Den spännande dramafilmen är regisserad av Edward Berger som har lyckats med att hålla helheten ihop från början till slut. Det är imponerande att filmen ger en såpass realistisk känsla av hur maktmaskineriet i världens största kristna kyrka fungerar. Trots allt är Konklaven en filmatisering av en underhållningsroman av Robert Harris som är en av filmens producenter. Den här filmen är dock helt annorlunda än till exempel Da Vinci-koden från 2006 som är en thriller baserad på en underhållande men inte så värst faktaspäckad spänningsroman. Det thrilleraktiga i Konklaven hänger intimt ihop med politiken. Påvevalet som förrättas i filmen står hela tiden i fokus och den dramatiken påminner om presidentval som avgörs i första hand av ett elektorskollegium, till exempel tidiga presidentval i USA eller varför inte Urho Kekkonen mot Karl-August Fagerholm i Finland år 1956.

Om det är lätt att tänka att så här går det till i dagens värld när man intrigerar i Vatikanstatens korridorer, är inte kunskaperna som presenteras om den romersk-katolska kyrkans historia helt hundraprocentiga. Lucian Msamati spelar en afrikansk kardinal och det sägs i filmen att om han vinner, får kyrkan en afrikansk påve för första gången. Den första gången en afrikan född i Afrika valdes till biskop av Rom var omkring år 189 när den berberättade Viktor I tillträdde som påve. Det är väldigt länge sedan sist men om en afrikan väljs till påve i våra dagar, lär det bli den fjärde och inte den första påven från Afrika.

Filmen är förstås fiktion men såtillvida faktabakgrunden om den romersk-katolska kyrkan är övertygande, är det ändå ett klart plus. När det gäller formaliteterna kring vad som händer när en påve dör, ger filmen en realistisk bild av hur kyrkan fungerar. Det finns många gamla traditioner och ritualer att värna om och på det sättet ger filmen en ypperlig introduktion i hur maskineriet fungerar. Det är en petitess att en enskild faktauppgift om tidigare afrikanska påvar inte är överensstämmande med kyrkans historieskrivning. Edward Berger har åstadkommit en stilsäker och övertygande filmatisering av romanen av Robert Harris med hjälp av manusförfattaren Peter Straughan. Även filmfotografen Stéphane Fontaine står för en föredömlig insats.

Ralph Fiennes, John Lithgow och Stanley Tucci är alla lysande i sina roller som kardinaler. Därmed råder det ingen brist på namnkunniga skådespelare. De kvinnliga skådespelarna har fått nöja sig med biroller med tanke på den katolska kyrkans manliga maktstruktur. Isabella Rossellini står ändå för en mycket stark rollprestation som syster Agnes. När det gäller ytterligare minnesvärda rollprestationer som kardinaler, spelar den italienska veteranskådespelaren Sergio Castellitto en central roll som en ärkekonservativ islamofob. Ett nytt bekantskap är den medelålders mexikanska skådespelaren Carlos Diehz som har gjort karriär som arkitekt och nu får sitt internationella genombrott som mexikansk kardinal stationerad i Afghanistan. Den centrala närvaron av hans gestalt lyfter fram missionsverksamhetens betydelse för kyrkan som helhet men dessutom även dess betydelse för påveval.

Filmen är huvudsakligen engelskspråkig men man får höra även italienska, latin och spanska i den. I Harris bok heter kardinalkollegiets dekan Jacopo Baldassare Lomeli och kommer från Italien men när Berger kom fram till att just Ralph Fiennes måste spela den rollen, fick Straughan ändra Lomeli till engelsmannen Lawrence. Sedan den 7 december 2024 har England fyra kardinaler i den romersk-katolska kyrkan, så det är varken särskilt sannolikt eller helt otänkbart att kardinalkollegiets dekan kunde teoretiskt sett komma därifrån. Fiennes är hur som helst rätt trovärdig som en diplomatiskt lagd engelsk kardinal som är skicklig på att manövrera bakom kulisserna.

Den Oscarsbelönade filmmusikkompositören Volker Bertelmann, även känd under namnet Hauschka, har komponerat passligt dramatisk musik för filmen. Musiken förstärker det hantverksmässigt briljanta intrycket men står inte ut lika mycket som de mest medryckande skådespelarprestationerna. Sin Oscarstatyett fick tysken Bertelmann för 2022 års filmatisering av På västfronten intet nytt som även vann en Oscar för bästa internationella långfilm. Där samarbetade han redan med regissören Edward Berger som är medborgare i Schweiz men född i Wolfsburg i Tyskland.

Det riktigt spännande i Konklaven har med politik att göra. Många av de centrala frågorna som den romersk-katolska kyrkan tampas med är politiskt laddade. Kampen mellan konservativa och liberala värderingar pågår i allra högsta grad även i kyrkopolitiska sammanhang och den kristna organisation där den tyngsta makten koncentreras är den romersk-katolska kyrkans toppskikt. Som statsöverhuvud är påven ledare för världens minsta stat, Vatikanstaten, men som religiös ledare är läget ett helt annat. Strukturen i den högsta toppen är rätt patriarkal i och med att kvinnliga präster inte accepteras.

Berger presenterar i filmen en gammaldags organisation som är på kollisionskurs med den moderna världen. Valet står i grunden mellan att vända världen ryggen eller att acceptera förändringen. Berger förtjänar beröm för att han lyckas göra något så stelt som ett påveval till någonting så underhållande och spännande. I bakgrunden finns förstås Robert Harris bok som Peter Straughan har lyckats bearbeta till ett välfungerande filmmanus.

***

Filmrecension: Konklaven (Conclave, 2024)

Regi: Edward Berger
Manus: Peter Straughan, baserad på Konklaven av Robert Harris
Fotograf: Stéphane Fontaine
Musik: Volker Bertelmann
Producenter: Tessa Ross, Juliette Howell, Michael A. Jackman, Robert Harris, Alice Dawson
Skådespelare: Sergio Castellitto, Carlos Diehz, Ralph Fiennes, John Lithgow, Lucian Msamati, Isabella Rossellini, Stanley Tucci
Genre: Drama, spänning
Speltid: 120 min

Åldersgräns: 7 år