Det är Ellips Förlag i Vasa som har publicerat Dödsmasker. Fast stora österbottniska gestalter som Topelius och Chydenius förekommer i boken bland andra kulturhistoriskt betydande stora tänkare, kan man åtminstone konstatera med säkerhet att den här satsningen inte är provinsiell från förlagets sida. Boken är kosmopolitisk till sitt betraktelsesätt och påminner i den finlandssvenska kontexten om det bästa av Jörn Donner som det visar sig var en personlig vän till Forsgård. Boken innehåller faktiskt Forsgårds elegant skrivna dödsruna över Donner som avled den 30 januari 2020.

I likhet med Donner har den tyskspråkiga kulturkretsen varit av stor betydelse för Forsgård. Redan valet av pärmbild, en detalj ur Johannespredigt av renässansmästaren Lucas Cranach d. ä. hänvisar till den tyskspråkiga världen. Det vimlar av namn som Bach, Beethoven, Schubert, Wagner, Holbein, Freud, Goethe, Mann, Schiller och Nietzsche i essäboken. Med tanke på essägenrens personliga utgångspunkter är det naturligt att författaren väljer sina djupdykningar ur sina egna intresseområden. Dödstematiken genomsyrar säkert alla kulturer i någon grad, alla måste ju dö. Forsgård stannar inte i den tyskspråkiga kulturkretsen men det är antagligen den han behärskar med största säkerhet.

Pandemier, dödsstraff, eutanasi och mycket annat dödsrelaterat tangeras i boken. Epilogen om coronaviruspandemin är bokens mest imponerande del. Boken känns egentligen färdig utan epilogen och många av läsarna har säkert läst såpass mycket om coronaviruspandemin vid det här laget att en allmän genomgång av pandemins förlopp ur ett samtida perspektiv känns inte automatiskt som en smart idé. Något annat perspektiv har vi inte men just den biten riskerar att åldras snabbast när pandemin fortskrider och dess helhetsbild kompletteras dag för dag. Forsgård levererar ändå en rätt så nykter och koncis betraktelse att epilogen faktiskt tillför mervärde. Just coronaviruspandemin kan för all del tänkas ha gjort boken aktuell på ett speciellt sätt.

Astrid Lindgren och Kristina Lugn citeras kort i boken men det är ganska tunnsått med referenser i Dödsmasker till hur kvinnliga tänkare har förhållit sig till döden, för att nu inte ställa frågan om hur kvinnliga konstnärer har förhållit sig till saken. Alla djupare partier om kvinnor och döden har med Forsgårds självbiografiska betraktelser att göra men i dem får läsaren möta också kvinnor som möter döden.

Också den pandemirelaterade diskussionen om i vilken grad män var värre utsatta än kvinnor till exempel i fråga om spanska sjukan är tankeväckande. Forsgård menar att överklassens män var knappast desto värre utsatta än kvinnor, medan arbetarklassens män var speciellt utsatta och hade svårt att distansera sig från andra i det skedet som spanska sjukan skördade speciellt många unga manliga dödsoffer.

Till den angloamerikanska litteraturen förekommer också en del intressanta referenser, inte bara till Hemingway som det är känt att Forsgård är en konnässör av. Ur den holländska konsten har Rembrandt och van Gogh sin självskrivna plats i sammanhanget, medan ur den polska konsthistorien omnämns Jacek Malczewski, med namnet något felstavat, och Witold Gombrowicz ur den polska litteraturen som annars också skulle ha mycket att erbjuda vad dödstematik beträffar, på högsta nivå.

Sammanfattningsvis kan det sägas att boken är ett sorgearbete som det framgår av de personliga, självbiografiska reflektionerna. Den har ändå en hel del ljusglimtar, eller kanske därför, en sorts morbid humor. Är man intresserad av gravgårdsturism finns det en del intressant att hämta, inte minst i partiet om Cimitero Acattolico i Rom, dvs. begravningsplatsen för icke-katoliker som på svenska brukar kallas Protestantiska kyrkogården. Det finns en makaber underhållningsfaktor i berättelsen om vad som hände Petrarcas kvarlevor i Norditalien i provinsen Padova. Mysteriet om Chydenius kvarlevor i Karleby har också väckt en del intressanta spekulationer som Forsgård på ett förtjänstfullt sätt belyser. Boken har många lättlästa partier men redan med tanke på tematiken kan den vara lättare att konsumera i kortare stycken, lite i taget. Den är ambitiös och bildad på ett klassiskt sätt och formgivningen som Emma Strömberg står för är vällyckad.

Recension: Nils Erik Forsgård, Dödsmasker (2020); Ellips; 340 s.