Woodrow Wilson var fortfarande president när Demokratiska partiet gick till presidentval år 1920. För första gången fick kvinnorna i hela USA rösta i ett amerikanskt presidentval. Republikanska partiet drog det längsta strået med sin isolationistiska agenda. Till detta bidrog att många pacifistiskt lagda kvinnor hoppades att USA skulle hållas utanför framtida storkrig. Valet vanns av Warren Harding, en relativt okänd senator från Ohio. Hans administration skulle bli både kortvarig och skandalomsusad. Harding dog redan 1923 och efterträddes av vicepresidenten Calvin Coolidge.

Demokratiska partiets presidentkandidat år 1920 var guvernören i Ohio James M. Cox. Han kom alltså från samma delstat som republikanen Harding. Både Cox och Harding hade dessutom kommit till politiken från tidningsbranschen, Cox i egenskap av ägare av Dayton Daily News, medan Hardings tidning hette The Marion Star. Cox blev aldrig president, men hans insats som entreprenör lever vidare än idag i mediekonglomeraten Cox Enterprises, ett företag som han grundade.

Liksom republikanernas vicepresidentkandidat Coolidge skulle senare bli president, det samma gällde för Cox parhäst Franklin D. Roosevelt. Valet av en ung och begåvad Roosevelt överraskade många, i och med att hans hittills mest prominenta ämbete hade varit som biträdande marinminister. Det som framför allt talade för Roosevelt var det kända efternamnet. Han var nämligen en avlägsen släkting till expresidenten Theodore Roosevelt. Vid den här tidpunkten uppfattades Roosevelt som en moderat politiker med överklassbakgrund och få kunde gissa att just han skulle bli enormt populär bland arbetarklassen som president på 1930-talet.

Att vara vicepresidentkandidat var en nyttig erfarenhet för Roosevelt även om Demokratiska partiet förlorade valet, inte minst med tanke på nätverkande. Även hustrun Eleanor Roosevelt fick för första gången en synligare roll och hon kom att vara en mycket värdefull partner för honom i det politiska arbetet. Eleanor var för övrigt brorsdotter till Theodore Roosevelt och hade hetat Roosevelt även som ogift. Republikanen Harding fick 60 procent av rösterna och demokraten Cox 34 procent. Från sin fängelsecell fick socialisten Eugene V. Debs över tre procent av rösterna. Parley P. Christensen fick en procent som kandidat för Farmer-Labor Party, jordbrukarnas och arbetarnas parti.

Det fanns alltså mindre rörelser på vänsterkanten i början av 1920-talet men ingenting talade för att Demokratiska partiet skulle på något tydligt sätt bli ett alternativ som står till vänster om Republikanska partiet.

Teapot Rock i Teapot Dome i Wyoming. Bilden är från ett vykort från 1920-talet, ungefär från tiden av skandalen. (Bildkälla: Wikimedia Commons)

Efter president Hardings död kom den stora mutskandalen Teapot Dome i offentligheten. Inrikesminister Albert B. Fall fick avgå på grund av skandalen och avtjäna ett fängelsestraff. Det hela handlade om oljereserver som skulle tas i bruk av den amerikanska flottan och ministern hade tagit mutor av oljebolagen som var ute efter ett gynnsamt kontrakt med regeringen. Teapot Dome var ett ställe i Wyoming med oljefyndigheter och skandalen ansågs vara den värsta politiska skandalen i USA någonsin men den skulle överträffas av Watergate på 1970-talet.

När Demokratiska partiet förberedde sig inför presidentvalet 1924, kunde man ha trott att utsikterna var gynnsamma när motståndarsidan hade drabbats av en stor skandal.

Republikanerna hade ändå räddats av president Hardings död. President Coolidge uppfattades nämligen som en förhållandevis ärlig politiker och han var aldrig inblandad i några skandaler.

