Det är redan två år sedan Ann-Helén Laestadius, med ett Augustpris för bästa barn- och ungdomsbok i ryggen, vuxendebuterade med kritikerrosade Stöld. Sedan dess har boken blivit en försäljningshit, utsedd till Årets bok 2021 och översatt till flera språk. Just nu filmatiseras den av Netflix.

När hon nu fortsätter sin Sápmitrilogi är mycket bekant. Men medan Stöld kretsade kring konflikter mellan samer och svenskar, tjuvjakt och rättsosäkerhet i dagens Norrland, tar Laestadius här ett steg tillbaka. I Straff är siktet inställt på ett äldre, djupgående och kollektivt trauma – och de spår det har satt i generationer av samer.

I början av 1950-talet tas renskötarbarnen Else-Maj, Jon-Ante, Nilsa, Marge och Anne-Risten från sina familjer i Badje Sohppar. På nomadskolan i Lannavaara ska de skolas till gudfruktiga, sedliga medborgare – om än inte fullt ut. “Lapp skall vara lapp”, säger herrarna men i verkligheten försvenskas deras namn. Jojken är förbjuden och samiskan ett språk som talas i hemlighet, i skuggorna och på rasterna. På internatet styr “husmor” Rita Olsson med järnhand. Inför överheten och riset vågar varken föräldrar eller barn protestera.

Trettio år senare har livet tagit barnen i olika riktningar. Några lever kvar i hembyn, där både människor och mark försvinner i välfärdsstaten Sveriges spår, i gruvhål och vägbyggen. Några har redan lämnat för den stora världen, som börjar nere i Giron (Kiruna). Bland svenskarnas fördomar och blickar har de lärt sig skämmas för och dölja sitt ursprung. Gáktin samlar damm i garderoben och deras barn har inte längre något gemensamt språk med áhkku och áddja, som blivit mormor och morfar. I dem själva lever historierna och jojken jämsides med ärren från nomadskolan, som också de döljs så gott det går. Tills både husmor och minnena plötsligt återvänder.

Likt föregångaren är Straff en bok som kryper under huden och stannar kvar. Laestadius skriver brinnande och angeläget, sorgen och upprördheten bakom raderna är påtaglig. Samtidigt är hon imponerande återhållsam, både i tempot och med detaljerna. Skildringen av nomadskolan lämnar tillräckligt mycket till läsarens fantasi för att den verkligen ska etsa sig fast.

Några av romanens trådar och karaktärsbågar känns visserligen aningen förutsägbara, men kanske just därför också naturliga och trovärdiga. Straff överraskar inte men är en helgjuten, harmonisk helhet som både berör och upprör.

Nomadskolans erfarenheter tar sig olika uttryck i de olika karaktärernas liv. Det handlar om både fysiska och psykiska ärr – om brutna finger, ångest, ensamhet och missbruk. Eller en så enkel men livsavgörande sak som att aldrig lära sig skriva på samiska – och i förlängningen berövas en del av sitt modersmål. Smärtan och skammen i att inte kunna skriva ett sista brev till en äldre släkting, eller ge hela sitt hjärtas språk vidare till sina barn. Dessutom utan att våga erkänna för dem, och knappt ens för sig själv, varför.

Med sin Sápmitrilogi fortsätter Ann-Helén Laestadius ge en röst åt dem som har berövats den, genom århundraden av förtryck. Hon bär på erfarenheten, talar språket och låter dem bära berättelsen med en sällsynt lätthet.

Recension: Ann-Helén Laestadius; Straff (2023); Romanus & Selling; 441 s.