Den 6 november 2023 inledde EK (Näringslivets centralorganisation) en kampanj med devisen ’Det är dags att hinna ikapp de övriga nordiska länderna’. Jag fick gnugga mina ögon två gånger på tisdag morgon 7.11 när jag stötte på kampanjens affisch i en helsidesannons på paradsidan i Helsingin Sanomat. Nu är det dags att rädda välfärdssamhället och lyfta det till samma nivå som i de övriga nordiska länderna, lyder kampanjens centrala budskap.

En intressant observation är att åtminstone till dags dato har jag hittat EK:s kampanjmaterial enbart på finska. På EK:s hemsida är kampanjen placerad på den finskspråkiga öppningssidan, men på svenska och engelska innehåller öppningssidan bara allmän info om EK. Det förstärker intrycket att kampanjen är avsedd enbart för den inhemska publiken. Någon nordisk kampanj tycks det inte vara fråga om.

Kampanjens innehåll är närmast ett stöd för de ”reformer” vår högerregering driver i den ekonomiska och arbetsmarknadspolitiken. Inget nytt under solen. Men det är intressanta är, att kampanjen drivs med den ”nordiska modellens” allmänna positiva renommé som slagträ. Det är alltså fråga om en kamp om den nordiska modellens innehåll. Om hur begreppet ska definieras och tolkas. M.a.o. är vi mitt inne i en hegemonisk kamp om den nordiska modellens betydelse.

Sylvia Bjon hade tydligen också gnuggat sina ögon samma tisdagsmorgon, av samma orsak. Hennes initierade kommentar rubricerad ”Uselt att inte ens Norden är ett gemensamt fakta” publicerades i Hbl den 10 november. Hennes poäng var att både högern och vänstern, som en spegelbild av varandra, försöker plocka russinen ur kakan när det gäller den nordiska modellen.

Och javisst, den pågående debatten i Finland bekräftar det faktum att det inte råder någon konsensus om vad den nordiska modellen egentligen är. Och likaså att det här varit en realitet redan under en längre tid.

Stefan Löfven talar på HSAF:s framtidsseminarium. FSD:s ordförande Dimitri Qvintus till höger. (Foto: Simon Bergman)

Stefan Löfven var också inne på de rådande skiljelinjerna i sitt anförande på arbetarföreningens seminarium. Han konstaterade att det pågår en kamp om hur den behövliga välfärdsmodellen ska se ut. Och att de olika nordiska länderna alla har sina egna välfärdsmodeller. Han underströk också att det finns en viss skild lagstiftning speciellt gällande arbetsmarknaden. Men att det trots detta är så att ju längre man kommer hemifrån, desto mera talar man om Norden och den nordiska modellen. Det finns några viktiga gemensamma nämnare i vår politik, underströk Löfven.

x x x

Den nordiska modellen, som begrepp och koncept, har långa historiska rötter som jag inte ska dyka ner i det här inlägget. Men visst är det Sverige och svensk politik som har levererat urkällan till det hela. Dels den politik som de svenska socialdemokraterna drev under mellankrigstiden under Per Albin Hanssons ledning: bygget av det svenska folkhemmet. Och dels det sk. Saltsjöbaden-avtalet år 1938 mellan arbetsgivare och facket som lade grunden för den svenska arbetsmarknads- och avtalsmodellen.

Mot denna historiska bakgrund finns det faktiskt skäl för att särskilja mellan två aspekter av den nordiska modellen. Dels den snävare dimensionen som uttryckligen gäller arbetsmarknadspolitiken och avtalssystemen i respektive nordiska länder. Dels den bredare dimensionen där modellen omfattat välfärdsstatens samhällspolitiska uppgifter i sin helhet.

I den finska högerregeringens politik, med ett oförtäckt stöd från näringslivets sida, är fokus klart på den snävare dimensionen, dvs. arbetsmarknadspolitiken. Visserligen flankerad av olika strävanden att inskränka de offentliga funktionerna i den finländska tappningen av välfärdsmodellen.

x x x

En sak som åtminstone hittils kommit nästan helt i skymundan i den finska politiska debatten är att SAMAK, samarbetskommittén för de nordiska socialdemokratiska partierna och fackföreningsrörelsen, redan i juni 2023 framförde öppen kritik mot den nya finska regeringens politik. I ett uttalande från sitt möte i Reykjavik den 26 juni fastslog SAMAK att den finska regeringens planer strider mot den nordiska modellen.

Kritiken i uttalandet riktar sig främst mot Orpo-regeringens strävanden att radikalt ändra arbetsmarknadspolitikens principer. Uttalandet är rätt detaljerat och kritiskt mot praktiskt alla centrala ändringsförslag i regeringsprogrammet. Den centrala konklusionen lyder såhär: ”Regeringsprogrammet hänvisar på flera ställen till praxis i andra nordiska arbetsmarknader och praxis i andra nordiska länder, men har mycket selektivt plockat det mest regressiva och de hårdaste åtgärderna från alla länder till en kombination som i själva verket försvagar den nordiska modellen i Finland”.