I och med att Coolidge blev en rätt så populär president, fick Republikanska partiet en ytterst konservativ profil i ekonomiska frågor. Han hade som guvernör i Massachusetts kallat in det delstatliga gardet för att krossa 1919 års polisstrejk med våld. På den tiden ansågs polisväsendet som så centralt för säkerheten att poliserna i USA inte hade någon rätt att organisera sig fackligt. Coolidge hade kallat de strejkande poliserna “desertörer” och tidningarna hånade dem som “Lenins agenter” och strejken kallades “bolsjevistisk”. Coolidge låg alltså väldigt långt ut till höger och var fientligt inställd till facket och han ville ha en så minimal stat som möjligt. Marknaden skulle få härja obehindrat i Coolidges USA, vilket också skedde och 1920-talet har setts som något av en guldålder av en del amerikaner på högerkanten. Speciellt för Ronald Reagan var president Coolidge en förebild.

Medlemmar av Ku Klux Klan poserar framför statyn av John Harvard utanför Harvard University i Massachusetts. Året är 1924 och Ku Klux Klan har nått något av en höjdpunkt i organisationens historia. (Bildkälla: Wikimedia Commons)

Här skulle det verkligen ha funnits ett gyllene läge för Demokratiska partiet att erbjuda ett alternativ. Men partiets konvent 1924 i New York är bäst ihågkommen på grund av den synliga närvaron av flera Ku Klux Klan-medlemmar på andra sidan floden när partiet samlades för att debattera rasism.

En väldigt stor existentiell fråga för Demokratiska partiet år 1924 var huruvida man skulle fördöma våldet av Ku Klux Klan eller inte. Motståndarna till Ku Klux Klan leddes av senator Oscar Underwood från Alabama och han ville ha fördömandet med i partiets plattform. De delegater som hade sympatier med Ku Klux Klan ville ha president Wilsons svärson William Gibbs McAdoo från Kalifornien som presidentkandidat. McAdoo gjorde alltså karriär i Kalifornien, men var född och uppvuxen i sydstaterna. Det som Ku Klux Klan framför allt ville förhindra var nomineringen av Al Smith som var guvernör i delstaten New York. Smith var katolik och speciellt populär bland invandrare med arbetarbakgrund. Han var också motståndare till förbudslagen.

På 1920-talet var Ku Klux Klan en större massrörelse än tidigare och våldsamheterna handlade inte bara om deras önskan att förtrycka afroamerikanerna till varje pris. Många olika minoriteter och invandrargrupper drabbades av Ku Klux Klans hatretorik och våld. Många invandrare från Finland drogs till den lilla hamnstaden Astoria i Oregon på grund av möjligheterna att försörja sig inom fiskenäringen. Där gick Ku Klux Klan hårt åt finnarna vars närvaro de inte tyckte om. Många andra grupper på många andra håll i USA, inte minst katoliker och judar, ansågs av Ku Klux Klan inte vara välkomna. Den våldsamma organisationens popularitet minskade efter 1920-talets höjdpunkt, men de aktiva klanmedlemmarna påverkade politiken på olika håll åtminstone på delstatsnivå i båda av de stora partierna.

Men 1924 var alltså året som Demokratiska partiet misslyckades med att fördöma hatretoriken mot invandrarna och våldet. Varken McAdoo eller Smith nominerades av partiet utan en okänd kompromisskandidat trädde fram. Nomineringen i presidentvalet gick till juristen John W. Davis från West Virginia. Han hade bland annat varit ledamot av representanthuset och ambassadör i Storbritannien. Han hade som ung jurist engagerat sig emot lagstiftningen mot lynchningar, men han hade också engagerat sig emot lagstiftningen som begränsade rösträtten. Därmed stod han någonstans mitt emellan i frågor som hade med rasism att göra. Det var första och hittills sista gången som ett av de stora partierna nominerade en kandidat från West Virginia. Han kom från en prominent familj i delstaten och även fadern J.J. Davis hade varit kongressledamot och en framstående jurist.

Framför allt uppfattades John W. Davis som en konservativ demokrat som inte utmanade Calvin Coolidge på den ekonomiska politikens område. Det var det renodlade marknadsfundamentalistiska laissez faire-tänkandet som gällde i USA i mitten av 1920-talet. Visserligen nominerade Demokratiska partiet guvernören i Nebraska Charles W. Bryan som vicepresidentkandidat. Det var en handräckning åt konservativa vänsterpopulister inom partiet. Han var nämligen bror till William Jennings Bryan som var den stora portalgestalten inom partiets agrarpopulistiska flygel.

