När korken smällt av så uppskattas dess väljarpotential på allt mellan 15 och 20 procent.

I fokus för ett motsvarande försök att som sjunde parti delta i den framtida politiska tävlingen i förbundsrepubliken står vänsterpartiets Die Linkes mest kända profil Sahra Wagenknecht.

Enligt sega ryckten är det inte längre frågan om hon kommer att splittra sitt gamla parti utan bara när. Den spekulativa prognosen är att hennes planer får konkreta resultat senast vid årsslutet.

Men tänkbart är också ett startskott efter delstatsvalen i Bayern och Hessen den 8 oktober.

Wagenknecht själv är förtegen om tidpunkten och sonderar för att optimera avhoppets chans bland sina anhängare. Alla odds talar för ett motsvarande steg. Hennes gamla parti Die Linke kan då råka ut för existenshotande problem.

Dessutom kan andens skutt ur flaskan även få en effekt mot de aktuellt starka högervindar i Tyskland.

Markerad personlighet

Under sin tid som framstående politiker för både SED:s arvtagarparti PDS och Die Linke byggdes Sahra Wagenknechts image som ”socialismens vackraste ansikte”.

Hon var tjugo år när muren föll 1989. Hennes kritiska attityder gentemot DDR-regimen ledde till att hon stängdes ut från universitetsstudier.

Efter enheten tog hon igen dem och muterade till en ofta obekväm politiker inom PDS. Sahra Wagenknecht första bas var den ”kommunistiska plattformen” som framförde en radikal vänsterkurs för partiet och samhällets omdaning.

Hennes karriär fortsatte ohejdad. Hon valdes in i EU-parlamentet och från 2009 fram till idag är hon förbundsdagsledamot.

Wagenknechts bana inom partiet sträckte sig från viceordförande till gruppledare i förbundsdagen gemensamt med partikollegan Dietmar Bartsch. Hon lämnade den posten 2019.

Även hennes giftermål med SPD:s f d partiledare Oskar Lafontaine väckte offentligt uppmärksamhet. Avhopparen framstod som bekant tidvis som parti- och gruppledare för Die Linke. Lafontaine lämnade partiet i mars 2022.

Oavsett om man hyser politiska sympatier för Sahra Wagenknecht eller inte, så kan man knappast blunda för att hennes elokventa och ibland radikala framtoning satte sina spår bland publiken inte minst i östra Tyskland.

Enligt en färsk mätning av teve-kanalen ARD rankas hon på femte plats bland landets populära politiker och däremed före Olaf Scholz.

I en liknande undersökning i uppdrag av Bild-Zeitung kliver hon på tredje plats i popularitetskurvan och ligger bakom den bayerske ministerpresidenten Markus Söder.

Tomrum

Partiet som fortfarande varken har ett program eller en organisationsstruktur analyseras ändå flitigt av ledande tyska medier som t ex Die Zeit eller Der Spiegel.

De flesta journalister och en rad statsvetare är överens om att Wagenknecht kommer att gå ut med ”vänster-konservativa” signaler till väljarna.

I en teve-debatt på den populära talk-showen ”Markus Lanz” anser hon att det finns ”ett tomrum” i den politiska representationen som hon tänker fylla.

Wagenknechts vänsterorienering gäller i synnerhet en större satsning för mera social rättvisa, en minskning av inkomstklyftorna samt en rad regleringskrav inom bl a prissättningen för vissa delar av näringslivet.

I en radiointervju med Deutschlandfunk talar hon om ett erbjudande för ”ekonomiskt förnuft”. Motsvarande ansträngningar saknar hon med blick på Die Linkes aktuella framtoning som hon klandrar för starka närmanden mot en slags elitorienterad ”röd-grön-mainstreampolitik”.

De konservativa elementen skimrar igenom i kravet om en ”återgång till normaliteten” t ex inom klimatpolitiken och något som hon anser som ”statligt förmynderi” om vad medborgarna bör äta och hur de ska tala (syftar på de s k genuspråket).

För det senare står enligt Wagenknecht står företeelser som ”cancel culture” samt det något suddiga begreppet ”wokeness”.

I många avseende är det inget tillfälle att hennes kritik liknar CDU/CSU:s attityder mot i synnerhet den gröna reformpolitiken med olika initiativ att utfasa fossila energikällor.

Det är därför ingen slump att både de kristna systerpartierna och Wagenknecht utpekar främst De gröna som huvudmotståndare för framtida valrörelser.

Ett liknande tänk om än ännu mera radikal råder också inom AfD som t o m avvisar vetenskaplig expertis att den rådande drivhuseffekten ansvaras av människan.

