Boken är samtidigt en berättelse om hur en buddhistisk munk vid namn Mingyur valde att lämna sitt dittills trygga liv som abbot i ett kloster i Bodhgaya i norra Indien. Han var en respekterad för att inte säga högst privilegierad och ansedd lärare. Som han konstaterar behövde han aldrig själv laga mat, städa sitt rum eller ens köpa en tågbiljett.

Men ändå var det något som fattades i hans tillvaro. Så en sen försommarkväll år 2011 beslöt han sig i 35-årsåldern för att dra ut i världen för en retreat utan något bestämt mål i sikte. Likt en spännande äventyrsroman skriver Mingyur hur han endast lämnade ett personligt brev efter sig i sitt rum, hur han inifrån öppnade den tunga ytterporten till klostret efter att först ha kastat sin ryggsäck över muren, hur han i beckmörkret fick vänta på den försenade taxin och hur han sedan tog tåget från järnvägsstationen i staden Gaya. Nu skulle han första gången i sitt liv vara helt beroende av sina egna inre kraftresurser.

Det som sedan följde var en vandring som eremit i Indiens fattiga slumområden, om övernattningar på dammiga golv i järnvägsstationer fullpackade med folk eller på parkbänkar. Och att som en traditionell buddhistmunk tigga mat för dagen. Det sista skulle visa sig leda till en avgörande vändpunkt under hans ”ökenvandring”. Efter att ha ätit förorenad mat ådrog han sig i en så svår magsjukdom att han under flera dygn svävade mellan liv och död. Till all lycka blev han i sista minuten upphittad och förd till sjukhus enligt läkarens utlåtande mera död än levande tills han återhämtade sig.
De djupaste intrycken gör nog Mingyurs inre visioner i gränslandet mellan liv och död. Han skriver nämligen ”Jag nästan dog och befriade mig. Befriad till vad? Att dö på nytt och till att leva utan dödsångest. Och utan rädsla för livet”.

Det råder inte den minsta tvekan om att det blev dessa upplevelser som i grunden skulle skaka om och radikalt förändra Mingyurs liv och hans syn på tillvaron.

När han hösten 2013 återvände till sitt kloster och åter intog positionen som abbot meddelade han sitt intresse för att dela med sig av sina erfarenheter så att de också skulle komma hans medmänniskor och en större allmänhet till nytta och glädje.

Resultatet blev den bok som nu utkommit på finska. Munken som förälskade sig i världen, som boktiteln skulle lyda i svensk översättning.
Vid den presskonferens som arrangerades då boken utkom uttryckte översätttaren Soili Takkala sin tacksamhet över hur detaljerat Mingyur beskrivit vad han varit med om. Detta lär inte vara så vanligt bland buddhistiska munkar.

I början av boken nämns att översättningen till finska stötts av två finländare, nämligen konstnären Jan Olof Mallander och undertecknad Henrik Helenius. Mallander sade vid ovannämnda presskonferens att han verkligen är glad för att verket nu kan nå en bredare publik också i Finland. Boken är viktig och framförallt är den kristallklar, framhöll Mallander.

I bokens förord noterar Mallander hur den ena betydande tibetanska buddhistiska läraren efter den andra besöker Finland för att ge undervisning. Härmed inleds en ny process som bra kan kallas Finlands andliga historia – till åtskillnad från den materialistiska historien.

I boken för Mingyur några viktiga resonemang kring sitt vägval. Ett av dem handlar om den kritik han fick på västerländskt håll.

– Varför offrade du tid och energi på en sådan här retreat? Istället kunde du ha stött ett vattenreningsprojekt på din hemort eller befrämjat de unga flickornas utbildningsmöjligheter.

Mingyurs kommentar är att det finns många som vill förbättra världen vilket i sig är behjärtansvärt. Vad de dock gör är att de försöker förändra allt annat utom sig själva. Men om du själv blir bättre – som i en retreat – kan du också göra världen bättre. Förändra och utveckla först dig själv innan du förändrar din omgivning, lyder Mingyurs kloka råd.

I samband med Mingyurs besök i Finland 2003 hade recensenten möjlighet att växla några ord med honom. Jag frågade om man kan lära sig meditation genom böcker eller om man behöver en lärare. Därtill svarade han: Det kan lyckas genom böcker, men du behöver en lärare.
Och det hade han nog så rätt i.

Tillvarons ständiga förändringar och falska förhoppningar om att kunna klamra sig fast vid de gamla invanda mönstren är ett annat tema som Mingyur tar upp. I ett rörande kapitel berättar han hur han som barn älskade årstidernas växlingar. Från barndomshemmet minns han de blommor, i synnerhet de vackra dahliorna, som hans farfar odlade. Med stor spänning väntade han på att dahliorna skulle slå ut. Men så kom en häftig storm åtföljd av en köldknäpp som ledde till att alla blommor i trädgården vissnade. Mingyur säger att han då grät så bittert och fast hans farmor bjöd honom på karameller hjälpte ingenting. Då påminde hans farfar honom om hur mycket han tyckte om årstidernas växlingar. Orsaken till växlingarna ligger i obeständigheten. Och tack vare obeständigheten får vi nästa år igen nya blommor att glädjas åt, sade farfar. Hans visa ord gav den unge Mingyur något att fundera på.

Mingyurs exempel tycks nu på allvar intressera västerländsk publik. Det nämns visserligen inte i boken men en amerikansk hjärnforskare vid namn Richard Davidson vid universitetet i Wisconsin i USA och hans forskarteam har med moderna instrument mätt vad som sker inne i Mingyurs hjärna medan denne utför sina meditationsövningar.

– Våra forskningsresultat blev både förbluffande och fascinerande. Meditationen har väldigt positiva effekter på både kropp och själ som vi nu kunnat mäta, säger Davidson.

Kalevas vd Aaro Korkeakivi spelar in Yrjö Kallinens röst i april 1957, medan Kallinen talar i mikrofonen. (Foto: Museiverket/Wikimedia Commons)

Med tanke på läsare i Finland kan det vara av intresse att konstatera att Mingyurs erfarenheter i mycket påminner om de upplevelser Yrjö Kallinen hade för lite mer än hundra år sedan. Kallinen, pacifisten som efter andra världskriget blev både socialdemokratisk riksdagsman och försvarsminister, var den stora pionjären för kännedom om buddhismen i Finland.

I samband med inbördeskriget 1918 blev Kallinen fyra gånger dömd till döden och var dessutom nära att dö av svält och umbäranden i fånglägren. Precis som i fallet med Mingyur ledde de upplevelserna fram till en inre klarhet. I sina memoarer Hälinää ja hiljaisuutta (Larm och stillhet) skriver Kallinen hur han efter inbördeskrigets värsta skräckupplevelser låg på sin brits i sin cell i lägret för röda fångar i Dragsvik utanför Ekenäs. Med en gång insåg han att de yttre begränsningarna, stenmurarna, den låsta dörren och det gallerförsedda fönstret aldrig kan hindra andens inre frihet. Den insikten finns här och nu. Inte i drömmar om en framtid som kanske aldrig ens infinner sig.

Kallinen sade: ”Det finns en sanning som inte kan uttryckas i ord. Den kan bara upplevas och inses”. Det gäller även Yongey Mingyur Rinpoches långa retreat.

Recension: Yongey Mingyur-rinpoche & Helen Tworkov; Munkki, joka rakastui maailmaan (2025); Finsk översättning Soili Takkala; Basam Books; 306 s.