Letter to you är Springsteens tjugonde studioalbum. 71-åringen har fortfarande en starkt brinnande eld och har verkligen inte slagit av på takten. På senare år har fansen fått åka med på nya äventyr på skivor, en live-film och i två viktiga biografier, en skriven av honom själv och en skriven med hans samtycke och i samarbete med honom.

2018 gav han ut den akustiska liveskivan Springsteen on Broadway.

2019 var det dags för avskalade och finstämda soloskivan Western stars.

Jag skriver solo i bemärkelsen utan E Street Band. Senast de sammanstrålade på skiva var på succén High hopes (2014) där Tom Morello agerade konstant gäst. Inför nya Letter to you är förstås den stora snackisen att Bandet med stort B backar upp honom igen, vilket också ger fans världen över hopp om en turné med hela arsenalen. Om det inte vore för ett visst virus…

Från vemod till hopp

Som för att bygga en bro från de senaste akustiska albumen inleds Letter to you med lågmälda och existentiella “One minute you’re here” medan E Street Band stämmer instrumenten. Sedan kör det igång, ut på eskapader i en osminkad verklighet, med svängiga verk som växer för varje genomlyssning.

Titelspåret startar med ett stråk av vemod som övergår i en hoppfullhet genom bestämdhet, övertygelsen kraften i att berätta precis allt genom en slags dualism (sanning och lögner, kärlek och smärta).

Symboliken med brevet har stark potential, men är aningen för vag för att träffa riktigt djupt. Det är någonting som saknas, som gör att det hela inte riktigt lyfter. Vi vill kanske ha själva brevet, inte en sång om det? Samtidigt skriker vår tid efter anspråksfulla och genomtänkta brev – som i kontrast till snabbt twittrande. Dessutom måste jag säga att låten står sig allt bättre för var dag som går sedan släppet.

Tillbaka i tiden

Vad som följer är ett jämnt album, med egna unika kulörer (jag hör alltid musik på det sättet, och här råder vackra färgskalor i grått och lite sepia).

Mycket är bekant: Pianot som än en gång är ovanligt framträdande då vi snackar rock, variationen i gitarrerna. De långa arrangemangen, som antagligen ändå är förkortningar i den gamla barmusikerns värld.

Bruce tror som vanligt på sina låtar, annars vore de inte med och inte framförda av så här stort gäng, och skulle inte sträcka sig över den typiska poprocklåtens 3,5 minuter mer som regel än undantag.

Men här finns även överraskningar.

Mest förvånande är det kanske att utvecklingen som skedde på Wrecking ball (2012) och High hopes (2014) inte direkt fortsätter. Då var influenser från soul, folkmusik, gospel, till och med hiphop med som små element i en helhet av någonting nytt och unikt som ändå var ren rock. Soundet var nyskapande. Nu är vi däremot soundmässigt tillbaka i tiden innan 2010 – fast med en tidsenlig touch i produktionen.

Det är lite mer som albumen Magic och Working on a dream. Men det finns också drag av vad jag skulle kalla 80-tal, och skivorna Lucky town och Human touch (även om de utkom 1992 och var utan E street band). Det slår mig att det är så här många säkert trodde att han skulle låta på 2000-talet. En orsak till att 80-talet säger hej är förstås att tre av låtarna var skrivna för länge sen. Springsteen fick upp ögonen för dem då han gick igenom material som inte kom med på gamla samlingen Tracks, och beslöt ge dem nytt liv.

Eviga element

Det förklarar varför lyriken stundvis är tillbaka i den smärtsamma lekfullheten från riktigt tidigt datum. Jag associerar till bland annat hans låt Saint in the City då och då.

På skivan finns element som själsfrändskap, attityd, kraften via en tro som präglas av någon slags blandning av tvivel och kritik. Destinationen är klar: We´ll go where the music never ends.

Skivan avlsutas kanske på ett sådant ställe i en renodlad vila-i-frid-låt med titeln I’ll see you in my dreams.

Det här är smärtsamt och skönt, sanningsjagande och svärtat, starkt och skört, stiligt och stökigt. Musik som jagar en ny växel och lägger i turbon med gitarrsolo, munspel eller saxofon – som vanligt med E Street Band.

Det är samtidigt som en syntes av allt Springsteens skrivande och sound.

Det är ett givande äventyr att åka med på.

Recension: Bruce Springsteen & The E Street Band, Letter To You (2020); Columbia/Sony