Pedagogen, religionsvetaren och skolmannen Bertel Wahlström har i en tredelad bokform samlat sina minnen och skrivit om sin egen släkt. Den nu utgivna tredje delen som samtidigt är den sista heter kort och gott Läroboken.

Bertel Wahlström som är född år 1950 tillbringade sin barndom i Helsingfors, men flyttade i tioårsåldern till Danmark. Orsaken var att hans far utnämnts till ledare för Frälsningsarmén i Danmark.

Skildringarna från Köpenhamn, egentligen Frederiksberg som är en självständig kommun inne i den danska huvudstaden, där familjen bodde ger en god inblick i vardags- och speciellt skollivet i sextiotalets Danmark. En pikant skillnad mellan de finländska och de danska skolorna var att när det blev lunchrast, ”spisefrikvarter”, kunde läraren sitta kvar för att läsa tidningar i den klass där han just undervisat. Lärarna gjorde heller ingen hemlighet av att de rökte. Lärarna hade ibland för vana att komma rökande in i klassen för att sedan antingen släcka sin cigarr eller cigarett – eller parkera sin glödande pipa i kritrännan vid tavlan. De kvinnliga lärarna rökte cerutter. Såväl lärare som elever hade medhavda smörgåsar, de berömda danska smörrebröden. Då lärarna åt i sin egen matsal drack de flesta av dem öl till maten. Något som både var och är otänkbart i Finland.

När Bertel Wahlström hösten 1967 återvände till Finland och inledde sin skolgång vid Svenska Normallyceum eller ”Norsen” i Helsingfors var bytet från den danska folkeskolen till ett finländskt statligt läroverk en, som han själv konstaterar, ”stor omställning”. Särskilt finskan var en stötesten, men med enorma ansträngningar klarade han av att lära sig också den finska grammatikens komplicerade satskonstruktioner.

Bokens författare berättar hur han på sin klass i Norsen blev nära vän med Folke Sundman, Thomas Micklin, Rolf Johansson, Henrik Ulfvens, Jarl Ekström, och Henrik Helenius som var den lilla grupp som kallades ”sexlingarna” och som hösten 1968 i Folkets hus i Helsingfors skulle återuppliva Helsingfors socialdemokratiska ungdomklubb. Men det hela startade egentligen med en debatt om Vietnamkriget som klassens modersmålslärare Börje Mattsson arrangerade hösten 1967 för att eleverna skulle lära sig debatteknik. Då gick debattens vågor minsann höga för Wahlström höjde emellanåt märkbart rösten i sitt försvar för USA. De andra som uttalade sig var lika högröstat emot amerikanernas militära intervention i Vietnam. Rösterna ”överskred med råge normal samtalston”, konstaterar Wahlström en smula lakoniskt. Man kunde lugnt säga att det radikala, jäsande och kokande sextiotalet därmed på allvar hade stigit över tröskeln in i Svenska Normallyceum.

De intensiva diskussionerna fortsatte några år på ett kafé mitt emot Kirurgen på Kaserngatan. Ibland debatterade man så häftigt att man kom försent till lektionerna efter lunchrasten. Bertel kunde ha tillagt att dagstidningen Päivän Sanomat kom till nämnda kafé. Den tidningen som var organ för Arbetarnas och småbrukarnas socialdemokratiska förbund, ASSF, de såkallade simoniterna efter partiordföranden Aarre Simonen, bidrog också till att intensifiera åsiktsutbytet eftersom några av sexlingarna med stort intresse dagligen läste den på kaféet.

De politiska meningsskiljaktigheterna hindrade dock inte medlemmarna av nyuppväckta Helsingfors socialdemokratiska ungdomskubb från att vintern 1969 inbjuda Bertel Wahlström för att föreläsa om Frälsningsarmén till klubbens månadsmöte i Folkets hus. Vilket han också gjorde med bravur iklädd Frälsningsarméns uniform med mössa och allt.

Norsenåren tycks ha blivt avgörande eller som man åtminstone förr sade ”karaktärsdanande” för Bertel Wahlströms yrkesval och senare utveckling, Med största respekt nämner han sin religionslärare i Norsen, Sigurd Enegrén, som tyckte att hans plan att studera teologi lät utmärkt. Läs också filosofi, uppmanade Enegrén. Det gjorde Wahlström för att senare i Katedralskolan i Åbo bli en mycket uppskattad religionslärare och därtill ännu skolans rektor under hela 26 år. Med en stor beundran, ja närapå hänförelse, beskrivs lektor Enegréns sätt att undervisa i religion när han framför katedern med glasögonen på pannan och gungande med fötterna undervisade tonårspojkarna som troligen bara förstod en bråkdel av budskapet. Wahlström kunde även ha nämnt att Enegrén dessutom drog i sina hängslen medan han föreläste. Ett litet faktafel kan dock noteras i boken. Enegrén inledde inte sina lektioner med att säga ”Lägg undan böckerna”. I verkligheten sade han med en lätt entonig, nästan mässande röst:”Sätt undan era böcker, pennor och papper”.

Wahlström berättar om sina många år i Katedralskolans tjänst och om alla de tekniska och pedagogiska omställningar den perioden förde med sig. Mot den bakgrunden känns miljön i Norsen ganska avlägsen. I Katedralskolan skymtar bland annat den för Arbetarbladets läsare välkända svenskläraren Birgitta Abrahamsson, aktiv medlem inom Åbo svenska socialdemokrater, som introducerade ”arbete enligt processkrivningens principer”. Lärt så det förslår. Åtminstone i en lekmans öron.

Wahlström förefaller uppriktigt tillfreds med sina insatser. I slutorden konstaterar han nämligen att de senaste åren blev de bästa i hans arbetsliv.

Det är en riktig skolman av den gamla stammen, dock ändå samtidigt alltid öppen för förnyelser och reformer, som har talat.

Recension: Bertel Wahlström; Läroboken (2024); Vulkan; 174 s.