Ålandsfödda Storå är filosofie doktor i litteraturvetenskap. Hon har skrivit sin doktorsavhandling om Olof Lagercrantz författarskap och hon är pensionerad överbibliotekarie som har gjort sin karriär vid Åbo Akademis bibliotek.

Den relativt lättlästa boken handlar om ett av 1900-talets främsta finlandssvenska författarskap med sådana klassiker som Män kan inte våldtas (1975), Århundradets kärlekssaga (1978) och Rödluvan (1987). Märta Tikkanen är född 1935 och Storå är hennes generationskamrat som själv har upplevt alla de tiderna som skildras i boken. Här finns en intressant skillnad till höstens andra biografi över Tikkanen som har skrivits av Johanna Holmström som är betydligt yngre än föremålet för biografin.

Storå har skrivit en värdig och lågmäld bok som tar Tikkanens böcker på stort allvar. Att Märta Tikkanen var fru till Henrik Tikkanen är relevant såtillvida litteraturen handlar om författaräktenskapet. En stor del av den gör det och som biografisk läsning är de partierna som handlar om makarna Tikkanens mycket speciella litterära relation de mest intressanta.

Mot slutet handlar boken allt mindre om liv och litteratur och allt mer om litteratur och dess reception. Hur kritikerna har tagit emot Märta Tikkanen är för all del riktigt intressant trots att det från början kan te sig ointressant vad någon enskild kritiker har tyckt om den ena eller den andra boken.

Det intressanta med receptionen är Tikkanens roll som portalfigur för 1970-talsfeminismen. Är det feministen, privatpersonen eller författaren vars böcker har recenserats? Storå drar inga klara slutsatser men det uppstår ett intressant mönster i hur receptionen av Märta Tikkanens böcker skiljer sig mellan Sverige och Finland. Så mycket blir åtminstone klart att det inte är bara manliga kritiker som har sett feminismen som ett rött skynke som har sågat vissa av Tikkanens böcker i Finland, alltså samma böcker som för det mesta har hyllats i Sverige. Också kvinnliga kritiker har varit hårdare i Finland än i Sverige.

Många stora författarskap har blivit ogint bemött av kritiken. Vad enskilda kritiker har skrivit i dagspressen är inte utslagsgivande för Tikkanens litteraturhistoriska status som författare. En del av det biografiska materialet i Storås bok handlar om hur Tikkanen själv har reagerat på sågningar. Speciellt mottagandet i Helsingin Sanomat var länge en källa till huvudbry för henne. Att det finns ett mönster i mottagandet som tyder på att kritikerns bakgrund spelar en stor roll är i sig rätt så fascinerande.

Var det lättare för kritikerna i Sverige att ta Tikkanens böcker som litteratur just därför att de inte var lika insatta i hennes privatliv som de finländska kritikerna? Eller handlar det om kulturell hegemoni, att 1970-talsfeministerna helt enkelt befann sig i marginalen mycket längre i Finland än i Sverige? Storås bok väcker onekligen en del intressanta frågor. Framför allt väcker den en lust att läsa Märta Tikkanen, att själv avgöra hur man värderar de böckerna som i den samtida kritiken har fått ett blandat mottagande.

Recension: Siv Storå, De oerhörda orden: en bok om Märta Tikkanens författarskap (2020); Schildts & Söderströms; 348 s.