Det är den kända norska journalisten och författaren Sigrun Slapgard som har skrivit detta storverk över Werna Gerhardsen. Hon följer en kronologisk linje i sin berättelse som därför startar med Werna Christie – som hon hette som ogift – och hennes uppväxt i arbetarstadsdelen Grünerløkka i östra Oslo. Men tiderna har förändrats och som författaren konstaterar: idag är röken och dammen från fabrikerna i Grünerløkka borta. Numera är stadsdelen präglad av ett växande välstånd med nya invånare med betydligt högre inkomster än forna tiders proletärer. En parallell från Helsingfors är den gamla arbetarstadsdelen Berghäll som genomgått liknande sociala förändringar.

Men Werna Gerhardsen glömde aldrig sin uppväxtmiljö. Därför bär boken också den träffande underrubriken ”Jenta fra Løkka”. I den miljön kunde det bara finnas ett parti med stort P framom alla andra. Och det var självklart det socialdemokratiska Arbeiderpartiet som många av anhängarna upplevde som nästan heligt.

I 20-årsåldern, det var under tidigt 1970-tal, fick recensenten många personliga vänner inom Arbeidernes Ungdomsfylking AUF, särskilt dess Oslodistrikt. Därför blev läsningen av boken om Werna Gerhardsen en härlig aha-upplevelse. Det är så oerhört mycket som ännu är sig likt i denna av socialdemokratin genomsyrade miljön. Det går nämligen en rak linje från tjugotalet fram till våra dagar. Man samlades till kvällsmöten i Folkets hus, böckerna skulle köpas i Arbeidernes Bok- og Papirhandel, tillsammans läste och deklamerade man dikter av arbetarförfattare som Rudolf Nilsen och Arne Paasche Aasen, man drog ut på gemensamma tältläger och fjällvandringar, man samlades till förstamajfesterna på Youngstorget för att unisont sjunga Internationalen och för att lyssna på exempelvis agitatorn Martin Tranmæl som med sin dånande stämma förkunnade arbetarrörelsens glädjebudskap. Youngstorget är alltså den norska motsvarigheten till Hagnäs torg i Helsingfors. Man handlade färsk fisk i Erling Moes fiskbutik i samma byggnad där Arbeiderpartiet har sitt partikontor och man stödde sloganer som att i varje arbetare se en vän och en kamrat.

Mytomspunna platser skymtar fram: Dælenenga idrottspark, Grünerløkka Folkets hus, torget Carl Berners plass och trästadsdelen Rødeløkka som påminner om Trä-Vallgård i Helsingfors. Och sist men inte minst manande paroller i stil med: vi röker inte tobak, vi dricker inte alkohol. Fast på de två sistnämnda punkterna tycks man inte ha varit så värst dogmatisk. Statsminister Einar Gerhardsen var visserligen absolutist men ivrig piprökare och journalistgänget från den socialdemokratiska dagstidningen Arbeiderbladet gick gärna på en öl på krogen Dovrehallen i närheten. Det stamställe för de unga socialdemokraterna som recensenten blev bekant med redan under sin första dag på sitt första besök i Oslo i november 1970.

1920-talets stora entusiasm var inte att ta miste på. Men samtidigt syntes växande sprickor i fasaden. Från första världskriget framåt handlade de ökande motsättningarna inom Arbeiderpartiet främst om inställningen till den kommunistiska internationalen Komintern. Ett tag fanns det till och med tre arbetarpartier: Det Norske Arbeiderparti, Norges kommunistiske parti samt Norges sosialdemokratiske parti. Det hela slutade med att Arbeiderpartiet och socialdemokraterna gick samman medan kommunisterna för många år förvisades till utkanterna av den politiska arenan.

På 1970-talet, alltså femtio år senare, gällde striden Norges inträde i den europeiska gemenskapen EG, dagens EU. För en kort tid uppstod ett litet europakritiskt utbrytarparti på vänsterkanten vid namn Demokratiske Sosialister – AIK vars anhängare efter några år i stor utsträckning återvände till Arbeiderpartiet varifrån de också hade utgått.

