Boëthius har skrivit en engagerande och gripande bok om sitt moderskomplex och om de förvirrande känslorna som uppstod när det visade sig att hon inte var biologisk dotter till Carl Gustaf Boëthius. Han hade uppfostrat henne som sin dotter och alltid behandlat henne bättre än sonen han visste att inte var biologiskt hans. Hon tänkte sig likna sin far på alla tänkbara sätt men år 2018 fick hon veta att det inte berodde på generna. Genetiskt visade sig lillasystern Maria-Pia Boëthius vara hennes halvsyster, något som kom som en fullständig överraskning.

Under andra världskriget gifter sig finlandssvenska Brita “Billie” Andersén från Karelska näset två gånger, båda gångerna med en man från en intellektuellt uppburen familj. Nils Erik Mickwitz stupar i början av fortsättningskriget och den gravida Billie blir krigsänka. Svensken Carl Gustaf Boëthius framstår så småningom som ett attraktivt val, inte minst för att Talvelas sekreterare Billie lockas av tryggheten och freden i Sverige. Båda männen hon gifter sig framstår i dottern Gunillas skildring som lojala in i det sista, män som verkligen avgudar henne, trots att hon själv inte hyser lika starka känslor till en början. Hur som helst är de trygga och väluppfostrade val och goda partier på det sättet att hon gifter in sig i respektabla akademiska familjer.

Den största passionen tycks dock väckas av en man av det rastlösare slaget, Billies chef Paavo Talvela. Redan i februari 1939 anställer Talvela, vice vd i Cellulosaföreningen i Helsingfors, Billie som sin sekreterare. “Ingen kvinna kan motstå Paavo”, lär Talvelas fru Karin ha sagt om sin man som hade rykte om sig att vara en kvinnokarl. Även under krigstiden arbetar Billie för en tid som Talvelas sekreterare i det militära och i september 1944 träffas de två älskande i Stockholm och Gunilla blir till. Då är Talvela på väg hem till Finland från Nazityskland där han har representerat Finlands överbefälhavare Gustaf Mannerheim.

När Billie blir gravid, har hon redan kommit långt med bröllopsplanerna med Boëthius. Dottern har svårt att tro att hon berättade åt fästmannen vem som var fadern. Talvelas efterkommande i Finland visar sig vara i den tron att fästmannen nog visste och sade sig godkänna den nyfödda helt och hållet som sin egen på villkoret att Gunillas far aldrig får träffa henne. Modern har tät kontakt med det gamla hemlandet Finland, åker dit då och då, men Gunilla får komma med först när hon är sjutton.

För Gunilla Boëthius har Finland alltid varit moderns hemland och hon har starkt identifierat sig med faderns släktlinje. Först avslöjandet om Talvela får henne att tänka på Finland som något alldeles eget. Om boken är en uppgörelse med familjens livslögn, handlar det också om mötet med nya släktingar i Finland. Tidigare har det varit systern Maria-Pia som har fascinerats av moderns finländska rötter och skrivit boken Vitt och rött om familjens öden i finska inbördeskriget.

Gunilla Boëthius arbetade som yngre på Aftonbladets kulturredaktion och har sedan länge frilansat som journalist och författare. Hon har skrivit en hel del dramatik och 2015 romandebuterade hon med Ofri. Hon är gift med författaren och översättaren Per Holmer. Relationen till fadern Carl Gustaf Boëthius fördjupades när hon var ung och de kunde föra djupa och lärda samtal om Erik Johan Stagnelius, en av den svenska poesins stora klassiker. Avslöjandet om Talvelas faderskap kommer flera år efter att makarna Boëthius har avlidit efter ett långt och lyckligt äktenskap som slöts när Billie var gravid med Talvelas barn.

Att familjelivet inte alltid var lyckligt i det boëthiusska hemmet blir mer än tydligt. Gunilla hade under sin uppväxt en svår modersrelation, något som har gett henne mycket stoff som skönlitterär författare och som hon nu öppet redogör för i det självbiografiska skrivandet. Efter beskedet om Talvela försöker hon fundera kring möjliga karaktärsdrag hon kan ha ärvt från generalen som många upplevde som en svår och temperamentsfull chef. Gunilla har under hela sitt liv identifierat sig som politiskt vänster, medan Talvela var en högerman, i ett skede med i Lapporörelsen och senare en relativt måttfull samlingspartist. Beskedet om att Talvela blev “en god demokrat” efter irrfärderna inom extremhögern ger henne en tydlig känsla av lättnad. Men Finlands samröre med Nazityskland under kriget är fortsättningsvis en svår fråga, liksom Talvelas roll i Berlin.

Paavo och Karin Talvelas gravvård på Brändö begravningsplats i Helsingfors fotograferad den 29 december 2021. (Foto: Topi Lappalainen)

I Helsingfors får Gunilla Boëthius bekanta sig med huset Talvela bodde i som pensionerad general och direktör på Brändö och med den rätt så mastiga gravstenen på Brändö begravningsplats, på den mindre och idylliska gravgårdsön Vilan. Hon fantiserar om hur det kunde ha varit att få möta Talvela, medan han ännu levde. År 2018 var det alldeles för sent att förverkliga sådana fantasier men i april 2019 fick hon åka till Tammerfors och träffa halvsystern Sirkka, född 1926. Det lyckade mötet ger en känsla av tillhörighet. Det är ganska hisnande att man kan uppleva något så omvälvande i relation till sin egen familj när man är klart över de sjuttio.

Boëthius skriver öppet och utlämnande om alla sina motstridiga känslor. Hon framstår inte alltid som sympatisk men hon eftersträvar en skoningslös ärlighet. Fast familjehemligheten först känns svårsmält, är hon helt och hållet av den åsikten att det är hennes rätt att veta om faderskapet. Man undrar sig varför hon egentligen utträder ur släktföreningen när familjetillhörigheten handlar om så mycket annat än gener. Ett sätt att upprätthålla släkten Boëthius traditioner är det metodiska sätt hon går tillväga för att få veta allt om Talvela och hans bakgrund. Hon intervjuar historieprofessorn Henrik Meinander och författaren Antti Tuuri som skrev sin biografi över Talvela samtidigt som En livslång hemlighet blev till.

Recension: Gunilla Boëthius, En livslång hemlighet (2021); Albert Bonniers Förlag; 235 s.