För att vara en italiensk film regisserad av en kvinna har Det finns alltid en morgondag (C’e ancora domani, 2023) varit en alla tiders kassasuccé. I Italien slog den både Barbie och Oppenheimer i fjol när det gäller antalet biobesökare.

Paola Cortellesi har tidigare utmärkt sig som skådespelare och Det finns alltid en morgondag är hennes första långfilm som regissör. Hon är också en av filmens manusförfattare och till råga på allt spelar hon huvudrollen som Delia med en otrolig finess och bravur. Just regissörens skådespelarprestation står ut som den som verkligen håller världsklass och lyfter filmen till något stort.

Fast svartvita filmer ofta har en väldigt hög konstnärlig kvalitet, är det inte helt givet att filmen ska vara svartvit bara för att den handlar om år 1946 och den tidens italienska filmer var svartvita. Men huvudpersonen Delias liv med en våldsam make är väldigt hårt och det är kanske lättare att sätta sig in i tristessen i hennes vardag när filmen är svartvit.

Hur som helst känns det som ett medvetet val av Cortellesi att med en svartvit film härma 1940-talets italienska neorealism med sådana klassiker som Rom – öppen stad (1945) av Roberto Rossellini och Cykeltjuven (1948) av Vittorio De Sica. Också det samhällskritiska greppet påminner om den italienska neorealismens gyllene tidsålder då den italienska filmen uppstod ur andra världskrigets aska med filmer av hög konstnärlig kvalitet som uttryckte sympati för den lilla människan.

Huvudintrycket av filmen är att Cortellesi har som sin stil en moderniserad och uppdaterad version av de gamla mästarnas neorealism. Hon har skapat en hyllning till generationen som hade överlevt andra världskriget utan att det hela blir till en blek pastisch. Om man alldeles i början av filmen är osäker på filmens möjligheter att nå toppnivån, blir det så småningom klart att med olika medel lyckas Cortellesi med att skapa något nytt som signalerar att den italienska filmen är tillbaka.

I Cortellesis film är det den italienska kvinnan som står i fokus och tiden strax efter andra världskriget är inte vilken epok som helst. Den 2 och 3 juni 1946 fick de italienska kvinnorna rösta i ett nationellt val för första gången och de fick dessutom rösta i folkomröstningen där Italien valde republik som statsskick i stället för monarki. Det här är en viktig bakgrund till filmen. Kvinnor har varit förtryckta men de börjar få sina rättigheter.

Rätt konkret förtrycks huvudpersonen Delia av en tyrannisk man, Ivano, som spelas av Valerio Mastandrea. Hans far Ottorino som bor i samma hushåll spelas av Giorgio Colangeli. Ottorino säger till sonen att han slår sin fru alltför ofta och därför mister våldet sin verkan. Det finns någonting satiriskt i hur dessa tyranniska män porträtteras. De är mycket pajasaktiga gestalter och de framstår som både skrattretande och pinsamma.

Det här upplägget bäddar för att den riktigt stora rollen spelas av Paola Cortellesi själv. Hon får stöd av Romana Maggiora Vergano som spelar dottern Marcella. Om modern har svårt att befria sig från sin hopplösa situation för sin egen skull, är drömmen om en bättre framtid för dottern en starkare motiverande faktor för henne.

Kvinnlig rösträtt och familjevåld är allvarliga teman, varför det är lätt att placera Det finns alltid en morgondag i dramagenren. Men det finns så mycket satir och svart humor i filmen att den kan också uppfattas som dramakomedi.

När det gäller alla tiders kassasuccéer i Italien är Det finns alltid en morgondag för tillfället på tionde plats. Det är den högsta placeringen för en kvinnlig regissör överlag i och med att Barbie som regisserades av Greta Gerwig är på elfte plats. Det är inte ovanligt för italienska filmer att klara sig bättre än utländska i just Italien, men alla tiders etta är Avatar av James Cameron och det finns hela tre filmer av Cameron bland topp 10 där hälften består av italienska filmer.

***

Filmrecension: Det finns alltid en morgondag (C’e ancora domani, 2023)

Regi: Paola Cortellesi
Manus: Paola Cortellesi, Furio Andreotti, Giulia Calenda
Fotograf: Davide Leone
Musik: Lele Marchitelli
Producenter: Lorenzo Gangarossa, Mario Gianani
Skådespelare: Paola Cortellesi, Valerio Mastandrea, Romana Maggiora Vergano, Giorgio Colangeli
Genre: Drama
Speltid: 118 min

Åldersgräns: 7 år