Virtanens tes om att ytterligheterna inte längre är de samma som på vänster-högerskalan förr, kommunister och fascister, stämmer säkert till en viss del. Den identitetspolitiska diskussionen har lett till att de hetaste diskussionerna ofta förs om något annat.

Ändå känns det som att någonting inte riktigt stämmer i Virtanens analys. Han lyckas för all del tydliggöra en del saker när det gäller den identitetspolitiska diskursen. En del som redan är väl bevandrade i diskursen kan kanske rycka med axlarna och säga att Virtanen inte tillför något nytt. Själv upplever jag just diskursen kring identitetspolitiken som komplicerad och vill gärna bli upplyst om vilka frågor som är centrala i den finländska diskursen och hur de skiljer sig från den anglosaxiska diskursen som har landat hit. Virtanens bok förklarar vissa begrepp, men har kanske svårt med en del andra.

Det som känns verkligen problematiskt hos Virtanen är ändå diskursen kring ytterligheterna. När Virtanen intervjuar Tuukka Kuru och hans gelikar, är det alldeles uppenbart att han har hittat en ytterlighet som för övrigt är samma fascistiska ytterlighet som på den gamla vänster-högerskalan. Kuru har till exempel inga som helst problem med att erkänna att han är rasist, det är något han är stolt över. Men vem företräder den andra ytterligheten?

Är det en ytterlighetsposition att vara antirasist? Det anser åtminstone inte jag. Om man går tillbaka till 1930-talet och den kamp som ABL under Axel Åhlström och K-A Fagerholm förde mot extremhögern, borde det vara uppenbart för alla att man kunde vara emot en ytterlighetsposition, till och med mycket kraftigt, utan att själv företräda den andra ytterligheten. Den här insikten borde stämma också i dagens läge och det är något Virtanen inte tycks hålla med om.

Att ytterligheter fortfarande finns och nya uppstår när de identitetspolitiska frågorna blir alltmer centrala, det kan jag förstå. Men att vara emot en ytterlighet gör en inte till företrädare för den andra ytterligheten. Virtanens bok skulle ha varit mycket bättre om han hade skippat hela tanken om ytterligheterna och fokuserat på frågorna kring identitetspolitik och tribalism. Nu tar den rafflande och publikfriande rubriken alltför mycket plats utan att få egentlig täckning.

Att Virtanen själv har en agenda är ganska klart. Han är åtminstone inte sympatiskt inställd till intersektionell feminism, kan man tänka sig. Men han låter båda sidorna i varje diskurs komma till tals, i den mån de är intresserade av att bli intervjuade av honom. Mycket av det intressanta kommer inte fram när Virtanen för fram sina synpunkter, utan i det vad hans vitt skilda intervjuobjekt har att säga.

Några av bokens intressantaste partier har med de samiska och finlandssvenska identiteterna att göra. På något sätt lyckas han nå djupare i de reportageaktiga partierna om Sametinget och vilka som ska räknas som riktiga samer än i kapitlen om svenska språket. Gällande språkfrågan intervjuar han bland annat företrädare för SFP i Österbotten och sedan Finskhetsförbundets ordförande Ilmari Rostila som är sannfinländare.

Virtanen kommer själv från en tvåspråkig familj där den svenskspråkiga mamman talade finska med honom, eftersom man var orolig över vad tvåspråkigheten kunde leda till på 1950-talet. En identitetspolitisk handling för honom har varit att byta språk folkbokförningsmässigt till att vara svenskregistrerad. I fokus i kapitlet om det finlandssvenska är den österbottniska identiteten och dialekternas betydelse. Han skrapar lite på ytan, men mycket av vad han når fram till kan vara ny kunskap med tanke på hans finskspråkiga läsare.

Det blir en hel del om genus, ras, woke-kultur, vänster och höger och mycket annat. Såtillvida han insisterar på att leta efter ytterligheter, misslyckas han, speciellt i försöket att kartlägga yttervänstern. Om han nu intervjuar Tuukka Kuru, kunde han lika bra ha intervjuat företrädare för FKP, en rörelse han avvisar som mer eller mindre irrelevant för dagens diskurs. Helhetsintrycket är något spretigt.

Ändå är det intressant att läsa hur olika de olika identitetspolitiska frågorna ser ut, när man går från tema till tema. I diskussionen kring samisk identitet når han fram till något som är centralt just för finländska förhållanden och inte bara en akademisk diskurs importerad från USA.

Enkäten som han och Lauri Nurmi har gjort kring identitetspolitiken och skickat till företrädare för olika politiska partier är också mycket intressant, speciellt vilka svar de har fått. Redovisningen för enkäten finns med som bilaga. Svarsprocenten var tyvärr enbart 13 och det skulle ha varit mycket intressant att veta vad de övriga politikerna tycker om många av den politiska diskursens dagsaktuella frågor. De välavvägda svar som SDP:s vice ordförande Matias Mäkynen har lämnat in citeras på några punkter. Det är också intressant att läsa några citat av de svar som Riikka Purra, vid den punkten ännu Sannfinländarnas vice ordförande, har lämnat in.

Ur ett socialdemokratiskt perspektiv är det också intressant att Virtanen har intervjuat Mikko Majander ganska i början av boken för kapitlet som handlar om hur de gamla partierna hotas av splittring på grund av identitetspolitiska frågor. 1950-talets socialdemokratiska partisplittring mellan SDP och ASSF är onekligen ett intressant historiskt exempel. Det är sedan en annan sak om exemplet säger så mycket om identitetspolitik, snarare då om hur processen kan gå till när ett parti splittras. Bråket mellan SDP och ASSF hade dessutom inte heller något med ytterlighetspolitik att göra. Partiorganisationens betydelse är hur som helst central, något som kom fram när Sannfinländarna splittrades nyligen.

Virtanens odyssé i identitetspolitikens värld ger ett spretigt intryck, men vissa kapitel är utan vidare mer läsvärda än andra. Boken skulle ha mått bra av en tydligare avgränsning av problemområdet. Den har sina stunder och jag upplevde det inte som ett problem att där fanns en del påståenden som jag inte håller med om. Det är viktigt för den öppna politiska diskursen att man lyssnar till olika åsikter och drar sina egna slutsatser.

Virtanen är inte alltid tillräckligt lyhörd som intervjuare men i vissa fall lyckas han med det. När det gäller den samiska problematiken känns det att han inte är för snabb att föra fram förutfattade meningar, utan gör det arbetet som en undersökande journalist ska göra. Virtanens bok är något av en pamflett och den journalistiska briljansen behöver inte vara huvudsaken. Vissa partier är ändå skarpare skrivna än andra och ibland missar han målet. Rubriken om ytterligheterna är något missvisande men många av de identitetspolitiska frågorna blir behandlade så att motsatta synvinklar kommer fram.

Recension: Matti Virtanen, Ääripäät – Miten identiteettipolitiikka hajottaa Suomea (2021); Docendo; 311 s.