Boken, som har fått ett överväldigande mottagande i Storbritannien, är baserad på Stuarts egen uppväxt i 1980-talets Glasgow – en stad där den förväntade livslängden i vissa områden har legat under 60 år, långt in på 2000-talet.

Bokens titelkaraktär Shuggie växer upp mitt under Thatchereran, i en stad där de nedlagda varven och fabrikerna ligger utspridda längs floden “som rostande dinosaurier”. I sysslolöshetens spår har våld, alkohol och droger blivit en del av vardagen, medan stadens invånare kämpar för att överleva. I centrum för Shuggies liv och berättelse står mamman Agnes Bain, som med sitt eleganta utseende och sätt väcker både avundsjuka och åtrå i grannskapet. När hennes man överger familjen slås däremot hennes liv i spillror. Agnes störtar ner i en ond spiral av öl, vodka och “lyckopiller”, där det snart blir upp till Shuggie att ta hand om henne.

Stuarts porträtt av Agnes och Shuggies kamp, som han har tillägnat sin egen mamma, är både hjärtskärande och ömt. Han varken glorifierar missbruket eller gottar sig i våldet och misären. Samtidigt duckar han inte heller för att skoningslöst skildra effekterna det har på människorna i dess centrum.

Stuarts karaktärer är levande och mänskliga, ofta grymma men sällan alltigenom onda. Mitt i den förgörande splittringen – protestanter och katoliker, Celtic och Rangers, underklass och medelklass – skymtar också något som rent av kunde kallas solidaritet. Tyvärr hamnar Shuggie och Agnes ofta på fel sida av den, ständigt annorlunda i en främmande och hotfull miljö.

Shuggie Bain är i högsta grad också en berättelse om att växa upp och finna sig själv, i en miljö som tvingar till det tidigare och hindrar från det senare. Shuggie drömmer sig tidigt bort, från en omgivning som aldrig missar ett tillfälle att påpeka hur han är annorlunda – hur sättet han går, pratar och klär sig sticker ut, i ett arbetarklassområde med inrotad machokultur. Stuarts egna erfarenheter av att växa upp som homosexuell i ett liknande område utgör grunden för både Shuggies berättelse och hans nästa roman, som redan lär vara färdigskriven.

Trots det präglas Stuarts berättelse inte av någon bitterhet eller förakt mot uppväxtmiljön. Inte heller är romanen alltigenom svart. I grunden är det en sons ärliga och kärleksfulla hyllning till sin mor, en överlevares klartänkta uppväxtskildring. Den kombinationen, blandad med en överraskande varm humor, gör Shuggie Bain till en obehaglig men fullständigt oförglömlig läsupplevelse.

Recension: Douglas Stuart; Shuggie Bain (2021); Översättning: Eva Åsefeldt; Albert Bonniers Förlag; 463 s.