsta aktör.

I hans föreställning ingår även att ett motsvarande ledarskap enbart kan funka i ett nära samarbete med minst Frankrike och Polen. Tidigare försök om samordning i den s.k. Weimartriangeln bör enligt statsvetaren upprepas.

Om Tysklands planerade framtida svart-röda regering är bekväm med en tysk nyckelroll återstår att se. Åtminstone inom SPD har ordföranden Lars Klingbeil redan för en tid sedan signalerat ett försiktigt närmande för den rollen.

Den kommande koalitionen har ett tungt och avgörande ansvar.

Som en särskilt viktig uppgift beskriver Herfried Münkler att regeringen inte bara i förbundsrepubliken absolut måste åstadkomma en större resiliens bland väljarna mot högernationalistiska locktoner.

Recension: Herfried Münkler; Macht im Umbruch – Deutschlands Rolle in Europa und die Herausforderungen des 21. Jahrhunderts (2025); Rowohlt Verlag; 431 s.