Även asyl- och invandringspolitiken är i hög grad konfliktladdad. Inom det egna partiet har Sahra Wagenknet redan vid många tillfällen hamnat på tvären på grund av sin kritik mot ett i hennes värdering ”oansvarigt generöst” regelverk.

Migranter lockas då till länder som Tyskland p g a en ”pull-faktor” genom de goda sociala villkoren, anser hon.

Som förebild åberopar Wagenknecht de mera restriktiva förhållandena i Danmark.

Om den modellen duger för Tyskland är tveklöst omstritt, men den bakomliggande signalen innebär överlappningar även med AfD:s populistiska krav.

Detsamma gäller f ö med den offenliga polemiken om trafikljuskoalitionen som ”Europas värsta regering”. Liknande extrema fördömanden hörs gång på gång även av högerradikala ledarfigurer som Alice Weidel.

Ryssland och Putin

Kort innan det ryska anfallet mot Ukraina den 24 februari 2022 blev till en ny grym verklighet i Europa gav Sahra Wagenknecht skäl för den tillspetsade tituleringen att vara ”Putins förståsigpåre”.

Bara en anledning var hennes numera ökända anförande under en teve-debatt.

”Ryssland har inget intresse an anfalla Ukraina“ och ”Putin är ingen urflippad nationalist som upplever ett rus genom att förskjuta gränserna”, hävdade hon innan motsatsen överbevisades några dagar senare.

Visserligen insåg hon missbedömningen, men dock inte utan att påpeka Natoländernas och främst USA:s grava medansvar för den utvecklingen.

Till hennes ”bevisföring” hör kritiken mot Ukrainas ledare som köpte amerikanska krigsvapen i fasen innan ockupationen ägde rum.

Förmodligen bedömer hon att en suverän stat i ett pressat läge först behöver ansöka om tillstånd för den åtgärden i Moskva.

Sahra Wagenknecht erkänner förvisso sent omsider också att anfallet och diverse krigsbrott ansvaras av ledarna i Kreml med Putin i spetsen.

En hörnpelare i hennes förnyade aktuella kritik är numera Tysklands och hela västvärldens fortsatta vapenleveranser till Ukraina.

Hon kräver att de bör ersättas med diplomatiska initiativ för en vapenvila och fredsförhandlingar.

Att på det viset stoppa krigets fortsatta brutala framfart och elände är knappast något som man kan argumentera emot.

Frågan är dock fredsduvorna av det slaget aktuellt kan lugna den aggressiva ryska björnen.

Wagenknecht propagerar det som en realistisk möjlighet som medvetet försummas av t ex den gröna tyska utrikesministen Annalena Baerbock.

Den mera sannolika bedömningen är emellertid att Wagenknecht fortfarande hyser en snarare naiv uppfattning om Putins imperiala agenda om att skapa en ukrainsk lydstat i Belarus-klassen.

Man ska dock inte sticka under stol med att hennes åsikter faller på bördig åkermark inte minst i östra Tyskland.

Och i det avseende står ett tänkbart ”Wagenknecht-parti” även i direkt konkurrens med högerradikalismens anhängare.

Det är inte för intet att AfD:s partiledare Alice Weidel oroar sig för att ett nytt parti kan splittra oppositionen mot den ”förhatade” trafikljuskoalitionen.

Den tidigare SPD-ordföranden och kanslerkandidaten Martin Scholz hyser inga förhoppningar i samband med den planerade partibildningen.

Skillnaden mellan Wagenknecht och AfD ser han främst i högerextremisternas aggressiva tonläge mot landets institutioner säger han i en intervju med nyhetsportalen T-online.

Ödesdigert

Etableras ett Wagenknecht-parti kan man inte utesluta att AfD:s uppsving bromsas in något i synnerhet i de östtyska delstaterna.

Mest att frukta har ändå die Die Linke. En del politiska observatörer räknar med att omkring en fjärdedel av medlemsbasen kommer att ansluta sig till den nya organisationen. Om perspektivet är i den graden ödesdigert att vänsterpartiet kommer att gå till historien återstår däremot att se.

Bara ett tecken för den rådande krisstämningen är Die Linkes misslyckade försök att rösta för nya gruppledare i förbundsdagen. Efter avgången av paret Amira Mohamed Ali och Dietmar Bartsch ställde ingen upp för att kasta hatten i ringen för att leda arbetet i parlamentet.

Att partiet i aktuella opinionsmätningar rankas stabilt under femprocentsspärren är knappast förvånande.

Sahra Wagenknechts ande har ännu inte lämnast flaskan, men den förmörkar redan idag de framtida villkoren för Die Linke.