Navaljyj började skriva boken 2020 i Tyskland, när han genomgick sin svåra rehabilitering efter att ha utsatts för ryska säkerhetstjänsten FSB:s mordförsök i augusti 2020 i sibiriska Tomsk med nervgiftet novitjok. Boken blev aldrig klar så den sista delen består av hans dagbok från fånglägret Polarvargen ovanför polcirkeln i svinkalla Ryssland. Dit de värsta av de värsta fångarna skickas för att aldrig mer komma levande tillbaka. Navalnyjs avslutande dagboksanteckningar och knivskarpa observationer smugglades ut av anhöriga och advokater. De är läsvärda och med skarp blick för detaljer skildrar han hur absurt den ryska bestraffningen fungerar av oppositionella som man gradvis vill bryta ner och pina livet ur. Och både han själv, liksom hans hustru Julija Navalnaja, räknade kallt med att han aldrig skulle komma därifrån med livet i behåll. Allt annat vore önsketänkande eller möjligen en lycklig slump.

Boken är god läsning på flera sätt. Inte minst för förståelsen av hur hänsynslöst brutal och genomkorrupt Putins styre är. Men också om varför han i sitt imperiebyggande råbrutalt gick till angrepp mot Ukraina, i tron att Kiev snart är hans. Navalnyj är inte det minsta förvånad ens över detta. Han ser det snarare som en logisk konsekvens av Putinstyrets ambition att berika sig ännu mer medan den ryska ekonomin och vanligt folk tvingas bära konsekvenserna av också detta.

Navalnyj mejslar ut den ryska verkligheten till en bitvis rafflande thriller. Navalnyj har en skarp blick för detaljer och det galghumoristiskt absurda i det genomkorrupta styret av Ryssland. Visserligen är Navalnyj inte ensam om att ha skildrat detta. Men hans bok är en på många sätt unik skildring inifrån sett utifrån Navalnyjs komplexa gestalt.

Var han liberal eller nationalkonservativ? Nog lite både och. Varför återvände han till Ryssland trots vetskap om att han skulle fängslas och med största sannolikhet dödas? Svaret på den sista frågan var att Navalnyj – efter rehabperioden i Berlin – ansåg sig nödgas att av plikt och för att Ryssland trots allt var hans ”hem”, så återvände han och familjen i februari 2021 till Moskva för att fortsätta sin kamp. Och det i klar vetskap om att det till slut skulle kosta honom livet i februari 2024 i straffkolonin norr om polcirkeln. Han ansåg sig inte ha något annat val – och med hustrun Julijas stöd – än att återvända och sluta som martyr.

Bokens titel Patriot sammanfattar väl Navalnyjs politiska ståndpunkt. Ryssland är för honom hans ”hem”, en statsbildning som skulle blomstra om man bara lyckats få bort korruptionen, Putin och dennes ”tjuvarnas och banditernas parti” Enade Ryssland. Men visst kan man också konstatera att den blindhet för ryska imperiets koloniala natur delar samtidigt Navalnyj med de flesta ryska oppositionella.

Samtidigt som Navalnyj kallt konstaterar i slutet av boken (epilogen) att ”vi underskattar hur bra autokratier är på att komma tillbaka i den moderna världen”. Ett ekonomiskt sammanbrott och utarmning väntar. Men ingenting är självklart. Men för egen del säger Navalnyj att ”jag gör allt jag kan för att sätt punkt för autoritarismen”. Och hur han kan agera mer effektivt och där ”regimen är mest sårbar”.

Men för hans egen del tog den kampen slut när han dog i februari 2024.Och det gjorde han faktiskt som en hjälte som offrade sitt liv för ett annat Ryssland.

Robert Björkenwall, frilansjournalist, utredare

Recension: Aleksej Navalnyj; Patriot (2024); Översättning: Lena Karlin, Peter Samuelsson; Albert Bonniers Förlag; 437 s.