Fröken Julie i ÅST:s tappning är en underhållande och innovativ teaterföreställning. Kanske just för att pjäsen har uppförts så många gånger är det lov att leka med den och skapa en version som är såväl lämplig för 2020-talets publik som igenkännbar som Strindbergs levande klassiker.

När man kommer till Studioscenen varnas man för att starkt stroboljus används i föreställningen. Ljustekniken är utan vidare en viktig del av den visuellt djärva föreställningen. ÅST:s ljusmästare Antti Niitemaa förtjänar en eloge för stämningen som skapas inte minst i anslutning till snabba kostymbyten när skådespelartrion byter roller med varandra på överraskande sätt.

En mycket viktig del av showen är de imponerande kostymerna, vilka accentueras av den avskalade scenografin. Här har Heidi Wikar verkligen lyckats att få rätt sorts utstyrsel till stånd som framkallar den svenska 1800-talsherrgårdsmiljön som Strindberg skrev sin pjäs om. När det gäller en pjäs för Studioscenen, är det inte fråga om en storsatsning utan det gäller att göra ett stort intryck med små medel. Nästan vad som helst av Strindberg lämpar sig väl för en liten scen för att det är de dråpliga replikerna som är ett bärande element i hans scenkonst.

I den här uppsättningen av Fröken Julie är även maskdesign av yttersta vikt. Sabina Segerström har skött sitt med säker hand. Om man blir bländad av det rent visuella, kompletteras det väl av Hanna Mikanders musik och ljuddesign. Ljudvärlden är inte lika påfallande som det visuella intrycket, men pjäsens dramatiska rollbyten möjliggörs av en effektfull kombination av ljus och ljud.

Det kräver mycket av regissören att få skådespelarna att fungera så friktionsfritt som de gör trots att de ständigt byter roller med varandra. De delvis könsöverskridande rollbytena skapar en främmandegörande effekt. Till exempel just när man har fått intrycket av att Daniela Franzell verkligen äger rollen som Julie, dyker Samuel Karlsson upp som ny Julie och det dröjer ett tag innan man förstår att det faktiskt är Julie han spelar efter rollbytet. Skådespelartrion Franzell, Karlsson och Ingemar Raukola presterar stabilt. Deras uppdrag är betydligt svårare än om de skulle ha haft var sin roll att ty till sig.

ÅST:s skådespelare gör alla ett bra jobb men de är inte riktigt så suveräna som Dramatens veterantrio Marie Göranzon, Krister Henriksson och Per Svensson var när de gästspelade på Svenska Teatern i Helsingfors för ett år sedan. Man kan ändå tänka sig att de är på väg dit. Inhemska satsningar behövs när det gäller framförandet av stora nordiska klassiker. För första gången spelades Fröken Julie på Svenska inhemska teatern som ÅST då hette år 1909 som gästspel från Sverige. Då var Strindberg fortfarande vid liv. ÅST:s första helt egna uppsättning av pjäsen spelades år 1919 i regi av Gunnar Berg och det var samma år som namnet Åbo Svenska Teater togs i bruk. År 1959 framfördes Fröken Julie på ÅST i regi av Rurik Ekroos och år 1979 i regi av Anette Arlander. Fröken Julie har dessutom framförts både 1928 och 2015 som gästspel från Sverige. Det är alltså en lång tradition som Lidia Bäck med sin pigga och rappa version ansluter sig till.

Det är slående hur varje uppsättning speglar sin samtid. Klassmotsättningen som är den centrala frågan i Fröken Julie kändes lite daterad för ett år sedan när Dramaten framförde sin version i Helsingfors. Nu när det politiska klimatet i Finland har skiftat och klassmotsättningarna är förstasidesstoff på ett sätt som påminner om gångna tider, är det dags att gräva fram klassiker från den tiden som de nordiska samhällen fortfarande var klassamhällen. Dit är vi på väg igen och det är en viktig uppgift för teatern att betrakta samhället med kritiska ögon. Det som på Strindbergs tid var vardag, känns för oss idag som dystopi men inte längre en lika avlägsen dystopi som bara för ett år sedan.

Recension: Fröken Julie (Åbo Svenska Teater)

MANUS: August Strindberg
REGI: Lidia Bäck
SCENOGRAFI OCH KOSTYMDESIGN: Heidi Wikar
MUSIK OCH LJUDDESIGN: Hanna Mikander
LJUSDESIGN: Antti Niitemaa
MASKDESIGN: Sabina Segerström

PÅ SCENEN: Daniela Franzell, Samuel Karlsson och Ingemar Raukola