Annika Tudeer har kondenserat musikteatershowen till en föreläsningsperformans som i sin tur har blivit till någonting helt annat. I början av föreställningen tar det sin tid innan hon kommer igång ordentligt. Stämningen ska vara otvungen, lugn och intim. På scenen skapar hon en känsla av hur showen har varit i München men nu är det någonting mycket avskalat där stora känslor förmedlas med små effekter. Tudeers föreläsning liknar en lång diktuppläsning och man kan säga att hon har diktat om sitt ursprung på engelska.

Från en berättelse som handlar om livets ursprung på vår planet zoomas det in på Annika, 60 år. Den mest gripande delen av berättelsen handlar om hennes erfarenhet av att ha blivit adopterad och hur det har påverkat hennes liv. Performansen bygger på autofiktion och är hennes sätt att ta kontroll över sitt liv genom att öppna upp och sublimera sin högst personliga historia till konst.

Det här är scenkonstveteranen Tudeers sätt att fira att hon har fyllt 60 år. Performansen väcker en del frågor kring vad det vill säga att uppnå just den åldern och kanske är svaret maximal självkontroll, att vara tillräckligt myndig att svara för vad man gör och ha uppnått en tillräcklig ålder för att inte behöva bry sig vad andra tycker. Fast Tudeer är ensam på scenen, är det ändå en kollektiv insats av Oblivia där Timo Fredriksson och Tua Helve har medverkat i både dramaturgi och regi. Med sin kostymdesign har Helve satsat på att lyfta fram Tudeers personlighet.

Största delen av föreställningen präglas av lugn, intimitet och en väldigt personlig stämning. Vissa danspartier är mer hektiska och uttrycker antagligen en symbolisk bearbetning av trauman, med någon sorts katarsis, rening, som följd. Tanken uppstår att publiken i viss måning får rollen av en kollektiv terapeut när konstnären öppnar upp sig och försonas med sitt liv. Allt som allt känns det som ett väldigt meningsfullt sätt att fira att man vänder ett nytt blad i sitt liv. Meri Ekola och Stine Hertel står för performanens ljusdesign. Huvudintrycket är mörkt och höstligt med en viss ställvis närvaro av ljus. Speciellt i slutscenen betonas en känsla av att vandra i mörkret som skapar en viss distans till den annars så intima föreställningen. Yiran Zhaos ljuddesign kräver en stark lyhördhet av publiken i den väldigt meditativa showen.

Helhetsintrycket är att med Oblivia har Annika Tudeer har lyckats åstadkomma en konstnärligt stilig övergångsrit för det att hon fyllde 60. Ofta talas det om femtioårskris och man kan säkert tala även om sextioårskris. I detta fall känns det att det inte alls finns någon kris eller att sextioårsåldern gestaltas som ett stadium där man övervinner sitt krisande jag och försonas med sig själv. Det hela är lugnande och hoppingivande och mycket stämningsfullt. Oblivia står för en viss kvalitet, något som den närmast fullsatta salen helt tydligt uppskattar när det är dags för applåderna i slutet.

Recension: Turn, Turtle, Turn – The Lecture Performance (Oblivia)

DRAMATURGI OCH REGI: Timo Fredriksson, Tua Helve och Annika Tudeer

PRODUCENT: Jenny Nordlund
PRODUKTION: Oblivia och Mad House

LJUDDESIGN: Yiran Zhao
LJUSDESIGN: Meri Ekola och Stine Hertel
KOSTYMDESIGN: Tua Helve

TEXT OCH PÅ SCENEN: Annika Tudeer