Utanför Norges gränser är det kanske inte så känt att det inom norsk arbetarrörelse tidvis gått en relativt stark underström i form av sympati med Sovjetunionen. Det fanns många, inte enbart ortodoxa kommunister, som trodde att de ryska arbetarna fick det bättre genom det nya samhällssystemet. Bland dem bland annat Arbeiderpartiledare som Tranmæl och Gerhardsen. Men i samband med Stalins utrensningar och skenrättegångarna på trettiotalet började man ana oråd och att allt inte stod rätt till i det stora sovjetriket. Ännu i de första efterkrigstida valen var de norska kommunisterna framgångsrika, medan man inom Arbeiderpartiet tänkte sig en roll som dämpande kraft mellan öst och väst. Men så kom spänningarna kring Berlin som skulle resultera i en blockad och kommunistkuppen i Tjeckoslovakien. Då slog den nya statsministern Einar Gerhardsen beslutsamt näven i bordet när han i sitt berömda Kråkerøytal år 1949 deklarerade Norges anslutning till den västliga militäralliansen Nato. Och så blev det också. Arbeiderpartiet hade nu definitivt valt sida.

Men den som fortsatt hyste en slags klockarkärlek till Ryssland var statsministerfrun Werna Gerhardsen. Författaren Sigrun Slapgard menar att Werna Gerhardsen präglades av ett mångårigt och djupt engagemang för det ryska folket. Något som i sig är helt förståeligt. Men i det dåtida politiska klimatet präglat av det kalla kriget ledde Rysslandsengagemanget till vilda spekulationer beträffande hennes relationer till sovjetiska diplomater. Rykten som bara tog ny fart i samband med det norska statsministerparets officiella besök i Sovjetunionen. Slapgard menar dock att det sist och slutligen bara handlade om Wernas barnatro. Så verkar det också sett med en vanlig läsares ögon.

Betraktat ur ett finländskt perspektiv finns här ingenting uppseendeväckande när man tänker på den långa Kekkoneneran då så gott som alla politiska partier i Finland inklusive Samlingspartiet, den finländska högern, vinnlade sig om goda och förtroendefulla relationer till Sovjetunionens kommunistiska parti – som det hette i enlighet med den tidens officiella politiska liturgi.

Men efterkrigsårens Norge var inte Finland vid samma tidpunkt. Norge var ett Natoland och därför också lierat med bland annat USA. Isynnerhet de amerikanska relationerna var ivrigt uppbackade av Arbeiderpartiets dåvarande partisekreterare, den stenhårda antikommunisten Haakon Lie. Inget under att stämningarna inom Arbeiderpartiet men även i hela Norge kunde bli ganska upphetsade i en atmosfär där man både hade och tyckte sig se avlyssningsapparater, kommunistspioner, femtekolonnare och angivare överallt.

Idag är allt detta historia och Finland liksom Norge en pålitlig medlem av Nato.

Ett mycket starkt intryck gör de dramatiska skildringarna av den norska motståndsrörelsens modiga kamp mot den tyska ockupationsmakten under andra världskriget. Det var många tappra norrmän som aldrig återvände med livet i behåll från de tyska koncentrationslägren. Men bland de överlevande fanns Einar Gerhardsen. Det framgår av boken att den finländska socialdemokratiska ledaren och finansministern Väinö Tanner tack vare sina tyska kontakter lyckades få Gerhardsen förflyttad, dock inte frigiven, till Norge från koncentrationslägret Sachsenhausen i Tyskland. Detta räddade förmodligen hans liv. Också Werna Gerhardsen tog stora risker när hon deltog i underjordiskt motståndsarbete. Men till all lycka undgick hon att bli arresterad av tyskarna.

Under sina sexton år som statsminister växte Einar Gerhardsen in i rollen som en verklig landsfader för hela Norge. Det är imponerande att ta del av hur statsministerparet samtidigt klarade av att ganska långt leva ett normalt vardagsliv mitt i allt ståhej. Man fick bo kvar i lägenheten på Sofienberggata i Grünerløkka efter en kort parentes i statsministerresidenset där man inte trivdes. Statsministerfrun var en självklar stamkund i den lokala kooperativa matbutiken och hon höll fast vid alla sina många sociala och kommunala engagemang. En av hennes verkliga hjärtesaker var för övrigt Framfylkingen, Norges motsvarighet till Unga Örnar i Finland. Här skulle unga norrmän och norskor från barnsben lära sig den praktiska innebörden av honnörsord som solidaritet och gemenskap.

Sigrun Slapgard ska gratuleras till en läsvärd bok. En nyckel till mycket av det som skett i Norges moderna historia. Men sist men inte minst berättelsen om en kvinna som fick uppleva det som hon hela livet trott på – nämligen att nästa generation skulle få det bättre än hon själv haft det under sin fattiga uppväxttid.

Henrik Helenius

Recension: Sigrun Slapgard; Werna Gerhardsen – Jenta fra Løkka (2024); Kagge Forlag; 557 s.