Russinen ur kakan är alltså också SAMAK:s observation av det hela. Den finska regeringens och i synnerhet EK:s kampanj syftar till att skapa split i leden mellan de olika ländernas fackföreningsrörelser genom att förundra sig över att det finska facket inte kan acceptera sådant som deras övriga nordiska kamrater redan gjort. SAMAK:s uttalande visar att den salamitaktiken är dömd att misslyckas.

x x x

Samtidigt som vi bestämt motsätter oss den finska högerns försök att underminera den nordiska modellen i Finland, måste vi vara beredda att föra en självkritisk diskussion om hur den bredare nordiska välfärdsstatsmodellen har förändrats och försvagats i ett längre tidsperspektiv.

Det har under årens lopp gjorts en hel del värdefull akademisk forskning i temat. En ofta återkommande konklusion är att den nordiska välfärdsmodellens ursprungliga identitet, som i stort baserade sig på den socialdemokratiska rörelsens ideologiska grundvärderingar, har gradvis urgröpts och påverkats av den ekonomiska nyliberalismens inflytande.

Här får jag nöja mig med en slående kommentar av professor Johan Strang för något år sedan:

”Den kulturella förklaringsmodellen till välfärdsstaten har gett spelrum både till nyliberalismen och populismen. Vi kan skära ner på våra strukturer och stödformer hu mycket som helst och ändå bevara välfärdsstaten, eftersom den ligger i våra gener och då spelar det ingen roll hurudant system och politik vi har”. Det nordiska hade övergått till att bli ett varumärke.

I den nordiska modellens hemland Sverige har det också en längre tid förts en kritisk debatt med flera olika förtecken. Daniel Lind hade nyligen ett intressant inlägg i Dagens Arena rubricerad ”Svenska samhällsmodellen måste reformeras”. I den svenska debatten kommer kritiken ofta från två diametralt motsatta håll. Från näringslivets och högerns håll gäller kritiken fortsättningsvis ofta att det är ”för mycket stat”, trots att också Sverige under de senaste decennierna genomgått en hel del privatiseringar och avregleringar. På vänsterhåll har kritiken varit att det blivit ”för lite stat” och det krävs en restaurering av det offentliga inflytandet i flera olika avseenden.

Daniel Lind lyfter i sin artikel särskilt fram behovet av en reform av det rådande strikta finanspolitiska regelverket, vars krav på maximalt balanserade statsfinanser har lett till att bl.a. en stor del av de nyinvesteringar som behövs för att upprätta välfärden uteblivit.

x x x

De bakslag som den socialdemokratiska versionen av den nordiska välfärdsmodellen fått vidkänna i stort sedan 1990-talet och det kalla krigets sammanbrott kan förstås delvis förklaras med förändrade politiska styrkeförhållanden rotade i de ändringar som skett i våra samhälls- och klasstrukturer. Men senast nu är det dags att också blicka i spegeln. När och hur ska de nordiska socialdemokraterna och fackföreningsrörelsen uppdatera sin definition och vision om den nordiska välfärdsmodellen?

Denna uppdatering behövs för att vi ska klara oss i den pågående hegemoniska kampen om den nordiska modellens innehåll. Det är ju i sig långt ifrån unikt i ett idéhistoriskt perspektiv att centrala begrepp blir föremål för djupgående debatter om deras innehåll. Klassiska begrepp som socialism och liberalism har ju varit föremål för sekellånga definitionsstrider.

Ett annat omtvistat begrepp med en aktuell anknytning är de ”strukturella reformerna”. Det här begreppet togs i stor omfattning i bruk inom den västeuropeiska socialdemokratin under 1960- och 70-talen som ett övergripande begrepp för den reformpolitik som syftade till att uppbygga välfärdsstaten på demokratisk och parlamentarisk väg. Strukturreformerna var den demokratiska socialismens alternativ till kommunisternas revolutionära omstörtning av samhället.

Idag tvingas vi erkänna att vänstern förlorat den hegemoniska kampen om strukturreformernas betydelse. Kravet på ”strukturreformer” ingår numera i högerns vokabulär som synonymer för privatiseringar, avregleringar och nedskärningar.

Risken är uppenbar att ”den nordiska välfärdsmodellen” kan gå samma öde till mötes. Här är nog den politiska arenan fortfarande öppen, men det är en enorm utmaning för den nordiska socialdemokratin och fackföreningsrörelsen att hålla stången i den här kampen. Motståndet kommer i samtliga nordiska länder dels från den traditionella politiska högerns sida, dels från den högerextremistiska populismen i dess olika varianter.

SAMAK är ett naturligt forum för att fortsätta och fördjupa analys- och programarbetet omkring den socialdemokratiska välfärdsmodellen. Ur den finländska socialdemokratins synvinkel är det ett spännande sammanträffande att kamrat Antti Rinne utsetts till SAMAK:s generalsekreterare för de kommande tre åren. Vi som känner Antti vet att han har den kunskap, erfarenhet och pondus som krävs för att föra SAMAK:s politiska arbete framåt på ett meningsfullt sätt.