Södergran tilldelades Längmanska kulturfondens författarpris 2022. Enligt prismotiveringen belönades hon för “egensinnigt drömlika, understundom absurda dikter, där det analytiska, reflekterande medvetandet är frånkopplat. I dikternas fragmentariska bilder förmedlas, slagkraftigt och ibland roligt, kvinnans och djurets villkor och de olika former av maktutövning de utsatts för.” Årets andra pristagare är Michel Ekman. Det gäller ett pris som en stiftelse i Sverige uttryckligen har reserverat för den finlandssvenska litteraturen.

Nell är Södergrans första prosabok efter fem diktsamlingar. Boken är en kortroman men Södergran har inte tummat på sin lyriska skärpa. Berättelsen är inte lika central som den ofta är i romaner utan det som dominerar är vackra stämningsbilder där det lyriska språket är tongivande.

Boken prisbelönades av Svenska litteratursällskapet på Runebergsdagen 2022 med motiveringen att hennes “språk är både dovt och sjungande, och perspektivet är på en gång slutet och öppet. Med perfekt gehör behärskar Södergran förlustens poetik som förvandlar och förvrider vardagens ting och göromål. Den vackra volymen väger trots sina få sidor tungt i läsarens hand.”

Det är lätt att hålla med om den motiveringen. Det är nämligen ytterst vardagliga ting Södergran skriver om i sin kortroman. Bokens huvudperson Nell upplever ändå ett starkt avstånd till det mesta. Det gäller föräldrarna, hennes mamm och papp, men också sig själv.

Till en del handlar det hela om åldrande och förlust. Ett viktigt spår i romanen är moderns sista tid på vårdhemmet och hennes fortsatta närvaro efter döden i Nells drömmar. Den besvärliga relationen till fadern tar större plats efter att modern dör.

Nell har en viktig relation till sin hund men det är svårt med det mänskliga umgänget. Varje liten gest laddas med betydelse och blir till något ångestframkallande. Hunden beskrivs som “den lilla närvaron som är tillräcklig för att hindra henne från att ifrågasätta ensamheten, men tillräckligt omärkbar för att låta henne njuta av den”.

Det finns något kusligt i att det bekanta börjar kännas främmande. Nell har mycket att bearbeta när hennes mamma blir otillräknelig på vårdhemmet och sedan dör. Också i relationen med pappan börjar det som tidigare har fungerat normalt kännas svårt. Romanen är djupt psykologisk och samtidigt är språket i den utsökt.

Fast berättelsen är inte lång, är boken allt annat än snabbläst. Nell fungerar bäst som små godbitar, lite som när man kan läsa dikter i en diktsamling utan större brådska. Små textpartier kan vara oerhört betydelseladdade och samtidigt är formuleringarna genomarbetade. Södergran har presterat förtätad och tung ordkonst, där skenet av det lilla formatet bedrar.

Som prosaförfattare påminner Södergran något om Willy Kyrklund när man tänker på det psykologiska greppet och den höga språkliga nivån. Kyrklund var också en finlandssvensk författare som flyttade till Sverige.

Södergran övertygar med sin berättelse om åldrande, död och dysfunktionella familjerelationer. Nell är också en berättelse om huvudpersonens ensamhet, men ensamheten behöver inte enbart vara en tragedi, den kan till en del vara självvald. Det är ändå uppenbart att huvudpersonens ensamhet som livsval hänger ihop med en hög tröskel när det gäller att kommunicera med andra, också människorna i den närmaste familjekretsen. Handlingsförloppet är i sig inte så centralt men Södergrans språkliga virtuositet imponerar. Hon skriver med obönhörlig säkerhet om människans inre osäkerhet och skörhet.

Recension: Matilda Södergran; Nell (2021); Ellips; 120 s.