Nu har Finlands förre statsminister Esko Aho, Centern, fattat pennan och skrivit en bok om ett annan fruktansvärt år. Nämligen 1991 då han som 36-åring och utan ministererfarenhet bytte jobb från posten som ledare för den parlamentariska oppositionen till uppdraget att som statsminister leda landets nya rent borgerliga regering. Det skulle visa sig vara inledningen till inte bara ett utan många år av djupa kriser, svårigheter och misslyckanden.

I början av 1970-talet skrev den finlandssvenska författaren Johan Mickwitz en bok som hette ”Året då ingenting hände”. Titeln för Ahos bok kunde nämligen lika gärna ha varit ”Året då mycket hände”, istället för ”1991 De svarta svanarnas år” som den förmodligen skulle heta i svensk översättning. De svarta svanarna syftar för övrigt på den i Libanon födde och numera i USA verksamme filosofen och matematikern Nassim Taleb som använt sig av en svart svan som sinnebilden för oväntade fenomen och händelser.

Som Aho själv konstaterar var det två svarta svanar som 1991 dök upp på den dittills rätt blåa finska himlen. Nämligen åttiotalets otroliga ekonomiska konsumtionsfest som nu förbyttes i en hård baksmälla, samt Sovjetunionens sammanbrott med alla dess negativa konsekvenser för exportindustrin i Finland.

Mörka var molnen som hopade sig över Finland. Aho drar sig till minnes att dåvarande riksdagsman Jörn Donner redan i budgetdiskussionen hösten 1990 klagat över bristande krismedvetenhet. Han hade ofta en god politisk näsa, den gode ”Jörkka”.

Sommaren 1991 började katastrofens omfattning klarna. Industriproduktionen höll på att klappa ihop efter att under fem månader ha fallit med 7,7 procent. Den livsviktiga exporten till Sovjetunionen hade under samma tid minskat med över sextio procent, medan antalet arbetslösa ökat till mer än 220 000.

Dragkampen hösten 1991 mellan Finlands Bank som under ledning av Rolf Kullberg motsatte sig en devalvering och Ahos borgerliga regering skildras detaljerat. För att trygga konkurrenskraften vände man sig till den förre socialdemokratiske statsministern och partiledaren Kalevi Sorsa som ställde sig till förfogande som förlikningsman för det såkallade samhällsfördraget som bland annat hade inneburit sänkta löner.

Fördraget torpederades slutgiltigt i och med att Metallarbetarförbundets ordförande Per-Erik Lundh och Pappersarbetarförbundets ordförande Antero Mäki, bägge socialdemokrater, sade nej till Sorsas anbud vilket sedan resulterade i en devalvering av marken. Till råga på allt var Metallarbetarförbundets kongressval på kommande i slutet av november, vilket klart påverkade förbundsledningens nej till samhällsfördraget. Metallarbetarförbundet var ett såkallat jämviktsförbund och socialdemokrater och kommunister kämpade med små marginaler om vem som skulle leda förbundet. Vid det förra metallvalet hösten 1987 hade socialdemokraterna förlorat majoriteten av rösterna, men lyckades tack vare valsystemet få ett knappt flertal av kongressombuden.

Att under sådana omständigheter svälja ett förslag som skulle sänka metallarbetarnas löner hade helt enkelt varit politiskt alltför riskabelt, speciellt med kommunisterna ständigt flåsande i nacken. Recensenten som då jobbade som redaktör vid Metallarbetarförbundets medlemstidning och som därmed inifrån såg hela processen kan intyga att socialdemokraternas besvikelse var stor över Sorsas dåliga tajmning. I öronen klingar ännu den träffande kommentar som genast fälldes av Metalls svenskspråkiga organisationsombudsman Kaj Wallenius: ”Alltid ska det vara något fanskap på gång när vi har kongressval på kommande”.

Vid kongressvalet växte den socialdemokratiska majoriteten inom Metallarbetarförbundet, och många undrade varför Sorsa inte kunde ha kommit med sitt förslag när valresultatet var klart. Besvikelsen hindrade dock inte flera socialdemokratiska metallombudsmän att aktivt jobba för att få Sorsa till kandidat vid presidentvalet 1994 fast det istället sedan blev Martti Ahtisaari som utsågs och som också segrade i själva valet.

Esko Aho upprepar myten om att Metallarbetarförbundets socialdemokrater genom att torpedera Sorsa-avtalet inte tänkte på landets intressen. Man kan bara undra hur det hade gått om socialdemokraterna förlorat sin majoritet inom Metall med oanade följder inom finländsk fackföreningsrörelse och hela det arbetsmarknadspolitiska fältet.

Dramatik på högsta nivå blev det när Sovjetunionen föll ihop. Då om någonsin gällde det för den finländska statsledningen att ha kalla nerver och fatta de rätta besluten. En kritisk höjdpunkt var när Heikki Talvitie, Finlands ambassadör i Moskva, ringde för att berätta att männen bakom augustikuppen som skulle rädda det gamla sovjetsystemet gett upp  Ahos slutsats är klar: Genom sin svaga produktivitet var Sovjetunionens ekonomiska system dömt att förlora kampen med marknadsekonomierna.

Det är många politiska gestalter som passerar revy. Efter en viss tvekan i inledningsskedet fungerade samarbetet med president Mauno Koivisto utmärkt. Aho är imponerad av den tidigare centerledaren och förre statsministern Johannes Virolainen och hans sätt att som talare ta sin publik. Däremot är han inte lika imponerad av Paavo Väyrynen och dennes märkliga finter och intriger för att till varje pris nå makten. Väyrynen förvandlas nästan till en fantom som ständigt dyker upp. Och en seglivad fantom dessutom, för efter det boken gavs ut har Väyrynen valts till ordförande för Centerns finlandssvenska distrikt och på det distriktets mandat tagit säte i Centerns partistyrelse. Tala om en politiker med nio liv – minst!

Det saknas inte humoristiska inslag i boken. Ett sådant är när den unge finländske statsministern tillsammans med Leif Blomqvist, Finlands dåvarande ambassadör i London, besökte den brittiske premiärministern i residenset vid Downing Street 10. De protokollansvariga trodde först att Blomqvist, då klart över femtio, alltid elegant klädd och med fluga var statsminstern och Aho hans assistent. Saken ordnade dock snabbt upp sig.

Några ideologiska djupdykningar eller visionära programförklaringar presenterar Esko Aho däremot inte. Nu blev det mera i stil med det amerikanska tevebolaget CNN med sina korta och snabbt förbi ilande nyhetsinslag. Men Aho fick en chans att igen påminna om sin existens och att han var med om att leda Finland i en spännande och tidvis mycket smärtsam omställningsprocess.

Recension: Esko Aho, 1991 Mustien joutsenten vuosi (2020); Otava; 281 s.