Allt skedde under Jens Stoltenbergs tio år (2014-2024) som generalsekreterare i Nato, därtill övertalad och rekryterad av USA:s dåvarande president Barack Obama. Sedan övertalad att fortsätta några år till av Joe Biden, trots löftet till hustrun att flytta hem till Norge.

Nu har han summerat alla dessa år av återkommande hot och uppblossande kriser på sin lågmälda, eftertänksamma prosa. Lika pragmatiskt och tålmodigt som när han muntligen hanterat Donald Trump, Turkiets Recep Tayyip Erdoğan (vid Natos utvidning) och en av Putins anfallskrig hårt pressad Volodymyr Zelenskyj i Ukraina. Varje gång gjorde han det med stor behärskning och med nästan sövande tålamod, med klart lägre profil än den verbalt kaxigare föregångaren Anders Fogh Rasmussen men också med klart större integritet än den devot Trump-slickande holländske efterträdaren Mark Rutte.

”Med åren har jag fått lång erfarenhet och god kännedom om de frågor vi arbetade med”, skriver Jens. Också när bakslag och motgångar då och då kom så ”jag greps av besvikelse och viss resignation, andra skulle säga att jag blev mer pragmatisk och realistisk”, konstaterar han också.

Men han lyckades med det viktiga att både lämna ett hyfsat sammanhållet Nato med USA fortsatt inne och Norden enat inne i samma allians. Det senaste är kanske Stoltenbergs största framgång och på många sätt Putins Ukraina-krigs strategiskt viktiga konsekvens.

Lite dåligt samvete har dock Stoltenberg över att han pressade partikamraten och statsministern Magdalena Andersson att påskynda Sveriges Natoprocess innan den partiinterna opinionen är helt med på noterna. Han beklarar också att på tvärs mot tidigare löfte släppa in Finland i Nato ett år före Sverige. Mycket beroende på såväl Turkiets som Ungerns nej mot Sverige samtidiga inträde, vad som var det ursprungliga löftet.

Plågsamt för Stoltenberg var också när han i ett telefonsamtal med en mycket pressad Zelenskyj den 22 februari 2022 ansåg sig nödgad att säga nej om en flygförbudszon över Ukraina från Natos sida. ”Att stänga lufttrymmet skulle innebära direkt konflikt med Ryssland.” Och en sådan direkt konflikt med Putins Ryssland ville inte Nato ha. Men det samtalet och beskedet ”var smärtsamt” att ge Zelenskyj skriver Stoltenberg.

Fin och mycket sympatisk läsning är det när Stoltenberg skriver om sina nära band med pappan Thorvald Stoltenberg som var tidigare norsk utrikesminister, fredsmäklare och jordnära politiker. Thorvald var mycket engagerad in i det sista i samtal med sonen Jens på sin dödsbädd. Det är fin läsning när Jens är som mest personlig i sin Min tid i Nato.

Jens pappa Thorvald minns jag som en fin man, starkt engagerad humanist och mycket engagerad i utvecklingen i Arktis.

Robert Björkenwall, frilansjournalist, utredare

Recension: Jens Stoltenberg; Min tid i Nato (2025); Översättning Ninni Holmqvist; Albert Bonniers Förlag; 400 s.