Svenska Teatern kör med ett koncept som redan har chockerat och imponerat i Sverige. Adam Gardelin översatte pjäsen till svenska och år 2023 fick den premiär på Stockholms stadsteater i koreografi och regi av Fredrik “Benke” Rydman. Uppsättningen på Svenska Teatern i Helsingfors har Gunilla Olsson som koreograf och Markus Virta som regissör. Båda två har definitivt klarat sig med hedern i behåll. Slutresultatet är nämligen både djupt berörande och närmast magiskt när man tänker på hur fint pjäsens många barnskådespelare bär sina roller och hur disciplinerat de fungerar som ett team. Att barnen bär helheten så att den verkligen håller är resultatet av en övningsskola där barnen har fått öva sina roller två gånger i veckan i ett helt år.

De vuxna skådespelarna gör också sitt för att helheten blir så lyckad som möjligt men det finns en väldigt stark känsla av teater av barn för barn där vuxna är med i både olika skådespelarroller och som åskådare. På något sätt är det förbluffande att just Roald Dahl var kapabel att nå barn så väl och hans berättelser fortsätter att tala direkt till barn. Det finns en viss okonstlad råhet i Dahls stil som på senare tider har lett till en diskussion om censur i Storbritannien när hans förlag har försökt att städa bort de grövsta förolämpningarna som icke-passande för barn ur vissa av hans böcker. Den största skandalen som gäller Dahls person har ändå inget med hans litteratur att göra utan med hans antisemitiska politiska uttalanden. I början av 1980-talet, alltså några år före succén med Matilda, var han en uppburen författare som gjorde sig närmast omöjlig i offentligheten genom att säga att han hade en viss förståelse för hur Adolf Hitler tänkte inför Förintelsen. Den skandalen är såtillvida intressant i det här teatersammanhanget att i London på Royal Court Theatre spelas just nu pjäsen Giant som handlar om antisemitismskandalen som förmörkade författarens image under hans sista år. Roald Dahl, den norskättade veteranen av Storbritanniens flygvapen RAF, skaffade sig ett stämpel som politiskt omöjlig i en mindre skandal än vad Nobelpristagaren Knut Hamsun hade ställt till med några årtionden tidigare.

I Roald Dahls värld kan de vuxna vara oerhört grymma mot barn. Alla av vuxenrollerna i Matilda är inte elaka men många är det. Riko Eklundh får verkligen lysa och ta ut svängarna som rektor Trunchbull som är ungefär så grym som man kan föreställa sig att en lärare kan vara. Simon Häger och Anna Victoria Eriksson får spela Matildas självupptagna föräldrar. De har noll förståelse för dotterns exceptionella talanger och stora intresse för skönlitteratur. De är väldigt trovärdiga i sina roller som hjärtlösa föräldrar och dessutom gestaltas de rätt groteska rollerna på ett väldigt underhållande sätt. Berättelsen är på sitt sätt progressiv och den har en ytterst tydlig sensmoral om att man blir en bättre person genom att läsa. Många av dagens föräldrar kan säkert känna igen tanken om att i läsning och kunskap finns vår planets frälsning. Man lämnar teatern hoppfull med en tanke att sensmoralen går hem och barnen i publiken identifierar sig med den läsande Matilda och inte med de ociviliserade fåniga föräldrarna. Som berättelse är Matilda utan vidare ett medvetet slag mot fördumningen av samhället och en hyllning till civilisationen och de stora skönlitterära berättelserna, vilka Matilda hittar sig till tack vare en vänligt sinnad bibliotekarie Mrs Phelps. Sophia Heikkilä och Nina Palmgren turas om i den rollen. Pia Piltz som Matildas lärare och identifikationsobjekt Miss Honey spelar den andra centrala snälla vuxenrollen.

