En av de mest tankeväckande essäerna handlar om författarens ansvar och är skriven av den finlandssvenska författaren Adrian Perera. Han diskuterar frågor som har med författarens etiska ansvar att göra och speciellt vad som förväntas av författare som representerar etniska minoriteter med intressanta referenser till bland andra Yahya Hassan, James Baldwin och Toni Morrison. Perera har svårt med tanken att författaren måste göra något annat än väcka reaktioner hos sina läsare men han belyser problematiken som gäller behovet av förebilder och andra perspektiv än det dominerande.

Matilda Södergran bjuder på en text som också ligger väldigt mycket i tiden, om djurens rättigheter. Den korsnäsbördiga poeten är nuförtiden bosatt i Norrköping. I hennes text framstår en viss förtvivlan över att kritiken mot att äta kött accepteras enbart om den kommer ur ett perspektiv som framhäver klimatfrågan. Hela klimatdiskussionen tenderar att föras ur människans perspektiv, medan Södergran efterlyser en diskurs där djurens perspektiv blir det centrala.

Många av texterna tar upp coronapandemins effekter på hur vi upplever samtiden. Mio Lindman, redaktionssekreterare på Ny Tid och doktor i filosofi, tar fasta på coronakrisens inverkan på medvetandet redan i den första essän: “Coronaepidemins följder i form av restriktioner och ovisshet, förändringar som satte vardagen i gungning för många, fick för en stund nuet att förtätas, men också att expandera.”

Pandemitiden är en angstig tid och det blir ingen lätt samtid för författarna att relatera till.  Redaktörerna konstaterar i förordet att när de skickade inbjudningarna, visste de inget om pandemin. Till en del blir en bok om samtiden oundvikligen en bok om coronatiden just för att pandemin får en att reflektera över så många centrala frågor.

Samtidigt som de aktuella skeendena och diskussionerna kommer fram, finns i bakgrunden svårare tidsfilosofiska frågor om hur greppa samtiden. Hur förhåller sig tiden man lever i till det förflutna respektive till framtiden?

En viktig fråga måste vara hur man ser på det politiska läget, optimistiskt eller pessimistiskt. Är utvecklingen mot det bättre eller klart mot det sämre? Den finskspråkiga poeten Miia Toivio, vars essä finns med både på finska och i svensk översättning, är speciellt oroad över högerpopulismens och rasismens frammarsch. Till den del samtiden är reaktionär, blir det svårt för progressivt tänkande intellektuella att uppleva nuet som en positiv tidpunkt.

Det intressanta med isoleringen som coronapandemin har medfört är att en del författare kan uppleva läget som gynnsamt för den egna produktiviteten. “Pandemin som utbryter omkring mig verkar snarare vara en passande fond till mitt eget liv än en hotbild”, skriver Hannele Mikaela Taivassalo i essän som har gett hela essäsamlingen sin titel Här/Nu.

En av essäerna är av Steve Dearden som leder skrivprojektet The Writing Squad i England och hans text finns enbart på engelska. Dearden intar en ambivalent ställning mot pandemin. Utbrottet innebar att han inte fick åka till Spanien där han skulle ha arbetat i relativ isolering men å andra sidan fick han uppleva den tillönskade isoleringen hemma bland sina familjemedlemmar, vilka respekterade hans önskan att arbeta i fred. Ändå påpekar han att för en del innebär pandemin att man är isolerad till exempel i en missbrukarfamilj och för de flesta torde de psykologiska konsekvenserna vara negativa.

De övriga som medverkar i antologin är Sara Abdollahi, Torbjörn Elensky, Henrik Jansson, Marcus Prest och Cia Rinne. Allt som allt blev det en mångsidigt djuplodande samling av tankar om samtiden och utan vidare ett bevis på betydelsen av Ellips förlag på det kulturella fältet, att samla en antologi som bjuder på så många väsentliga perspektiv. Många aspekter av den samtida diskussionen blir belysta på ett sätt som hjälper att förstå vilka frågor som är aktuella just nu och varför.

Recension: Ralf Andtbacka och Ulrika Nielsen (red.); Här/Nu 10 + 1 essäer om samtiden (2020); Ellips förlag; 230 s.