Det anser i alla fall Johan Strang som är ordförande för föreningen Pohjola-Norden i Helsingfors i förordet till en historik över nämnda organisation. Han har säkert alldeles rätt. I bakgrunden spökar dessutom det spända världsläget. Nu är historien om föreningen dokumenterad i bokform av journalisten och nordisten Pentti Peltoniemi.

Pohjola-Norden grundades år 1924. Men som bokens författare konstaterar var det en ”Helsingforskoncentrerad förening för akademiska kretsar och ämbetsmän”. Senare breddades dock det sociala underlaget och även traditionella industriarbetare kom med i verksamheten. Efter andra världskriget växte sig viljan till samarbete allt starkare i de nordiska länderna. I bakgrunden levde ännu de tunga krigserfarenheterna och det faktum att de nordiska länderna därefter fann olika säkerhetspolitiska lösningar. Inte förrän 1946 grundades Helsingforsavdelningen som en separat lokal förening inom Pohjola-Norden. Men på grund av Helsingforsdominansen under de första årtiondena räknar man året 1924 som grundläggningsår även för huvudstadsavdelningen.

Det är intressant att se hur verksamhetsformerna inom Pohjola-Norden gått i takt med tiden. Eller åtminstone strävat åt det hållet. På 1940-talet var speciellt braskvällar och lillajulsfester populära. Till de friare verksamhetsformerna i modern tid hör de årligen återkommande nordiska gästabuden. Också satsningen på språklärarna och ämneslärarnas nordiska samarbete spelade en viktig roll. Det skedde till exempel genom årliga resor till Norden och de nordiska kollegernas svarsbesök till Finland.

Småningom inträffade en förskjutning av tyngdpunkten i verksamheten. På 1970-talet var det språk-, kvinno- och jämställdhetsfrågor som dominerade. Men när 1980-talet närmade sig sattes fokus på ekonomi och företagsvärlden.

För Arbetarbladets läsare kan det vara av speciellt intresse att få veta att ett återkommande namn i texten är K-A Fagerholm, mångårig talman i riksdagen, tre gånger statsminister, men också tidigare chefredaktör för Arbetarbladet. Han var en otroligt populär talare vid Pohjola-Nordens möten och fester. Fagerholm var länge ordförande för Pohjola-Norden och oerhört trogen sin organisation. Också en annan tidigare chefredaktör för Arbetarbladet skymtar i spalterna. Nämligen Lars Lindeman som bland annat blev Finlands ambassadör i Oslo. Efter sekelskiftet skulle Finlands svenska socialdemokraters ordförande, riksdagsledamoten Maarit Feldt-Ranta spela en central roll i Pohjola-Nordensammanhang.

Verksamheten inom Pohjola-Norden har av naturliga skäl återspeglat ett större allmänpolitiskt skeende. Som Peltoniemi konstaterar nådde sextiotalsradikalismen inspirerad av Vietnamkriget och raskravallerna i USA också Pohjola-Norden. Hösten 1967 fick Mikael Reuter, senare känd som en ytterst respekterad språkvetare, rollen av en arg, ung man. Bland annat förhöll sig Reuter kritiskt till Pohjola-Nordens höstutfärder och braskvällar. Enligt honom innebar detta inte några konkreta insatser för att befrämja det nordiska samarbetet. Han ville istället ha mera utbildnings- och kursverksamhet, engagerande diskussioner samt intressebevakning gentemot både den statliga och privata sektorn. När det bland de yngre medlemmarna därtill förekom kritik av de nordiska kungahusen kunde detta inte undgå att väcka förargelse speciellt bland två äldre konservativa damer inom Pohjola-Norden. Enligt deras uppfattning var både Reuters förslag och ungdomens kritik av kungligheterna sårande och ett uttryck för otacksamhet. Som det framgår av boken skulle ett konkret resultat av sextiotalsradikalismen bli att alla yrkes- och utbildningstitlar liksom beteckningarna fröknar, fruar och herrar sveptes bort ur Pohjola-Nordens protokoll och verksamhetsberättelser.

Ett något komiskt fel har insmugit sig i bokens text. Gladsaxe kommun i Köpenhamnsregionen får nämligen heta Gladlaxe. Eftersom misstaget upprepas undrar man om det bara handlar om ett tryckfel. En glad lax betyder ju muntergök eller spjuver, så man kan tänka sig att stora humorister som K-A Fagerholm eller Lars Lindeman hade dragit på smilbanden och sedan gett en eller annan ironisk kommentar om de sett detta.

Pentti Peltoniemis bok är skriven på finska och svenska inom samma pärmar. En lösning som fungerar bra. Den svenska översättningen är gjord av Larserik Häggman, tidigare generalsekreterare för Pohjola-Norden. Förtjänstfullt nog finns här dessutom en förteckning över de personer som under decenniernas gång innehaft viktiga förtroendeuppdrag inom föreningen börjande från ordförandeposten till styrelsemedlemmarna.

Henrik Helenius

Recension: Pentti Peltoniemi; Yhdessä Pohjolan Puolesta (2024); Helsingin Pohjola-Norden ry – Pohjola-Norden i Helsingfors rf.; 113 s.; För Norden – tillsammans (2024); Helsingin Pohjola-Norden ry – Pohjola-Norden i Helsingfors rf.; Översättning: Larserik Häggman; 107 s.