Den första frågan gällde socialdemokratiska statsministrar i Norden. Det kommer att bli en socialdemokrat som leder regeringen samtidigt i Finland, Sverige, Danmark och Norge.

– Det är ju glädjande, i och för sig. Socialdemokratin har varit utsatt för en försvagning i alla länder genom att man är medlem i facket inte mera automatiskt betyder att man är socialdemokrat. De populistiska rörelserna har tagit hand om människor inom facket och det normala understödet har sjunkit. Den socialdemokratiska rörelsen som vi har i Norden kommer från Tyskland och den är protestantisk till ursprunget, säger Söderman.

Söderman funderar över de olika europeiska socialdemokratiska rörelsernas protestantiska respektive katolska rötter och påpekar att Tysklands nästa förbundskansler blir sannolikt Olaf Scholz med nordtysk bakgrund. Han hör inte längre till kyrkan men har sin bakgrund i en kultur som liknar den nordiska.

Om den tyska socialdemokratin anser Söderman att Merkel positionerade sig så nära SPD att det inte fanns spelutrymme för dem under hennes tid som CDU-ordförande.

– När flyktingarna kom 2015 så var Merkel den mest humana ledaren i Europa.

– Av de socialistiska rörelserna har Frankrike varit den dominerande. Det har ett visst samband med katolikerna. Biskoparna Vikström har skrivit väldigt bra böcker och har ordnat möten på arbetarorter. Kyrkan har närmat sig socialdemokratin och de har påpekat på gemensamma värden, kommenterar Söderman den nordtyska och nordiska socialdemokratins kopplingar till protestantisk religion.

– Nu är frågan om man lyckas hålla ihop koalitioner, säger Söderman om socialdemokratins belägenhet.

– De gröna är egentligen vår ungdom. De unga är entusiastiska i de ekologiska rörelserna som de äldre tyckte att var lite opraktiska. De gröna har i grunden mycket samma utgångspunkter och sedan är de mycket tuffare i vissa frågor som för arbetarrörelsen är lite skräckinjagande för att de betyder mindre jobb. Folkdemokratin och kommunismen finns inte mera utan den har blivit till en human kvinnorörelse. Li Andersson är en lysande typ och hon har ett eget program på basen av den folkdemokratiska rörelsen.

– Om man går till historien så kastades alla de sossar ut som hade opponerat sig kriget. De skapade den svenska folkdemokratin som hade humana värden och de har kunnat samarbeta med oss. Det är egentligen våra människor eller borde vara det, med samma värdegrund och de är sällan väldigt radikala, analyserar Söderman det finlandssvenska fältet till vänster om socialdemokraterna.

Söderman efterlyser en förnyelse av programverksamheten och anser att det viktiga för SDP är att skilja sig från Samlingspartiet.

– Det svåra är att det inte mera finns någon naturlig solidaritet. Den finns ju inom människorna säkert men tiden är emot oss. Det finns inte någon filosofisk rörelse som stöder oss, terrängen är svår.

Enligt Söderman är SDP:s ordförande Sanna Marin en naturlig politisk begåvning och väldigt övertygande.

– Hon har inte ännu tänt lyktor för framtiden. Det finns ingen naturlig progressiv politisk målsättning, säger Söderman men uttrycker en viss optimism gällande Marins förmåga att föra partiet vidare.

Söderman påpekar att förr var arbetarna en naturlig bas för partiet men nu är så många människor företagare att det inte är lika lätt att locka dem till partiet. Också egoismens roll i den filosofiska diskursen oroar honom.

– Vi måste hitta den gemensamma, humana solidariska grunden, konstaterar Söderman.

– Det gäller att finna de nya lyktorna, speciellt sådant som entusiasmerar ungdomarna, understryker Söderman och betonar klimatfrågans betydelse.

En sak är den nordiska socialdemokratins tyska rötter men Söderman ser att också brittiska Labour har haft nära relationer till de nordiska partierna och haft en stor betydelse i bakgrunden.

– Engelska facket var i tiden helt syndikalistiskt men de organiserade tidigt och Labour var ohyggligt viktig, säger Söderman.

Det som Söderman ser som Labours stora misstag var oförmågan att försvara Storbritanniens medlemskap i EU. Han konstaterar att före detta partiledaren Jeremy Corbyn från första början hade varit emot anslutningen till EEC på 1970-talet. Labours interna splittring och Corbyns ambivalens i EU-frågan är något som Söderman uppfattar att både bidrog till Brexit och försvagade partiet.

– Nu har det blivit en enda röra i England som är det sista riktiga klassamhället i Europa, säger Söderman.

– Labours inverkan i den nordiska socialdemokratin var positiv, vidhåller Söderman och menar att fast mycket har gått förlorat i och med Brexit, finns det hopp också för Labour under Keir Starmer.