Tiderna förändras. Dagens unga växer upp i en annorlunda värld och omgivning än min generation och tidigare generationer.

Tempot har skruvats upp. Pressen är stor. Takten i den digitala somevärlden är egentligen sjuk och ohållbar. Jag har upplevt den under en stor del av mitt vuxna liv, men dagens barn och unga påverkas nu av den från tidig ålder.

Samtidigt väntar de stora och oförutsägbara följderna av artificiell intelligens runt hörnet.

Lägg till att klimatkrisen fortsätter i en minst sagt oroväckande omfattning.

Även om världen i stort har blivit fredligare de senaste årtiondena så är läget allvarligt som vi alla vet och vi alla kan följa med kriser i realtid. Världen kan i vår vardag upplevas allt mer krigisk och hotfull.

Det finns en oro för framtiden hos unga. För världen i stort och för det egna livet, den egna vardagen. Detta förbättras minsann inte av regeringens nedskärningar i socialskyddet som slår hårdast mot 18-24-åringar.

Samtidigt har kraven på arbetsmarknaden ökat. Därför är det en bra sak att utvidgade läroplikten som en stor del av högern motsatte sig förra perioden nu är det nya normala.

Efter andra stadiet behöver med tiden en allt större andel också högskoleutbildning. Det kräver tillräckligt antal studieplatser, mer rättvist placerade i förhållande till folkmängd. Och det kräver möjlighet att studera utan att bli svårt skuldsatt.

Det är sant att studier blivit allt mer lånefinansierade de senaste åren, alltså även under förra regeringens tid. Om vi då lägger till inflationen kan vi alla förstå att problemet i varje fall inte blir löst genom att indexfrysa studiestödet och göra nedskärningar i bostadsbidraget som drabbar studerande hårt.

Att regeringen vill se över hela studiestödet är i sig okej, frågan är ju hurdan reformen sedan blir. Detsamma gäller för hela socialskyddsreformen. Att förenkla och förenhetliga systemet är viktigt och har parlamentariskt brett stöd. Just därför är det bakvänt att först försämra studerandes ekonomiska situation ytterligare och sedan ta sig an en totalreform.

En sak är säker: med de åtgärder regeringen vidtar blir studier inte mindre lånefinansierade, tvärtom. Och detta äventyrar den jämlika rätten till utbildning.

Som försvar i debatten sägs ofta att Finland fortsättningsvis erbjuder avgiftsfri utbildning av hög kvalitet och med ett studiestöd dessutom. Det är sant och fint, men vi värnar inte om systemet tillräckligt om vi tillåter utvecklingen att gå i fel riktning. Dessutom är jämförelser med andra länder problematiska om man inte ser till helheten. I länder där studier är dyrare är annat i billigare. Det finns olika system och vi vet att den nordiska välfärdsstaten varit bland de mest framgångsrika på de flesta relevanta mätare. Den modellen, med jämlikhet som bärande element, bör vi värna om. Då har barn och unga rättvisa förutsättningar och skäl till framtidstro.

Då SDP:s, Grönas och Vänsterförbundets interpellation om ungas framtid diskuterades i plenum sade jag ungefär så här i den snabba debatten, fast på finska:

“Jag minns då vi för ett antal år sedan gick med min sambo till banken för att få lån till första bostaden då vi väntade tillökning. Jag var orolig eftersom det inte var lång tid kvar av mitt arbetsavtal. Skulle vi beviljas lån då jag var snuttjobbare? Om så var fallet, skulle jag än en gång få förnyat kontrakt och kunna sköta amorteringarna?

Allt som allt blev det över tio visstidsanställningar innan jag fick fast anställning. Jag tänker att oron är ännu större för dagens unga i motsvarande sits, men med mer studielån kvar att betala. Som ska komma in i ett arbetsliv med ännu mer snuttjobb i framtiden. Där risken att bli uppsagd är större. Där skyddsnätet är svagare för de som blir utan jobb.

De unga kommer heller inte att vara skattebefriade vid köpet av första bostad som vi var. Vi vet att dessa ändringar inte är en nödvändighet. Det finns alternativ. Kostnadsneutrala alternativ.

Regeringens främsta argument nu är att det ligger även i de ungas intresse att ekonomin balanseras. Som motargument vill jag då framföra att den ekonomiska anpassningen är möjlig att göra mer rättvist.”

Vidare bör påpekas att flera av regeringens åtgärder får kritik inte bara för att de försvårar vardagen för människor utan för att de riskerar bli dyrare i längden, vilket undergräver regeringens huvudargument.

Det ligger inte i ungas intresse att inkomstskillnaderna ökar allt mer och att jämlikheten minskar. Alla är unga bara en gång, och det är vår skyldighet att inse vad det innebär för politiken på 2020-talet att beakta de unga, vår framtid på ett rättvist och hållbart sätt. Till detta hör att inkludera och lyssna mer på de unga.

Johan Kvarnström

Riksdagsledamot (SDP)