Logiken liknade valet av vicepresidentkandidat i presidentvalet 1920. Då skulle namnet Roosevelt locka väljare och nu var det namnet Bryan som skulle lyftas fram. Men vem som var partiets vicepresidentkandidat spelade inte så stor roll.

Progressiva partiets kandidater Robert M. La Follette och Burton Wheeler under presidentkampanjen 1924. (Bildkälla: USA:s kongressbibliotek/Wikimedia Commons)

De väljare som ville ha ett mer progressivt alternativ än vad de stora partierna kunde erbjuda samlade sig i första hand bakom senator Robert M. La Follette från Wisconsin. Inför valet 1924 grundade han ett nytt parti, Progressiva partiet, vars namn var detsamma som Theodore Roosevelts parti hade haft i presidentvalet 1912. Även Socialisterna och Farmer-Labor Party stödde La Follette som hade besökt Italien och där öppet uttryckt sitt missnöje med bristande pressfrihet under Benito Mussolinis fascistiska regim.

Republikanen Coolidge vann med 54 procent av rösterna, demokraten Davis fick 28,8 procent och den progressiva kandidaten La Follette 16,6 procent. La Follette fick 13 elektorsröster i och med att han vann i en enda delstat, nämligen Wisconsin. Coolidge fick 382 elektorsröster och Davis 136.

Demokratiska partiet hade besegrats rätt så grundligt men man lyckades behålla ställningarna som det andra av de två stora partierna. La Follette dog redan 1925 och med honom partiet som hade erbjudit ett progressivt alternativ till de två stora partiernas benhårda konservatism.

Nu gällde det för de progressiva krafterna att ta över Demokratiska partiet. Det lyckades tack vare en dynamisk duo från delstaten New York, nämligen Al Smith och Franklin D. Roosevelt. Fast Roosevelt först hade varit mer moderat lagd, kom han att anamma Smiths progressiva politik. Redan på partikonventet 1924 hade Roosevelt hållit ett tal till stöd för nomineringen av Smith som var katolik med arbetarklassbakgrund och avskyddes av Ku Klux Klan.

I presidentvalet 1928 nominerades Smith och det var ett oerhört vågat drag av partiet att nominera en katolsk kandidat, det hade aldrig gjorts förr. I Smith hade man en kandidat som kunde appellera till olika invandrargrupper och minoriteter men som avskyddes av de som ville ha ett USA som domineras av protestantismen. För Roosevelt var det personligen ett smart drag att åter stöda Smith för att han själv blev nominerad till guvernörskandidat i delstaten New York. Roosevelt vann det viktiga guvernörsvalet 1928 och fick efterträda Smith som guvernör. Största delen av 1920-talet hade Roosevelt varit borta från politiken i och med att han drabbades av polio. Men nu var han redo att ta an ett stort och viktigt uppdrag och sikta mot stjärnorna i presidentvalet 1932. Den personliga relationen mellan Roosevelt och Smith skulle brista fullständigt på 1930-talet, men det var de två männen tillsammans som styrde Demokratiska partiet mot ett parti som var populärt bland arbetarklassen och en del minoriteter.

Bland afroamerikanerna var Republikanska partiet fortfarande det självklara alternativet, i och med att Demokratiska partiet i sydstaterna var synonymt med Jim Crow-lagstiftningen och rassegregationen. Ändå strävade även Republikanska partiet efter att bli av med synliga afroamerikanska företrädare i sydstaterna inför presidentvalet 1928 för att vinna över sydstatsrasister, vilka antogs vara rädda för katolikernas växande inflytande. Därmed skulle de inte vara lika lojala gentemot Demokratiska partiet som förr, tänkte man.

Ett frimärke från 1945 till minne av Al Smith som hade dött i oktober 1944. (Bildkälla: Wikimedia Commons)

Al Smith var katolik och han var den ledande figuren bland USA:s irländskättade minoritet. Det var som katolsk irländare han i första hand identifierade sig, när han skulle välja bland de olika invandrargrupperna som han egentligen representerade. Hans rötter fanns på mödernet bland både katolska och protestantiska invandrare från Irland, medan på fädernet härstammade han från invandrare från Italien och Tyskland. Faderns ursprungliga släktnamn hade varit Ferraro.