Det är sedan en annan fråga, huruvida litteraturläsning i sig gör oss till goda människor. En såpass beläst och eminent författare som Roald Dahl var själv en väldigt konfliktfylld person med omöjliga åsikter, Nazitysklands propagandachef Joseph Goebbels hade doktorsexamen i litteraturvetenskap osv. Kunskap och beläsenhet är något som onda människor kan missbruka och verkligheten är inte så svartvit som Matilda låter påskina. Antisemitism och antiintellektualism har ofta gått hand i hand, men så var alltså inte fallet med Roald Dahl. Matilda är en hyllning till det exceptionellt kloka barnet, barngeniet och en appell för ett skolsystem som inte krossar de smartaste barnen utan ger dem en chans.

I bakgrunden till berättelsen finns alltså Dahls egna erfarenheter av det brittiska skolsystemet från mellankrigstiden som måste ha varit gammaldags på ett annat sätt än vad fallet var på 1980-talet då Matilda utkom. Ironiskt nog var den järnhårda tron till det brittiska skolsystemet den främsta orsaken till varför Dahls norska föräldrar valde att stanna i Storbritannien. Matilda är en sorts uppgörelse med den skola som hade fostrat honom men den har också sin grogrund i den rätt hårda samhällsdiskursen från 1980-talet då Storbritannien styrdes med järnhand av Margaret Thatcher. Vad säger det egentligen om Matilda att arbetarklassiga gestalter porträtteras som odågor och deras barns enda hopp står i skolan när de inte får något stöd hemifrån? Kanske finns där något i dess tillkomsthistoria i ett 1980-talssamhälle där medelklassen regerade och arbetarklassen sågs som ingenting annat än ett hot av konservativt lagda personer som Roald Dahl.

Hur ska man se en sådan här pjäs nu år 2024 i Finland? Man kan inte stirra sig blint på berättelsens tillkomsthistoria som dessutom har haft många rätt varierande stadier om man tänker på utvecklingen från Dahls barnbok till en musikal i Helsingfors. Skådespelarna gör strålande prestationer, både de vuxna och barnen. Musiken är medtagande och vacker. Dennis Kelly som har skrivit manus till pjäsen på basis av Dahls bok har irländskättad katolsk arbetarklassbakgrund och kommer från London. Tim Minchin som står för text och musik är son till en kirurg och är uppvuxen i Australien. Han är också brittisk medborgare, eftersom alla som var födda i Storbritannien före 1983 fick medborgarskapet per automatik. Han hade redan i början av 2000-talet försökt få tillstånd av Dahls arvingar att få skriva en pjäs på basis av Matilda för en ungdomsteater i Australien. Sedan år 2008 blev han kontaktad av Royal Shakespeare Company med ett erbjudande som han inte kunde tacka nej till. Musikalen Matilda fick premiär år 2010 i William Shakespeares hemstad Stratford-upon-Avon.

Nu har Matilda alltså kommit till Helsingfors. Pjäsen reflekterar en grym verklighet men gör det också grymt bra. Alexandra Borgström, Lillian Bui och Lisa Kulmala som alternerar som Matilda har en otroligt lyskraftig titelroll att bära. Riko Eklundh gör en stabil prestation som demonisk rektor med sin gedigna erfarenhet men den största rollen i pjäsen är utan vidare Matildas. Väldigt viktiga ingredienser bakom det att man bara låter sig bländas av Matildas storslagenhet och välgjorda show är Paul Farnsworths scenografi och kostymdesign samt Jason Taylors ljusdesign och Andreas “Stanley” Lönnquists ljuddesign. Pjäsen handlar om ett underbarn med övernaturliga förmågor och det kräver det där lilla extra av hur scenen ser ut och hur ljus- samt ljudeffekterna verkar att det magiska känns som magiskt. Matilda är ett starkt kraftprov av hela ensemblen vars professionalitet lämnar inga tvivel. Det är storartat att man har lyckats med det hela när man tänker på hur många barnskådespelare det finns med i uppsättningen.

Recension: Matilda (Svenska Teatern)

MANUS Dennis Kelly
TEXT OCH MUSIK Tim Minchin

PÅ SCENEN