Kultur

Recension: Leni Riefenstahl var ”lögnens mästarinna”

Joachim Kasten
Andres Veiels nya dokumentärfilm handlar om filmregissören Leni Riefenstahl som uppnådde sin höjdpunkt i karriären i Nazitysklands tjänst.

Hon är en mytomspunnen figur med klara rötter i den tyska nationalsocialismen.

Joachim Kasten

Arbetarbladet

 

 

Helene Bertha Amalie ”Leni” Riefenstahl föddes 1902 i Berlin och avled i september 2003 i den bayerska småstaden Pöcking.

Under sina hundraett levnadsår genomgick hon en enastående karriär inom den dåtida tyska kulturvärlden.

Leni Riefenstahl var dansös, populär skådespelare, fotograf och filmregissör. Hennes geniala talanger att skapa ett modernt och fängslande bildspråk upptäcktes tidigt av Tredje rikets nationalsocialistiska ledare.

Hon fick tillgång till kretsen kring propagandaminister Joseph Goebbels och var även en av Hitlers favoriserade kulturprofiler.

Att både som kvinna och konstnär vara omhuldad i denna politiska sfär öppnade en uppsjö av resurser och ofantliga möjligheter för Riefenstahls konstnärliga ambitioner.

Hennes stora genombrott blev 1934 års inscenering av NSDAP:s ”Reichsparteitag” i Nürnberg.

Viljans triumf räknas än idag som en normgivade film för politiska propagandister. I estetiserade former transporterade inspelningen nationalsocialistiska värderingar och maktbegär.

Även med hjälp senare filmer som Tag der Freiheit eller dokumentärfilmen Den stora olympiaden (1936) spred hon framgångsrikt nazismens idealer.

Myternas utvärdering

Under efterkrigstidens s.k. avnazifiering dömdes hon som ”medlöpare” och arresterades enligt pålitliga källor sex till åtta veckor under hotelliknande omständigheter. Enligt hennes egna framställningar dömdes hon däremot till ett flerårigt fängelsestraff. Narrativet Riefenstahl som offer hade uppstått.

Fram till sin död 2003 höll hon stenhårt fast vid berättelsen om att hon enbart tjänade konsten och inte de bruna diktatorerna.

Ett motsvarande budskap spred hon som talangfull propagandist sedermera under en rad intervjuer och som gäst hos diverse talkshower.

Märkligt nog fastnade många för den självregisserade myten.

Så sent som 2013 tillvaratog stiftelsen Preussischer Kulturbesitz hennes kvarlåtenskap främst i form av ett omfattande skrift-, ton- och filmarkiv förpackat i sammanlagt 700 lådor.

Den kända tyska TV-journalisten och producenten Sandra Maischberger fick rättigheterna till en första utvärdering av arkivet.

Regissören Andres Veiel ansvarade sedan för inspelningen av dokumentären Riefenstahl med biopremiären i slutet av oktober.

Dokumenterade lögner

Filmen sticker välbehövliga hål i den myten som Leni Riefenstahl var angelägen om att bevara för framtiden.

På tidigare opublicerade ton- och bildinslag ser man hur hon i (möjligen spelade) hysteriska ordalag reagerade på alla kritiska frågor kring ämnet förintelsen.

Om naziledarnas beslut att gasa ihjäl miljontals europeiska judar hörde hon inte förrän efter kriget, hävdar hon gång på gång.

Andres Veiel är sparsam med kommentarer, men belägger motsatsen med dokument från 1939 då hon som krigskorrespondent i Polen bevittnade en massaker mot den judiska befolkningen i staden Końskie.

Efter kriget, år 1952, bestrider hon däremot faktaläget. Filmens bildbevis avslöjar lögnen.

Självbilden som ”opolitisk konstnär” ingick i försöket att i efterhand rentvå sig från allt ansvar som nazistisk propagandist.

Motsatsen utreddes däremot bl.a. med hjälp av ett 1934 inspelat samtal med den brittiska tidningen Daily Express.

Enligt den intervjun köpte Riefenstahl redan 1932 Hitlers Mein Kampf och var sedan dess en ivrig nationalsocialist.

I en talkshow från mitten av 1970-talet försökte hon återigen relativisera den egna rollen genom att slänga ut tesen om att ”90 procent av tyskarna var begeistrade Hitleranhängare” samt att hon inte var någon ”motståndskämpe”.

Nej, sannerligen var hon inte det.

Enligt dokumentärfilmaren Andres Veiel får hon snarare den föga smickrande titeln att vara ”lögnens mästarinna”.

Fake news och ”alternativa sannigar” är aktuellt i allt högre grad ett politiskt instrument för att manipulera anhängare. Ett nästintill klassiskt exempel för det är den nygamle tillträdande presidenten i USA Donald Trump. Veiel nämnar i det sammanhanget hans utspel om ”migranter som förorenar amerikanskt blod”.

Regissören anser vidare att Riefenstahls filmtekniska och konstnärliga innovationer fortlever än idag. Mönstret känner han igen från både militärparader i Moskva och när olympiska spelen öppnades i Peking.

***

Filmrecension: Riefenstahl (2024)

Regi: Andres Veiel
Manus: Andres Veiel
Fotograf: Toby Cornish
Musik: Freya Arde
Producent: Sandra Meischberger
Skådespelare: Leni Riefenstahl (arkivmaterial)
Genre: Dokumentär
Speltid: 115 min

 

 

Dela denna artikel

Kommentarer

Artiklar kan kommenteras i ett dygn efter publicering. Använd ett sakligt och respektfullt språk: administratörerna förbehåller sig rätten att vid behov radera opassande kommentarer och förhindra skribenten från att kommentera vidare.

Sähköpostiosoitteesi

Demokraatti

päätoimittaja: Petri Korhonen
Lähetä juttuvinkki →

Toimitus: PL 338, 00531 Helsinki, puh. 09 701 041

Arbetarbladet

chefredaktör: Topi Lappalainen
Kontakt →

Redaktion: Broholmsgatan 18-20 C, 00531 Helsingfors

Tietosuoja-asetukset

2018 DEMOKRAATTI
TIETOSUOJA- ja REKISTERISELOSTE