Nicko Smith fortsätter att överraska. Poeten som publicerar sina alster på eget förlag i Finland kommer ursprungligen från Sverige. Om man tänker på hans tidigare produktion, till exempel den kristet färgade diktsamlingen Evighetsnära, kommer kanske hyllningspoesi till Iron Maiden som en överraskning. Men när det är fråga om Nicko Smith, är överraskningen i sig det väntade. Man vet bara inte på förhand på vilket sätt överraskningen kommer.

Järnjungfrupoesi är en något ojämn diktsamling med ett väldigt intressant koncept. Det är säkert många som känner till fan fiction som genre, men går Smiths nyaste diktsamling att genrebestämma som fan fiction poesi? Om Aniara av Harry Martinson är science fiction poesi, kanske har Smith nu skrivit fan fiction poesi.

Åtminstone handlar dikterna väldigt mycket om att vara en tonåring och ett hårdrocksfan. Såtillvida man alls kan tala om fiktion, är det autofiktion. Genom dikterna söker Smith kontakt med sitt tonårsjag på 1980-talet. Vägen till hans nostalgiska tillbakablick är kantad av Iron Maiden – inte bara bandets musik utan hela atmosfären omkring det av att vara ett fan.

Poesi är absolut inte något väsensfrämmande för Iron Maiden. Bandets album Powerslave från 1985 avslutas med “Rime of the Ancient Mariner”, ett mastigt synopsis av ett av den engelska litteraturens mest kanoniserade poem av Samuel Taylor Coleridge. Låten komponerad av bandets basist Steve Harris är ett verkligt mästerstycke och vem vet, kanske sådana saker förklarar hur det har blivit en poet i medelådern av tonårspojken som i första hand var ett hårdrocksfan.

Vilar mot det lugna partiet

I Rime of the Ancient Mariner

Vilar mot dimma och is

I skuggan av en nedskjuten albatross

Lugnet före stormen

Lugnet före

Lugnet

Lugn

Genom en sådan här dikt har Coleridges albatross från 1790-talet hittat sin väg till 1980-talets Iron Maiden och den vägen vidare till 2020-talets poesi. Albatrossen har inspirerat ett stort antal poeter och musiker under århundraden i Coleridges kölvatten, bland dem den franska poesins stora klassiker Charles Baudelaire.

I en sådan här dikt kan man samtidigt höra Iron Maidens musik dåna i bakgrunden medan man funderar på kopplingen till Coleridge och hur metaforer transporterar sig från ett sekel till ett annat.

Måste man gilla Iron Maiden för att gilla den här poesin? Troligen ligger det något i det att åtminstone fandom som fenomen behöver intressera en för att kunna njuta av dikterna fullt ut. Själv måste jag erkänna att fast jag gillar “Rime of the Ancient Mariner” inte minst därför att Coleridge råkar vara en favoritpoet och där finns något jag verkligen kan relatera till, hör inte Iron Maiden i det stora hela till de egna favoritbanden. Om jag skulle vara en sådan person, alltså ett fan av bandet, som skulle få kicks ut av varje referens till varje låt, hur storartat skulle det inte kännas då?

Boken känns ändå läsvärd trots de måttliga kicks jag fick av de flesta av de dikter som hyllar Iron Maidens 1980-talsproduktion. Fandom är ett intressant och aktuellt fenomen och på något sätt liknar dikter i den genren kristen poesi. Steget från den ena genren till den andra är inte så stort. Smith kan det här med hyllningsdikter, oavsett vad han hyllar. Vissa läsare har bara svårare att relatera till det som hyllas än andra. Här är relationen viktig i och med att det är poesi som bär med hjälp av Iron Maidens musik. Något sådant upplevde jag själv genom dikten som refererar till “Rime of the Ancient Mariner”.

Det här är poesi som mår bäst av Iron Maiden som dånar i bakgrunden. För all del behöver inte alla som gillar dikterna gilla Iron Maiden. Men de här dikterna fungerar som inkörsportar till bandets musik och för min del förblir många av de portarna låsta. Men en viss fascination och nostalgi kan jag definitivt känna och relatera till fenomenet som en generationsgrej. Fast jag inte just själv berördes av Iron Maiden som tonåring, var några av mina kompisar lika frälsta som Nicko Smith som ung. Någonting berörande finns det utan vidare i ett fans kärleksförklaring till den idoliserade musiken i form av poesi. Helhetsupplevelsen är positiv och diktsamlingen berikar poesiscenen genom att avvika från invanda mönster.

Recension: Nicko Smith; Järnjungfrupoesi (2021); Eget förlag; 70 s.