Fyra år senare missade han segern mot Joe Biden. I Trumps säregna tolkning kunde det dock enbart röra sig om valfusk.

Som en första reaktion uppmanade han sina anhängare att “rätta till felet“.

Den påföljande stormningen av Capitolium framstår som en (misslyckad) historisk premiär om att inleda en statskupp om makten i Vita huset. Trump förnekar ansvaret.

Varken dessa eller otaliga andra djupt obehagliga manövrer och beteendemönster har märkligt nog aldrig någonsin skadat hans hållfasta pondus bland republikanerna.

Med europeiska värderingar mätt vore en likadan politisk figur för länge sedan borta från en seriös demokratisk tävlan om att leda en regering.

Men USA är annorlunda och detta gäller i synnerhet för det Republikanska partiet eller Grand Old Party (GOP) som dess stolta titel fortfarande lyder.

I den sfären är Trump nästintill helgonförklarad och har på nytt backats upp som oomstridd kandidat i årets presidentval.

Motsvarande analyser redovisas utförligt i den tyska författaren och journalisten Annika Brockschmidts nyutkomna bok med rubriken ”Brandstifter” dvs pyromaner.

Hennes anspråk är att visa bakgrunden för den trista företeelsen att ”extremister tog över det Republikanska partiet” som det heter i underrubriken.

Brockschmidt läste historia, germanistik samt krigs- och konfliktstudier i Heidelberg, Durham och Potsdam och frilansar bl a för kvalitetstidningar som Tagesspiegel, Frankfurter Rundschau eller Die Presse.

Redan 2021 publicerade hon bästsäljaren Amerikas Gotteskrieger. Även den recenserades i ABL.

“Mission Possible”

“Hur kunde det hända?”, undrar Annika Brockschmidt i bokens början. I åtanke har hon GOP:s långa historia med profiler som å ena sidan slavarnas befriare Abraham Lincoln samt å andra sidan Donald Trump som närmast oblygt främjar rasism, utgränsning och hets.

Enligt henne började den ideologiska eldgivningen långt innan dagens radikala framtoningar. Den tidiga och föga kamouflerade missionen var att implementera ett “vitt reaktionärt herravälde“.

Redan för flera decennier sedan såddes och gödslades kraftigt för att skapa förutsättningen för att åstadkomma högerextremistisk växtkraft inom det konservativa partiet.

Den innehållsmässiga vattendelaren är enligt Brockschmidts analys 60-talets medborgarrättsrörelse och dess kamp för svarta amerikanernas befrielse och jämlikhet i samhället.

För de flesta republikanska ledare hotade dessa strävanden den av ”Gud givna” vita maktdominansen.

Redan i den fasen kläcktes dessutom en märklig tolkning om USA:s politiska system.

Det breddes tesen om ett motsatsförhållande mellan landets konstitution som republik och demokrati. Det talades till och med om ”majoritetens tyranni”.

Radikalismens pionjärer

En av centralfigurerna i det avseendet var GOP:s presidentkandidat år 1964 Barry Goldwater. Han hävdade bl a att ”extremism i försvaret för friheten är inget fel“. Detsamma gällde enligt honom också för attributet ”måttlighet” som politisk grundvärdering.

I Annika Brockschmidts tillspetsning är Donald Trump en pånyttfödd Goldwater och hans arvtagare.

New Yorks guvernör Nelson Rockefeller 1965. Han var de moderata republikanernas fanbärare och vädjade för att partiet skulle välja en annan kurs än den högerpolitik som kom att dominera. (Foto: Fabian Bachrach/Wikimedia Commons)

”Republikanska partiet måste stöta bort dessa personer”, vädjade New Yorks dåvarande guvernör Nelson Rockefeller under republikanernas partikonvent 1964.

Hans försök att bromsa inflytandet av radikala element och organisationer som främjade hatpropaganda var däremot utan framgång.

Försöket till en moderat kursomläggning slutade med skandal och tumultaktigt motstånd, skriver författaren.

Strategin att leda partiet med en skarp högersväng innebar att erbjuda vita evangelikaler främst i sydstaterna religiöst orienterade värderingar i t.ex. abortfrågan eller sexualmoralen.

Med Vita huset som bas kunde som bekant både Richard Nixon och Ronald Reagan fortsätta styrfarten mot höger.

