Inom mig ser jag hur kroppen suger åt sig all D-vitamin som det under den långa vintern har rått brist på. Jag väcks plötsligt ur mina tankar av att änderna väsnas mer än vanligt. Tydligen har en förbipasserande bjudit dem på ett skrovmål. Jag ler för mig själv medan min blick vandrar över parken. Trots att solen lyser så verkar skenet inte kunnat värma människors kyliga miner. Vart än jag tittar möts jag av mungipor som pekar mot marken. Jag försöker le mot människorna jag möter, men antingen tittar de snabbt bort eller så stirrar de surt på mig. Den varma känslan jag hade inom mig börjar sakta svalna och jag säger tyst för mig själv: “Vad är det med folk egentligen?”.

Det är inte alltid som sura miner regerat i gatubilden. För cirka tio år sedan har jag minnen av hur jag under mina promenader ofta fick leenden från främlingar jag mötte på gatan eller i parken. Sedan coronapandemin verkar något ha förändrats. Folk väljer att titta bort istället för att se på personer de möter eller så går de med huvudet ner vänt mot sin smarttelefon. Vad har hänt med den mänskliga kontakten?

Trots att det här beteendet märktes som tydligast efter pandemin så undrar jag om det är den enda syndabocken… eller finns det fler? Jag blickar ännu längre tillbaka i tiden, till det “glada 90-talet”, då eurodisco och smalhets regerade och jag hade nyss börjat skolan. Min mamma jobbade som butiksbiträde i nya butiken och hälsade glatt på alla som steg in för att handla. Kunderna i sin tur hälsade även de för att sedan tackade för sig då de lämnade affären med sina inhandlade varor. Det här var a och o inom kundbetjäning och hyfs som kund. I alla fall var det vad jag fick lära mig. Nu, över 30 år senare, är det som att dessa för mig gyllene butiksregler ofta glöms bort. Har människor fastnat i dimman efter distanstagande och maskbeklädd personal? Eller är det helt enkelt en naturlig samhällsförändring sedan livet blev mer digitalt?

Min parkpromenad går mot sitt slut. Det är dags att styra stegen hemåt för att laga mat till familjen. Solen har gömt sig bakom molnen och vinden är kall. Jag drar jackan lite tätare runt mig och tittar ut mot vattnet och de fina änderna som nu verkar mätta och belåtna. Cyklar och mopeder kör förbi mig i hög hastighet och hjärtat tar ett skutt varje gång. En skoterförare, som verkar ha blicken på annat, kör rakt mot mig och jag hoppar åt sidan. Jag svär tyst för mig själv. Promenaden som skulle ge mig extra energi har tagit mer än den givit och jag vill inget hellre än stänga in mig i lägenheten. Plötsligt ser jag något ovant. En kvinna kommer skuttande emot mig och fnittrar för sig själv. Hon tittar på mig och säger hej, trots att vi inte känner varann. Hon verkar lycklig och hennes glädje smittar av sig. Plötsligt känns mina steg lättare och vinden varmare. Ja, är det inte solen som tittar fram igen också? Jag känner hur mungiporna rör sig uppåt och jag börjar nynna på en av mina favoritlåtar. Det är ju så här det ska vara, tänker jag och skuttar hemåt!

Sen mötet med kvinnan i parken har jag insett hur stor inverkan andras humör kan ha på det egna och hur ett positivt bemötande kan sprida värme både utåt och inom oss själva. Vare sig det sker i parken, i butiken eller inom vården – ja eller varför inte grannar emellan – så kan vi göra vår egen eller andras vardag lite ljusare. Kanske något vi alla bör hålla bakom örat den dag solen går i moln och vindarna runt oss känns extra kalla.