Paqvalén är bosatt i Helsingfors och uppvuxen i Ekenäs. Avstamp tar hon i sin egen släkthistoria och sin livsberättelse. Hennes morfars moster Anna-Lisa Höckert (1891-1953) är en av de queera huvudpersonerna i boken tillsammans med sin partner Isa Hasselström (1890-1985). De grundade Privata hjälpstationen för barn och barnfamiljer som verkade i Stockmanns byggnad i Helsingfors. De två sjuksystrarna var pionjärer inom sjukvården och deras historia berättar Paqvalén på ett mycket medryckande sätt. Hon har också besökt deras sommarställe i Östra Nyland och det finns mycket av lokalhistoriskt intresse i boken från olika delar av Nyland.

Rita Paqvalén är författare till Queera Minnen. (Foto: Heidi Lunabba)

Paqvalén har promenerat en del på den gamla lutherska sidan av Sandudds begravningsplats i Helsingfors där några av bokens centrala gestalter ligger begravda och många andra ur de kretsar de rörde sig i. En sak som intresserar henne är hur samkönade par blev begravda under en period som homosexualiteten var ett brott och klassificerades som en sjukdom, och också en tid efter det. Höckert gravlades i den höckertska familjegraven och Hasselström i den hasselströmska, alltså skilt. Också testamenten är av stort intresse i sammanhanget för att via dem kunde par, som inte fick vara det officiellt, ärva varandra.

Den norska fotografen och kvinnosakskvinnan Marie Høeg (1866-1949) är också en central gestalt i boken. Hon verkade i Västra Nyland mellan 1888 och 1894, främst i Ekenäs men också i Hangö. Paqvalén bjuder på intressanta queerhistoriska perspektiv i västnyländsk lokalhistoria. Gällande Hangö kommer hon också in på 1920-talets badliv och automobiltävlingar. Den svenska författaren Margareta Suber (1892-1984) berörs relativt flyktigt i boken, men hon var en av badgästerna i Hangö som inspirerades av de kvinnliga racerförarna när hon skrev den svenska litteraturens lesbiska klassiker Charlie (1932). Skildringen av mellankrigstidens Hangö hör till de absoluta höjdpunkterna i boken.

En mycket central person för Paqvalén är åbobördiga Vera Hjelt (1857-1947) som studerade vid Ekenäs seminarium och var senare lantdagsledamot för Svenska folkpartiet från Nylands valkrets 1908-1917. Hjelt lämnade förresten SFP och politiken 1917 när hon röstade för åttatimmarsarbetsdagen, något som resten av partiet motsatte sig. Det 1921 grundade Socialmuseet, vars intendent Hjelt var, blev något av ett centralt livsverk för henne. Tillsammans med sin partner Fanny Tavaststjerna (1852-1922) hade hon ett sommarställe i Bromarv. Fast Hjelt var mycket förtegen om sitt privatliv, begravdes hon i samma grav som Fanny, som för övrigt var syster till skalden Karl August Tavaststjerna (1860-1898).

Harald Gallen i franska arméns uniform 1915. (Foto: Carl Klein/Wikimedia Commons)

Konstnären och diplomaten Harald Gallen (1880-1931) var född i Reval, som Tallinn på den tiden hette på svenska, och brorson till konstnären Akseli Gallen-Kallela (1865-1931), som ursprungligen hette Axel Gallén. I likhet med farbrodern lämnade Harald bort apostrofen i släktnamnet och uppfattade det som en stor personlig konstnärlig markering, dock utan att sätta förfinskningen Kallela som efterled. I släktgraven är han begravd med apostrof, som Harald Gallén. Även bindestrecket tog Harald i bruk i likhet med farbrodern när han kallade sig Arthur Harald-Gallen i Finland. För Harald handlade utlämnandet av apostrofen åtmistone delvis om pretentioner att härstamma från den på 1700-talet utdöda adelsätten Galle i Finland, något han inte lär ha haft belägg för.

Den excentriska Harald Gallens lägenhet verkar ha varit en mycket central samlingsplats för konstnärerna och HBT-personerna i mellankrigstidens Helsingfors. Han hade en speciell fallenhet för män i uniform. Som konstnär var han aldrig lika framgångsrik som farbrodern, men Paqvalén lyfter fram det queerhistoriska intresset i hans dagböcker och konst. Kretsen kring honom omfattade också många intressanta personligheter och hans tidigare kosmopolitiska liv bjuder på en hel del skrönor. Harald Gallen hade länge bott i Paris och haft diplomatiska uppdrag i Nordafrika samt varit attaché vid Finlands beskickning i Madrid 1919-1921.

En av essäbokens främsta förtjänster är det utsökta urvalet av gamla fotografier från gångna årtionden. Boken är dessutom välskriven, men även annars välpaketerad. Hilda Forss ansvarar för bokens design och formgivning. Paqvalén har hittat ett och annat intressant ur gamla arkiv, både sådant som har tillhört den egna släkten och annanstans. Mot slutet av boken argumenterar hon för behovet av att förvalta olika minoriteters kulturarv, något som hon inte uppfattar som identitetspolitik utan som en fråga som först och främst gäller demokrati och mångfald.

Recension: Rita Paqvalén, Queera minnen. Essäer om tystnad, längtan och motstånd (2021); Schildts & Söderströms; 312 s.