Intressant är att Donald Trumps diverse beryktade inslag mot journalister samt etablissemanget i Washington går tillbaka till Nixons uppmaning att betrakta pressen som ”fiende”. Även hans paroll om att ”Make America Great Again” är stulen i form av ”kopiera och klistra in” från Ronald Reagan.

Bränd jord

Till Annika Brockschmidts redovisning om starka profiler som formade ”mordbrännarnas” ideologiska budskap hör även medtävlaren för 1992 års presidentval Pat Buchanan.

I ett tal inför nomineringskonventet hävdade han att ”det pågår ett religiöst krig i landet”. I hans formulering innebar det en ”strid om Amerikas själ”.

Visserligen förlorade Buchanan mot George H.W. Bush och Demokraterna segrade med Bill Clinton, men GOP:s brandfarliga paradigmskifte fortsatte ohejdat.

Som bara ett belägg för det citerar Brockschmidt den amerikanske journalisten McKay Coppins. I tidningen The Atlantic hade han granskat republikanen Newt Gingrichs vitala roll för att forma partiet.

Enligt Coppins kämpade han med den ”brända jordens strategi” som gick ut på att aldrig ta hänsyn utan att idka kränkningar och anfall även under bältet.

Man tror nästan att beskrivningen passar som hand i handske för Donald Trump, men det var Gingrich som Coppins beskriving syftade på.

Politiken tolkades i den andan som ”blodsport” och inte längre som en tävling om idéer.

Analysen om USA:s ideologiska ”pyromaner“ vore ofullständig utan att också framhäva hur mediala medhjälpare bidrog i GOP:s omdaning.

Radioprataren Rush Limbaugh spelar golf med president Trump år 2019. (Foto: Joyce N. Boghosian/Vita huset/Wikimedia Commons)

Den mer än tvivelaktiga äran på en pallplats ger Brockschmidt till den 2021 avlidne radioprataren Rush Limbaugh.

Sin unika retoriska begåvning använde han för att främja politisk demagogi och uppblåst kravalljournalism. Limbaughs program hade enorma effekter och följdes av miljontals åhörare i hela Förenta staterna.

Långt innan man ens hade hört talas om Donald Trump formulerade han högerextremistiska budskap mot bl a feminismens jämlikhetstankar. Han hånade aidssjuka och homosexuella och spred rasistiska fördomar.

Limbaugh och även hans senare mediale arvtagare Tucker Carlson spred dessutom konspirationsteorier om klimatfrågan och märkliga “deep state”-teorier.

Deras hatiska iver möjliggjordes enligt Annika Brockschmidt också genom president Ronald Reagans åtgärd att 1987 avskaffa mediernas s k fairness-doktrin.

Okulturens konsekvenser

När Donald Trump i november förra året i ett fascistartat ordval bl a hotade med att ”utrota” motståndarna fortsatte han ”endast” på sitt redan ökända mönster att ytterligare förskjuta gränsen på det som kan sägas.

Genom sitt utfall säger han någonting om den egna karaktären. Men frånvaron av protester markerar samtidigt den bristfälliga politiska kulturen inom GOP.

Tvärtom, anhängarna applåderar och bekräftar därmed Trumps smutskastningar som mobiliserande instrument.

Som bara en förklaring för gräsrötternas samt partielitens närmast bergfasta förtroende hänvisar Annika Brockschmidt till att Trump redan förra året offentligt lovade att som president följa en namnlista med konservativa jurister som han kommer att utnämna till USA:s högsta domare.

Underförstått är att det rör sig om personer som följer en evangelikal högerorienterad agenda.

Att Republikanerna i sin aktuella skepnad som ”Trump-partiet” har upphört att verka för demokratiska värderingar belägger även South Carolinas f d guvernör Nikki Haley. Efter sitt nederlag i diverse primärval tvivlade hon på att USA:s demokrati kommer att överleva en förnyad valseger för Donald Trump.

Ännu finns hoppet kvar att väljarna bakom Joe Biden har förmågan att släcka den branden som Republikanernas ”ideologiska pyromaner” önskar att åstadkomma.

Novembervalet är dock inte bara avgörande för USA:s demokratiska perspektiv utan berör i hög grad västvärldens geopolitiska ställning och chansen att hävda sig mot illiberala trender och/eller revisionistiska stater.

Recension: Annika Brockschmidt; Die Brandstifter – Wie Extremisten die Republikanische Partei Übernahmen (2024); Rowohlt-Verlag; 366 s.