Partiet sökte balans med sydstatspolitikern Joe Robinson från Arkansas som vicepresidentkandidat. Demokraterna leddes i senaten av Robinson som förespråkade progressiv lagstiftning. På 1930-talet skulle Robinson bli majoritetsledare, men på 1920-talet var partiet i minoritet.

Handelsminister Herbert Hoover nominerades av Republikanska partiet. Han var född i Iowa, uppvuxen i Oregon, men hade etablerat sig i Kalifornien och blivit en väldigt framgångsrik affärsman. Om Smith var katolik, var Hoover kväkare. Även i Hoovers fall hade man i något skede bytt efternamn i familjen, från det tyskklingande Huber till Hoover. Herbert Hoover hade tyska, schweiziska och engelska rötter.

Republikanernas vicepresidentkandidat, senator Charles Curtis från Kansas, var till fem åttondelar av europeisk härkomst, men till tre åttondelar härstammade han från USA:s olika urfolk.

Hoover fick 58 procent av rösterna och Smith 41 procent. För första gången flyttade en kväkare in i Vita huset och dessutom hade presidenten för första gången delvis tyska rötter. Det var också betydelsefullt med tanke på att Tyskland hade varit USA:s huvudfiende i första världskriget. Vicepresident Curtis härstammade på mödernet från tre olika urfolk. Vicepresidentens släktrötter bland kaw-, osage- och potawatomifolken innebar någonting helt nytt i det amerikanska politiska beslutsfattandet. Curtis hade inte bara rötter bland ursprungsbefolkningen, utan han räknades som medlem av kawnationen trots att hans mor hade dött när han var tre år gammal. Även ordet kansa används om kawnationen. Delstaten Kansas har uppkallats efter Kansasfloden som fick sitt namn från kansafolket.

USA var inte redo för en katolsk president så tidigt som år 1928. Att en katolik lyckades vinna ett presidentval i USA dröjde till år 1960 och John F. Kennedy. För andra gången hände det med Joe Biden i presidentvalet 2020. Det är ingen slump att både Kennedy och Biden vann som Demokratiska partiets kandidater. Al Smith hade banat väg för irländskättade katoliker på ett synligt sätt inom partiet. I valet 1928 var det av stor betydelse för partiets förlust att Smith var katolik. I och med att väljare med fördomar var speciellt rädda för katoliker, var det inte så många som ens tänkte att den vinnande kandidaten var kväkare, något som inte lyftes fram lika starkt som Smiths religionstillhörighet.

Förutom för den katolska religionen var motståndet mot förbudslagen en viktig bidragande orsak till Smiths förlust i presidentvalet 1928. Det skulle inte dröja särskilt många år tills upphävandet av förbudslagen, men år 1928 låg det fortfarande Smith till last att han ville få ett slut på förbudstiden. Alkoholförbudet var extremt svårt att övervaka och landet höll på att urarta i ett kaos av laglöshet.

Marknadsfundamentalismen kom att få ett dåligt rykte i och med börskraschen i New York 1929 och den efterföljande trettiotalsdepressionen. I 1920-talets tre presidentval vann republikanerna med en konservativ agenda. Särskilt Calvin Coolidge företrädde en marknadsfundamentalistisk syn, men varken Harding eller Hoover ansågs som särskilt progressiva. Hoover trodde väldigt mycket på privat välgörenhet och tänkte att bidragsberoende skulle försvaga den amerikanska nationen. Väldigt många lämnades på bar backe när depressionen slog till.

Det var börskraschen som öppnade för en mer progressiv vridning i den amerikanska politiken på 1930-talet, om 1920-talet hade gått i marknadsfundamentalismens tecken. Demokratiska partiet kom att bli partiet som introducerade välfärdspolitiska program, medan Republikanska partiet blev partiet som motsatte sig dessa. Den här tudelningen finns kvar i våra dagar, men på 1920-talet var det inte så klart. Speciellt i valet 1924 med John W. Davis som partiets fanbärare uppfattades partiet som ett ekonomiskt konservativt parti, där rasisterna hade ett såpass starkt fotfäste att man inte klarade av att fördöma Ku Klux Klans våldshandlingar.