Panik: Satansdyrkan är i huvudsak en interaktiv monologföreläsning med skräckinslag som levereras av skådespelaren Mari-Helen Hyvärinen. I nypremiären spelade John Mattas dessutom en viktig roll som föreläsarens assistent, medan i den ursprungliga premiären hade föreställningsdramaturgen Otto Ekman varit assistent.

Föreställningen vilar först och främst på Hyvärinens karismatiska, passionerade och intensiva rollprestation som kombinerar något som liknar en frikyrkopredikant med en besatt djävulsdyrkare. De stundtals lysande replikerna skapar en speciell stämning och hon lyckas med att vara både änglalik och djävulsk i sin scennärvaro.

Det är ändå mycket som fattas i föreställningen för att den skulle kännas som en helgjuten teaterpjäs. Hyvärinens medryckande skådespelarinsats är utan vidare sevärd och hon skulle platsa väl på en större scen. Ett starkt regigrepp saknas åtminstone. I praktiken är det Hyvärinen som manusförfattare och Ekman som dramaturg som tillsammans står för regin, och även om de förtjänar beröm för de insatser som nämns i föreställningens programblad, skulle den här oslipade diamanten ha kunnat kovras till någonting betydligt bättre av en erfaren och ambitiös regissör.

Fast föreställningen fungerar och Hyvärinen underhåller publiken med sin parodi på föreläsning om satansdyrkan, är ambitionsnivån relativt låg. I Brages festsal passar det här dock bra och publiken är helt klart välvilligt inställd. Oscar Fagerudd svarar för det relativt lågmälda audiovisuella intrycket, medan Frej Vuoris mycket professionellt gjorda affisch övertygar i och för sig rätt starkt, vilket är viktigt om man tänker på vad ett första intryck inför en teaterföreställning betyder.

Panik: Satansdyrkan är vad man kan förvänta sig av en relativt fåtalig arbetsgrupp i en relativt oglamörös sal, ingen oförglömlig pjäs men helhetsintrycket är ändå sympatiskt. Det som står ut är Hyvärinens prestation, hennes sätt att ta publiken och helt enkelt hennes förmåga att göra komedi. Monologen har inslag av skräck, men särskilt skrämmande blir det inte. Det är inte heller meningen att det skulle bli det, utan både satansdyrkan och dess motsats, agitationen mot satansdyrkan är något som publiken skrattar åt när allt är parodi.

På 1990-talet var det allvar och Hyvärinen har bearbetat sina barndomsminnen från den tiden. Man kan gott tänka sig att hon som skolflicka har på riktigt varit rädd för allt vad satansdyrkan står för och på den tiden fanns det några satansdyrkare i Norden som fick stora rubriker när det även begicks bestialiska brott i det sammanhanget. Då fanns det också en religiös rörelse emot satansdyrkan och en viss moralpanik. Allt detta känns såpass avlägset år 2025 i Brages festsal i den mån att man kan skratta åt det hela. Så många djupare tankar kring satansdyrkan som fenomen väcker föreställningen kanske inte men det parodiska greppet fungerar, fast det till en början kan kännas osannolikt med tanke på vad för slags tematik det är som behandlas.

Recension: Ruikuttajat!: Panik: Satansdyrkan

SKÅDESPELARE & MANUS: Mari-Helen Hyvärinen
FÖRESTÄLLNINGSDRAMATURG: Otto Ekman
AUDIOVISUELL DESIGN & FÖRESTÄLLNINGSTEKNIKER: Oscar Fagerudd
AFFISCH & FOTO: Frej Vuori
ASSISTENT: John Mattas