Fem av de nio domarna i Högsta domstolen var kristallklara med sin reaktionära åsikt. Dobbs mot Jackson avgjordes så att aborträtten kunde begränsas i delstaten Mississippi och de var också beredda på ett uttryckligt upphävande av inte bara Roe mot Wade från 1973, utan också Planned Parenthood mot Casey från 1992.

Med Samuel Alito i spetsen fick de konservativa domarna sin väg. Dobbs mot Jackson avgjordes med rösterna 6-3, medan de två tidigare domsluten som gällde aborträtten på federal nivå upphävdes med rösterna 5-4.

Alito ville att domstolen skulle vara tydlig och inte lämna något tolkningsutrymme gällande hur långtgående konsekvenser Dobbs mot Jackson kommer att få.

Clarence Thomas, Neil Gorsuch, Brett Kavanaugh och Amy Coney Barrett var alla beredda att hålla med Alito. De var också tydliga med att avgörandet innebär att Roe mot Wade är upphävd. Så blev det också med rösterna 5-4.

De tre liberala domarna Stephen Breyer, Sonia Sotomayor och Elena Kagan var också tydliga. De försvarade aborträtten både i domslutet Dobbs mot Jackson och i det därpå följande explicita upphävandet av Roe mot Wade och Planned Parenthood mot Casey.

Visst var chefsdomaren John Roberts logisk på sitt sätt när han ville söka en kompromiss där man både tillåter Mississippi att begränsa aborträtten och håller Roe mot Wade kvar. Roberts var nämligen av den åsikten att han ville garantera någon slags federal aborträtt samtidigt som han inte höll med kvinnans rätt till abort så som den definierades i Roe mot Wade. Han röstade alltså både för och emot aborträtten för att han ville ha en restriktiv tolkning av Roe mot Wade kvar. Han ville helt enkelt delvis upphäva Roe mot Wade, delvis låta den vara kvar, samtidigt levande och död, beroende på hur man ser på saken.

USA kommer att vara otroligt tudelat efter att Alito och de övriga konservativa domarna fick sin väg. Roberts ville möjligen upphäva aborträtten på ett sådant sätt att det skulle vara lättare för en framtida domstol att återställa den utan att domstolen ser alltför inkoherent ut i sitt långsiktiga agerande. Då skulle man ha kunnat hänvisa till att Roe mot Wade aldrig helt och hållet upphävdes, så som det nu blev.

Det är trots allt svårt att se att Dobbs mot Jackson skulle vara sista ordet i abortfrågan i USA. Det är många som ser tillbaka på 1800-talet då Högsta domstolen avgjorde 1857 i Dred Scott mot Sandford att personer av afrikansk härkomst inte kan vara amerikanska medborgare och 1896 i Plessy mot Ferguson att rassegregeringen är i enlighet med konstitutionen. Dessa domslut kom inte att vara i kraft för evigt men reaktionära var de för hela slanten.

Aborträtten kommer att kvarstå i blå delstater som kontrolleras av Demokratiska partiet och till stora delar försvinna i röda delstater som kontrolleras av Republikanska partiet. Åtminstone 25 delstater, halva landet, kommer nu att introducera ordentliga begränsningar, det är inte bara Mississippi frågan gäller. Sedan finns det många delstater där det väger relativt jämnt mellan partierna och kampen kommer att vara oerhört bitter. Läget påminner om tudelningen mellan slavstater och fria stater som ledde till inbördeskriget, även om den här konflikten förhoppningsvis kommer att lösas med fredliga medel, trots att klyftan mellan de två olika delarna av USA är enorm.

John Roberts ville göra någonting för att minska klyftan och kanske såg han att aborträtten kommer att begränsas möjligen för årtionden i stora delar av USA, men klockan har knappast vridits tillbaka permanent så som Samuel Alito och fyra andra konservativa domare säkert hoppas.